Den långa vägen tillbaka
– Karins tillvaro slogs i spillror på ett par sekunder
För 18 år sedan förändrades KARIN MALMSTRÖMS liv. Och det på bara några sekunder. Det var då hon ramlade från en balkong och fick en svår hjärnskada. Nu har hon skrivit boken En mamma på villovägar i vårdapparatens labyrinter om sitt liv efter olyckan. Hon hoppas att den ska användas i cirklar runt om i landet. – Vi måste prata om hur samhället och vården kan arbeta bättre för att hjälpa patienter på rätt sätt, speciellt oss med skador som inte syns, säger hon till Fönstret.
AV ELISABET WAHL FOTO MATZ JANSSON
– Min neuropsykolog sa att man kan jämföra min hjärna med en tallrik som man tappat på golvet. Alla bitar for åt olika håll och nu håller allt på att läka ihop igen. En del bitar lyckas man få ihop, andra är det någon skavank på och någon bit är helt borta. Det blir aldrig riktigt som förr. Det Karin Malmström beskriver är skadorna efter den svåra olycka hon var med om för 18 år sedan. Hon skulle ut och skaka mattor på en balkong med lågt räcke. Sedan minns hon inte så mycket mer. Men troligtvis lutade hon sig för långt ut.
– Jag föll ner sex meter och landade på grusgången. Som tur var fanns en granne hemma som larmade ambulansen.
Det som hände sedan har hon läst sig till i journalerna. Färden in till lasarettet i Karlstad och tiden på specialistmottagningen i Uppsala kommer hon inte ihåg.
– Mitt första minne är att jag ligger naken på en brits och någon tvättar mig. Jag fattade att något var väldigt fel, men jag förstod inte vad som hade hänt.
På ett sätt har hon så klart haft en enorm tur: hon kan gå, hon kan prata och hon klarar av att bo själv i egen lägenhet. Men livet blir aldrig som innan. För fallet skadade hjärnan på ett sätt som inte går att återställa.
– Innan olyckan var jag navet i familjen. Nu klarar jag inte sådant längre. Och saker som verkar enkla för andra, som att komma vidare i en telefonväxel är svårt för mig.
För att berätta sin historia har Karin därför skrivit boken En mamma på villovägar i vårdapparatens labyrinter. För trots att alla egentligen bara velat väl, så har det stundtals varit väldigt tufft.
– Den värsta tiden kom direkt efter sjukhusvistelsen. De släppte av mig hemma efter att jag varit borta i sju månader. Där stod jag i en tom och kall lägenhet med en tom kyl. Jag hittade inte ens till Konsum och kom inte ihåg hur man tog ut pengar från bankomaten.
Vad hade du önskat i stället?
– Tänk om det hade funnits någon typ av ledsagare som hade lärt känna mig innan jag skrevs ut. I dag är det så uppdelat och det är mycket ”det där är inte mitt bord”. Det skulle ha behövts en koordinator.
Ytterligare en faktor som gjort att hon skrivit boken är det faktum att hennes skador numera inte syns. Det är lätt att tro att hon klarar sig själv.
– Vi pratar så mycket om att bry oss om varandra, men sedan blir det ingenting. Jag önskar vi kunde vara mer förstående. Det har hänt att folk gått över gatan för att slippa träffa mig. Hade jag haft ett ben som släpat hade man sett det och förstått, men det här osynliga är svårt för folk att förstå.
Med boken hoppas hon kunna påverka så att andra inte hamnar i den situation hon har varit.
– Att det bästa jag kan göra, för att det ska kännas som något slags mening med olyckan, är om jag kan hjälpa andra utsatta samt få alla som finns runt den skadade att förstå. Så otroligt mycket arbete för samhället i form av utredningar, tid, anteckningar och möten och naturligtvis pengar, men ändå har jag inte riktigt fått den hjälp jag så innerligt väl behövde.
En mamma på villovägar i vårdapparatens labyrinter har skickats till 50 politiker och organisationer och numera finns det också en studiehandledning. Den är skriven av Carina Käck på ABF i Värmland som när de två träffades direkt kände att det här är något som passar in i ABFs verksamhet.
– Det är väldigt ovanligt att den här typen av böcker skrivs av någon som själv är drabbad. Jag tänker att PRO och många av våra medlemsorganisationer inom funktionsrättsrörelsen kan använda den. Det är viktigt att vi ser de här problemen och hjälps åt för att göra samhället och vården bättre. Kanske kan också sjukvårdspolitikerna ha en cirkel, det vore väldigt bra, säger Carina Käck.
Publicerad i nummer 1, 2022
