Utom fara

Här kan författarna skriva

– utan att hotas

SAIFUL, ASLI och OLA – tre författare från tre olika länder. Med en sak gemensamt – att deras skrivande på olika sätt utsätter dem för hot om censur, våld och fängelsedomar. Och, i värsta fall, även en risk för att mördas. Möt tre av Sveriges fristadsförfattare, som berättar om sitt skrivande, om längtan efter frihet och om framtidsutsikterna för de länder de lämnat.

Asli från Turkiet:

”För mig är det personliga politiskt”

ASLI CEREN CEREN
Ålder: 33 år.
Familj: En familj definieras inte bara av blodsband. Jag har haft värdefulla personer med mig i olika faser av livet.
Bor: I Växjö. Fristadsförfattare sedan: 2022.
Skriver: Journalistiskt och skönlitterärt. Kommer ut med sin debutroman We are each other’s remedy (Bara vi själva kan rädda varandra, Trolltrumma förlag) i höst.

INSPIRATÖRER:
– Sevgi Soysal inspirerade mig mycket när jag skrev min egen bok. Hennes böcker ger en bild av hur livet för kvinnor var i Turkiet på 60- och 70-talen – de tidiga åren av feminism i landet. Om vi inte hade hennes böcker skulle vi bara ha den patriarkala historien.

OM SKRIVANDET:
– Jag är en historieberättare och för mig är allt personligt politiskt. Jag skriver både om marginaliserade människors erfarenheter och om min egen historia. Under min uppväxt var jag blyg och hade därför en nära relation till skrivandet. Senare blev det ett verktyg för att som aktivist analysera och reflektera över patriarkala och heteronormativa idéer eller som journalist söka sanningen och sprida den.

OM DEBUTBOKEN:
– I Sverige började jag skriva på min debutbok ”We are each other’s remedy” (Bara vi själva kan rädda varandra, Trolltrumma förlag) som i höst kommer ut på turkiska och svenska. Jag fokuserar på den statliga politiken i Turkiet mellan 2015 och 2019 och vilken påverkan den hade på kvinnor, hbtqi+-personer och kurder.

OM VARFÖR DET ÄR FARLIGT ATT VERKA I TURKIET:
– I ett land utan pressfrihet innebär all rapportering som närmar sig gränsen för vad man får säga en fara för journalister. Turkiet har under Erdogan och hans parti AKP blivit alltmer patriarkalt och heteronormativt med begränsad frihet till etnisk identitet och trosuppfattning. I min journalistik fokuserar jag exakt på de frågorna. Jag förföljdes för publiceringar i den tidning jag var chefredaktör för och satt i fängelse mellan 2017 och 2019. Om jag återvänder väntar ett nytt fängelsestraff på 6 år och 9 månader på mig.

OM TIDEN I SVERIGE:
– Utöver att skriva på min bok har jag deltagit i paneler, bokmässor och festivaler där jag pratar om bristen på pressfrihet och yttrandefrihet i Turkiet. Jag jobbar också med projektet Bron – tillhörighet och empati som handlar om att människor med olika kulturer ska kunna leva tillsammans. Planen är att det ska genomföras i Växjö nästa år.

OM SVERIGE:
– Innan jag kom hit hade jag bara en generell kunskap om Sverige. Jag visste att mänskliga rättigheter och yttrandefrihet var centrala värden. Även om den synen inte har förändrats överraskades jag av över att se ett populistiskt högerparti vinna valet.

OM FRAMTIDEN:
– Den tilltagande stämningen av förtryck och fruktan i Turkiet är nedslående, men mitt hopp vilar till att människor inte förlorar sin tro på möjligheten till förändring.

Saiful från Bangladesh:

”Mitt hemland kommer att bli ett nytt Afghanistan”

SAIFUL BATEN TITO
Ålder: 40 år.
Familj: Mamma och två yngre bröder i Bangladesh.
Bor: I Göteborg.
Yrke: Journalist (tidigare i Bangladesh), författare och skådespelare/uppläsare för ljudböcker/drama.
Fristadsförfattare sedan: Maj 2023.
Skriver: Novellsamlingar och en roman, tidigare i Bangladesh även journalistik.

INSPIRATÖRER:
– Leo Tolstoy (särskilt Anna Karenina) och de indiska författarna Bibhutibhushan Bandyopadhyay och Manik Bandyopadhyay (särskilt Padma Nadir Majhi).

OM SKRIVANDET:
– I 14–15-årsåldern upptäckte jag att skrivandet var ett mäktigt vapen mot alla former av fundamentalism. Allt jag skriver grundas i ett slags undersökande journalistik.

OM DEN SENASTE BOKEN:
– Jag började undersöka övergrepp mot barn i det islamiska utbildningssystemet madrasa i Bangladesh. I fem år följde jag det och jag intervjuade tidigare elever. I boken kritiserar jag också regeringen för att madrasasystemet har tillåtits växa så mycket. Min bok är förbjuden i Bangladesh, men har givits ut i Indien på ett annat språk.

OM ATEISMEN:
– Jag är född i en muslimsk familj, men ifrågasatte allt redan som barn. När jag läste de religiösa skrifterna insåg jag att det inte kunde stämma utan att religionerna snarare utnyttjades för egen vinning. Sedan 1997 är jag övertygad ateist, men folk skulle döda mig om jag sa det öppet i Bangladesh.

OM HOTEN:
– I Bangladesh hotades jag både av mullor och regeringsföreträdare för böcker och inlägg på sociala medier. En gång sparkade någon mig bakifrån framför en buss. Jag fick hotfulla telefonsamtal. Poliser kom hem till mig flera gånger. År 2021 lämnade jag Bangladesh efter att en av mina hundar hade mördats och hängts upp framför min dörr, något som traumatiserade min mamma. Jag var i Indien i två år, men tvingades sedan återvända för att jag saknade pengar. Det var då jag fick en inbjudan till att vara fristadsförfattare från Göteborg.

OM ATT VARA FRISTADSFÖRFATTARE:
– Fristadsprogrammet räddade mitt liv och min litteratur. Det är en fantastisk möjlighet för mig som författare – jag kan skriva i två år utan hot eller ekonomisk press. Om jag bodde kvar i Bangladesh skulle jag troligen ha mördats.

OM TIDEN I SVERIGE:
– Jag kom till Göteborg i maj i år och har mest varit upptagen med att skriva på min nästa bok. Jag har också jobbat med en ljudbok. Snart hoppas jag kunna börja studera svenska och i vinter kommer jag att ägna mig åt foto. Kanske kommer jag att studera film här för att ha ett yrke i slutet av mina två år som fristadsförfattare.

OM SVERIGE:
– Jag älskar Sverige för samhällssystemet och det fredliga och hjälpsamma tankesättet. Folk är väldigt trevliga, inte rasistiska och lämnar ens privatliv i fred. Mest har vädret överraskat mig. Det ändras så fort! En vacker solig dag kan det börja regna en halvtimme senare.

OM BANGLADESH:
– Bangladesh kommer att bli ett nytt Afghanistan inom tio år. Folk blir alltmer fundamentalistiska, även min egen familj. De som är emot den utvecklingen kan inte längre leva i sitt eget land. Jag ser inget hopp.

OM DEN EGNA FRAMTIDEN:
– Den är svår att förutsäga för svenska migrationslagar är väldigt hårda. Men jag vill fortsätta mitt skrivande och min undersökande journalistik. Just nu jobbar jag på en ny novellsamling. Jag hade sagt att jag skulle ge ut en bok med 40 noveller när jag fyllde 40 och vill uppfylla det löftet till mina läsare.

Ola från Syrien:

”Jag hotades – även av min egen familj”

OLA HUSAMOU
Ålder: 38 år.
Familj: Mamma, syskon, släktingar. Men eftersom min biologiska familj inte gav mig stöd eller accepterade mina olikheter växte jag upp sökandes efter en alternativ familj. På senare tid tycker jag om att tänka på mig själv och universumet runt mig som min egen familj.
Bor: I Stockholm.
Fristadsförfattare: I Eskilstuna, 2019–2021.
Yrke: Skådespelare, författare, sångare och konstnär.
Skriver: Alla möjliga sorters texter – barnlitteratur, barnteater, poesi och mina egna sånger. Skrev tidigare och har försökt att ge ut en erotisk poesibok i Sverige.
Boktips till Fönstrets läsare: Death is hard work av Khaled Khalifa. En syrisk författare och manusförfattare som har vunnit arabiska och internationella priser och vars arbeten har översatts till f lera språk. Även en nära vän till mig.

OM LITTERATUREN:
– Ett av mina första verktyg för att uttrycka min åsikt. Som barn läste jag mycket. Det var magiskt – varje bok var en resa i sinnet. I skrivandet kunde jag vara nyfiken på mig själv och på vad som hände runt mig. I en ohälsosam omgivning där du stoppas från att vara dig själv är skrivandet dörren till friheten.

OM ROMANEN:
– I Sverige började jag arbeta på min första roman, men det innebar samtidigt ett möte med mina trauman eftersom den baseras på en verklig historia. Det var för tungt så jag började i stället måla och rita för att läka mig själv. Nu jobbar jag på mitt romanprojekt igen och försöker hitta olika former av berättande.

OM ATT VÄGRA VARA TYST:
– Det syriska samhället accepterar inte personer som sticker ut eller är annorlunda. Men jag höjde min röst om hur jag kände inför min kropp och min roll i samhället, om politik, mänskliga rättigheter, om att vara kvinna – alltså människa – och om barns rättigheter. För det hotades jag, även av min egen familj. Jag minns fortfarande en teatralisk scen med min bror som var soldat för regeringsstyrkorna (jag stödde oppositionen). Vi satt i en soffa – han iförd uniform och vapen. Han sa: ”Om du inte slutar är det jag som kommer att döda dig.” Under den sista tiden i Syrien var det som om jag förlorade mig själv och min röst.

OM ATT VARA FRISTADSFÖRFATTARE I SVERIGE:
– Det bidrog till att rädda mitt liv. En säker plats, vila och en läkande resa. När jag träffade andra fristadsförfattare kände jag stöd. Det fanns fler historier som liknade min. Under mina två år höll jag kreativa workshoppar för barn och översatte sex böcker till arabiska. Särskilt stolt är jag över projektet ”Min berättels” som erbjuder socialpsykologiskt stöd via berättande och konst till arabisktalande kvinnor och icke-binära.

OM SKRIVANDET I SVERIGE:
– I Syrien använde jag många omskrivningar. Allt var komplicerat i mitt huvud och de innebar också ett skydd om någon ville döda mig för mitt skrivande. När jag kom hit upplevde jag enkelheten, även i språket. Om man vill säga att man är fri eller älskar någon så gör man det bara. I dag är jag i en process av att förändra mitt tunga språk till något mer direkt och lättförståeligt. Jag ville frigöra mig från allt inom mig och upptäcker fortfarande mitt nya jag genom språket.

OM SYRIEN:
– Jag hoppas att det kommer att bli fred igen. Många människor dog i revolutionen och jag hoppas att deras insatser inte kommer att skingras med vinden utan att alla ska kunna vara sig själva. Det stora problemet med den nuvarande regimen är att den blir starkare när människor är rädda för varandra. I framtiden hoppas jag att det inte kommer att vara så.

OM SVERIGE:
– Innan jag kom hit såg jag Sverige som paradiset – ett land där det inte har varit krig sedan mer än 200 år. Barn har rättigheter och det finns respekt för miljön och naturen. Nu har jag förstått att Sverige inte är ett paradis men ett land med många fantastiska saker. Och det behövs mycket arbete. Människor i Sverige måste lära sig mer om andra och sluta vara rädda för varandra.

OM DEN EGNA FRAMTIDEN:
– För att uppnå det jag vill måste jag vara fri inuti. Jag hoppas att kunna tala och skriva svenska flytande. Jag vill ge ut en bok i Sverige. Och jag skulle vilja bygga broar mellan människor så att de kan se skillnader som något berikande.

Publicerad i nummer 4, 2023