30 år efter att Nelson Mandela frigavs:
Apartheid i vindistrikten
Till dem som har det allra sämst i dagens Sydafrika hör de säsongsarbetare som plockar druvorna till det vin som exporteras till Sverige och andra länder. 30 år efter att Nelson Mandela frigavs träffade Fönstret dem som fortsätter kampen för rättvisa och ett drägligt liv i vindistrikten utanför Kapstaden.
AV MARIA ULLSTEN FOTO BJÖRN LINDH och maria ullsten
Ingen annanstans i Sydafrika är spåren efter apartheid så tydliga som i de ömsom idylliska ömsom erbarmligt fattiga vindistrikten utanför Kapstaden. Turister i bussar och hyrbilar på väg till provsmakningar på pittoreska vingårdar passerar stundtals bara några meter ifrån slumområden, där lantarbetare bor i samma sorts skjul som när Nelson Mandela satt fängslad på Robben Island. Trots att vi befinner oss långt ute på landsbygden är folk lika trångbodda här som i Guguletu, Khayelitsha och andra slumområden kring mångmiljonstaden Kapstaden.
– Som du kan se så är den sociala apartheiden vid liv och mår bra, säger Lungisa Huna Tshikaya.
Hon arbetar på TCOE, en organisation som grundades av Steve Biko, en svart aktivist som 1977 greps och slogs ihjäl av vita poliser. Fallet uppmärksammades internationellt och Steve Bikos begravning blev en av de dittills största manifestationerna mot apartheid.
– En av våra styrelsemedlemmar, en numera pensionerad sjuksköterska, har varit med sedan starten, säger TCOEs chef Mercia Andrews på kontoret i Kapstaden.
Med hjälp av bland annat Olof Palmes internationella center stöttar TCOE en rad mindre organisationer som är verksamma bland lantarbetare i vindistrikten som omger Kapstaden. Framför allt kämpar de för rätten att kunna köpa och odla egen mark, rimliga arbetsvillkor och rätten att efter 20 år få bo kvar i sin tjänstebostad även när man inte förmår arbeta längre.
– Det är organisationer som startats av människor som ofta utnyttjas hänsynslöst av de stora jordägarna som de arbetar för. De behandlas som de inget kan och inget vill, som vore de inget värda. Men du ska få se vad de kan åstadkomma med aldrig så lite hjälp utifrån, säger Lungisa Huna Tshikaya.
Vi är på väg hem till Elise Saul, eller ”tant Elise” som Lungisa säger. Elsie Saul bor tillsammans med en vuxen dotter och två barnbarn i Zolani, ett så kallad ”informal settlement” utanför staden Ashton mitt i vindistriktet. Det innebär att hon inte har några papper på att varken huset hon bor i eller marken det står på tillhör henne. Men det innebär inte att hon framställer sig som ett offer.
– Sedan jag började odla grönsaker går vi aldrig hungriga, ingen mera svält, säger Elsie Saul.
Hon berättar stolt att hennes andra dotter flyttat för att kunna studera på högskola och vill genast visa oss vad hon åstadkommit på baksidan av huset sedan hon via en lokal organisation som kämpar för jordreformer, fått gå en kurs i giftfri grönsaksodling som experter från Brasilien kom hit och höll för några år sedan. Och hon spottar ur sig citat, som vore hon medietränad.
– Den som går hungrig i Sydafrika i dag har sig själv att skylla. Alla som kan äta, kan odla, slår hon fast och man anar att hon under sitt liv haft det betydligt sämre än i dag.
Trädgårdslandet är ett kanske hundra kvadratmeter stort. Varje dag tillbringar tant Elsie många timmar mellan sina salladsbäddar, potatisland, broccoliplantor och några taniga fruktträd.
– Jag älskar mina växter och pratar alltid med dem. Till avokadoträdet brukar jag säga ”hörrudu, nu har jag vattnat dig i tre år, nu är de dags för dig att spotta upp dig och bjuda mig på lite mat”.
Elsie Sauls är på många sätt typisk för de som kommit i åtnjutande av internationellt bistånd. Inne i det lilla, prydliga och skinande rena huset står en symaskin, som hon fått via ett annat projekt. På den lagar hon grannarnas kläder och syr klänningar som hon säljer.
– Jag är sömmerska också, säger hon med ännu ett brett leende.
Tant Elsie har också kunnat bygga ett växthus och tjänar en del på att hålla kurser och driva en fröbank dit andra som vill börja odla egna grönsaker och rotfrukter kan komma. När hon räknar efter kommer hon fram till att ett 80-tal familjer i Zolani nu odlar egna grönsaker efter att ha fått lite hjälp av henne.
– Vi har så att det räcker till oss. Och till grannarna, säger hon med en blick mot raddan av skjul bortom sötpotatislandet.
Grannarna har nämligen tjatat på Elsie Saul och försökt förmå henne att låta dem bygga ännu ett skjul, precis där hon just satt sötpotatisar i jorden.
– De försöker tuppa sig och säger att jag inte har tillstånd från lokala myndigheterna att odla här. Men jag svarar att de har ju heller inget tillstånd att bygga. Och så har jag börjat ge dom lite grönsaker varje gång jag skördar, häromdagen fick de några potatisar. Så nu var det länge sedan de tjatade.
Lungisa Huna Tshikaya säger inget så länge vi är kvar hos tant Elsie. Men när vi åker därifrån skakar hon oroligt på huvudet.
– Så där många grannar hade hon inte när jag var här senast. Det flyttar in nytt folk hela tiden, de hoppas på säsongsjobb i marmeladfabriken eller på vingårdarna häromkring. Många är extremt trångbodda och det är klart att de vill bygga flera skjul, säger hon.
Elsie Saul är också en av ett drygt hundratal kvinnor i vindistrikten som fått råg i ryggen tack vare cirkelledarutbildningar som en annan av TCOEs samarbetspartner
– ABF i Skaraborg och Jönköping – ordnar en gång om året (se artikel sid 76).
– Vi arbetar med kvinnor som aldrig tidigare blivit behandlade som jämlika, inte av sina män, inte av sina arbetsgivare, inte av läkare eller lärare. Det är fantastiskt att se dem våga ställa sig inför en grupp och prata om saker som angår dem, säger Lungisa Huna Tshikaya.
För det är inte uppgivenhet som tycks genomsyra människors inställning till livet i de undermåliga bostäderna kring staden Robertson, som utgör navet i de sydafrikanska vindistrikten. När vi kliver in i en samlingslokal i utkanten av stan där ett tjugotal av personer samlats för att hälsa TCOEs långväga gäster välkomna är det energi och kämpaglöd som strålar emot oss. Skratt, sång och slagord ekar mellan de kala cementväggarna.
– Amandala! ropar Denia Jensen som leder mötet.
– Awetu! hör jag mig själv svara i kör med mötesdeltagarna. Jag hade ingen aning om att slagorden från möten med Isak, den svenska Isolera Sydafrikakommittén, fortfarande satt kvar i hjärnbarken, redo att hoppa ur min mun.
Efter att utan komp men med mycket känsla ha sjungit organisationens egen hemsnickrade text till Bob Marleys No woman no cry (”No struggle, no cry”) sätter vi oss ner på stolar som placerats i ring längs med väggarna och tar del av berättelser om hur orättvisor mot icke-vita lever kvar i dagens Sydafrika.
– Efter apartheidregimens fall trodde vi att vi skulle få den mark som tagits i beslag på 1960-talet, då vi tvingades flytta därifrån. Men nu har vi kämpat i 18 år och vi har fortfarande inte fått rätten att bruka marken, säger en man från staden Bonnyvale ett par mil söderut.
– Min fru blev antastad av förmannen på gården där vi arbetat och när hon sa ifrån tvingade han oss att arbeta övertid och på helgerna. Nu har vi blivit vräkta, säger Petrus Volmoer som kommit till mötet i hopp om juridisk hjälp.
Denesco Dubé från lantarbetarfacket CSAAWU redogör för hur de efter många försök till slut lyckades få svenska Fairtrade att inse att de blev lurade av en av traktens vinbönder, som påstod att han levde upp kraven på rimliga arbetsförhållanden och drägliga arbetarbostäder.
– När vi kom dit visade det sig vara värre där än på många andra gårdar. Jag såg flera stora råttor och så hade ägaren satt upp övervakningskameror överallt. Det var bland det vidrigaste jag sett. Och till slut blev dom av med sin Fairtradestämpel, säger Denesco Dubé.
Mannen från Bonnyvale ställer en fråga på afrikaans, språket som inte bara vita utan även de som klassades som färgade (men inte de flesta svarta) talar, till Lungisa Huna Tshikaya som svarar och sedan översätter. Uppdelningen av svarta och färgade, som hade vissa fördelar, var en av apartheids grundbultar.
– Han ville veta varför ni är här, varför ni vill höra deras berättelser och vad ni ska göra med dem. Jag svarade att om vi inte berättar våra historier kommer folk att tro på vad de ser på teve och på Facebook. De har ingen aning om att ni har väntat så länge på att få tillbaka den mark som togs ifrån er på 1960-talet.
Denia Jensen bryter in.
– Om vi inte berättar så kommer världen aldrig att få veta. De kommer fortsätta tro att efter 26 år med demokrati så har vi det bra i Sydafrika. Turisterna kommer till det stora shoppingcentret vid Waterfront i Kapstaden och undrar varför vi klagar, säger Denia Jensen.
Vad vill ni att svenskar som köper sydafrikanskt vin ska göra?
– Svenska konsumenter måste börja ställa frågor och själva ta reda på hur det ligger till. Vi har försökt uppmärksamma Systembolaget på problemen och krävt att kontrollerna av arbetsvillkor och levnadsstandard måste göras av en grupp med fackliga representanter och av oberoende granskare som kommer utifrån, svarar Denesco Dubé.
När Denia Jensen förklarar att mötet härmed är avslutat drar en doft av ärkesvensk föreningskunskap genom samlingssalen. Det är ingen tillfällighet. Denia Jensen var en av de första som fick gå ABF Skaraborgs cirkelledarutbildning. Jag hajar till när hon efter mötet berättar att hon kommer från McGregor. De som varit där vet att McGregor är själva sinne-bilden av en välmående liten stad i det sydafrikanska vindistriktet. Kritvita hus, nyklippta gräsmattor och rena gator. Till det jag minns från mitt besök där i slutet av 1990-talet var att till och med vattnet i rännstenen var kristallklart. En total idyll. Om det inte vore för det faktum att McGregors icke-vita befolkning bor flera kilometer utanför stan, i den sorts eländiga bostäder som överlevt apartheid. I bästa fall har de cementgolv och plåttak, i värsta fall består de av endast plåtbitar som varken skyddar mot hetta eller kyla.
– Det är fortfarande likadant. Ingenting har förändrats, säger Denia Jensen när jag berättar att jag besökte McGregor för 25 år sedan.
Men som individ har hon inte stått still. Hon säger att hon har utvecklats enormt, något som Lungisa Huna Tshikaya kan bekräfta i bilen på väg tillbaka till Kapstaden.
– När vi började arbeta här för sju år sedan fick jag och andra från TCOE leda mötena själva. Varken Denia eller någon av de andra vågade ställa sig upp och ta kommandot inför en grupp. Nu är det de som leder mötena och vi kommer dit som gäster.
Fyra frågor till Ola Höiden
tf generalsekreterare för Fairtrade Sverige.
Lantarbetarfacket i Sydafrika vill inte att svenskar ska bojkotta sydafrikanska viner. Men vad kan då jag som konsument göra?
– Köp bara Fairtrade-märkt vin. Då vet du att det finns krav på bland annat lönenivåer och arbetsvillkor, samt förbud mot barnarbete.
Fönstret träffade fackligt aktiva som vittnade om allvarliga brister på en vingård som varit Fairtrade-certifierad
– Vid nästan alla kontroller upptäcks aspekter som måste rättas till. Vi känner oss säkra på att det funkar, just för att missförhållanden kommer till vår kännedom. Det finns ett sextiotal sydafrikanska vinproducenter som är Fairtrade-certifierade och tre stycken som blivit avstängda.
Lantarbetarnas fack menade att kontrollanter varit i maskopi med vinproducenterna?
– Kontrollerna utförs av Flocert, ett internationellt kontrollorgan som är oberoende av producenterna. Det är en professionell organisation med ISO 17065-ackreditering.
Så du känner dig trygg med att kontrollerna fungerar?
– Ja. De som är nya kanske inte har kommit så långt, men de som har varit med länge har förbättrats under tiden. När de först blir certifierade ska alla som jobbar där få kännedom om sina rättigheter, till exempel rätten till anställningsavtal och rätten att organisera sig fackligt. Men det är ju inget som sker över en natt, utan är ett ständigt pågågående arbete.
Publicerad i nummer 2, 2020
