Taiwan

– unga generationen formar

världens enda kinesiska demokrati

Kinas regim menar att västerländsk demokrati inte passar kineser. Men bara 15 mil från landets östkust finns motbeviset – Taiwan, som befolkas av etniska kineser och i dag är Asiens främsta demokrati. I januari håller Taiwan presidentval. Fönstret reste till huvudstaden Taipei och tog den politiska tempen – i en metropol som på kort tid blivit en hubb för civila rättigheter och demokratiarbete i hela Asien.

I ett rum fullt av aktivister en fuktig eftermiddag i oktober berättar den danska konstnären Jens Galschiøt hur polis i Hongkong i skydd av mörkret rev hans skulptur Pillar of shame, styckade upp den i smådelar och kastade den i en container.

Tolkning på kinesiska behövs för att övriga i rummet ska förstå. Men Galschiøt är inte i Kina utan i Taiwan, som på kort tid har blivit en hubb för civila rättigheter och demokratiarbete i hela Asien.

Vid samma evenemang delar en taiwanesisk aktivist och en bokförläggare från Hongkong sina erfarenheter från kinesiskt fängelse. En aktivist från Tibet framhåller passionerat vikten av att invånare i Tibet, Hongkong, Taiwan, Xinjiang och inre Mongoliet tillsammans bekämpar det kinesiska kommunistpartiets förtryck.

Jens Galschiøts sju meter höga skulptur av röda, förvridna ansikten föreställande offren för massakern vid Himmelska fridens torg uppfördes i Hongkong redan 1997. Men sedan stadens demokratirörelse krossats och en nationell säkerhetslag införts sommaren 2020 är det inte längre tillåtet att där minnas massakern. I stället äger världens största minnesceremoni för offren numera rum på Frihetens torg i Taipei, som sedan i fjol även innefattar en replika av Pillar of shame.

Utvecklingen i Hongkong har även haft direkt inverkan på taiwanesisk politik. Inför det senaste presidentvalet år 2020 låg Taiwans liberala president Tsai Ingwen risigt till i opinionen, medan oppositionskandidaten Han Kuo-yu från nationalistpartiet Kuomintang (KMT) lockade följare med storslagna planer om en blomstrande ekonomi genom bättre relationer med Kina.

Men – just då blev det uppenbart för en hel värld att Peking höll på att kväva all demokratisk frihet i Hongkong, trots att man lovat att låta Hongkong styra sig självt fram till 2047. Taiwans regeringsparti, Democratic progressive party (DPP), varnade för att även Taiwan riskerar samma öde vid politiska kompromisser med Kinas kommunistparti. Den konservativa oppositionen i KMT svävade å sin sida på målet om den risken, vilket bidrog till att Tsai Ing-wen återvaldes med fler röster än någon taiwanesisk president tidigare fått.

Jens Galschiøt bjöds in till Taiwan av New School for Democracy, som även anordnar den årliga ceremonin för massakern på Himmelska fridens torg 1989, vars minne Kina vill sudda ut. Panay Tsai är kampanjansvarig för denna icke-statliga organisation och möter ett par dagar senare upp med två universitetsstudenter för att samtala om aktivism i Taiwan.

En av dem, Ian som är 21 år gammal, var 2019 med och fångade in en man som dömdes till böter efter att ha hällt målarfärg över en aktivist på besök från Hongkong. Panay Tsai fyller i att det i fjol förekom sabotage mot replikan av Pillar of shame och att polisnärvaron därför var större i år.

Även om konkreta bevis saknas så kopplar de båda fallen till Chinese unification promotion party, som har band till såväl Peking som lokala taiwanesiska gäng. Men trots att hotet från Kina är närvarande på flera vis så menar Ian att många i den äldre generationen – som hans egen far – ser upp till Peking.

– De har illusioner om Kina som stort och mäktigt, med stora städer och mycket pengar, säger Ian. Hans far arbetade för regeringen innan Taiwan blev en demokrati, och tycker att det gamla maktpartiet KMT är att tacka för allt. Många äldre anser att samhället nu präglas av ”för mycket demokrati”.

Men när det gäller den yngre generationen talar Ian för en stor majoritet när han säger ”vi känner oss inte som kineser”. National Chengchi University i Taipei har sedan 1992 frågat landets invånare om deras upplevda kulturella identitet. Då, i början av 1990-talet, kände sig bara 17,6 procent av befolkningen som ”taiwanes” – i år hade denna andel vuxit till 62,8 procent.

Och andelen som identifierar sig som ”kines” har sedan 1992 minskat från 25,5 procent till 2,5 procent, medan en knapp tredjedel av befolkningen känner sig som en kombination av de båda.

Trendriktningen förklaras med att den unga generationen vuxit upp i en demokrati och inte har några personliga band eller känslor till diktaturen i Peking. Man ser helt enkelt ingen anledning till att ge upp rättigheter – som t ex ett fritt internet – för att styras av ett Kina där repressionen dessutom tilltagit kraftigt på senare år.

I Taiwan har i stället en inkluderande identitet vuxit fram. Den innefattar till exempel att man anordnar Asiens största prideparad och 2016 blev det första asiatiska landet att legalisera samkönade äktenskap. Jing-Jie Chen, 28 år gammal, som själv är homosexuell och nyligen börjat arbeta för Amnesty International i Taiwan, framhåller hur detta vore otänkbart i Kina.

– Kinas ledare Xi Jinping lyfter fram traditionella familjevärderingar och en modell där mönsterinvånare måste vara patriotiska”, säger Chen. I det manligt dominerande kommunistpartiet finns föga sympati för hbtq, och Chen påpekar hur en av de sista grupperna som jobbade för homosexuellas rättigheter nyligen tvingades stänga ner i Peking.

I Kina har även fängslandet av en rad feministiska aktivister uppmärksammats internationellt, och metoo kvävdes i sin linda genom censur på sociala medier samt direkta varningar från polis till personer som utsatts för sexuella trakasserier att inte ställa till med bekymmer. I Taiwan utspelade sig däremot Asiens mest omfattande metoo samtidigt som kvinnors rättigheter blivit en grundläggande del av civilsamhället.

Chen tog sin magisterexamen i mänskliga rättigheter i Frankrike och har praktiserat eller jobbat vid flera rättsorganisationer i Europa och Taiwan. Han berättar hur det på senare tid blivit allt svårare att ens kontakta aktivister i Kina, särskilt efter att protester ägt rum mot landets hantering av covid-19.

– I Kina måste civilsamhället vara mer passivt. Det finns bara ett parti som kontrollerar allt och inte tillåter engagemang i frågor som det inte själv står bakom, säger Jing-Jie Chen.

Som en antites till utvecklingen på andra sidan av det 160 kilometer smala sund som skiljer länderna åt, så har Taiwan på kort tid gått från diktatur till Asiens mest framgångsrika demokrati.

Taiwans resa började inte som ett demokratiskt mönsterland, tvärtom. Landet bildades när Kinas diktator Chiang Kai-shek flydde hit 1949 efter att ha förlorat det blodiga kinesiska inbördeskriget mot Mao Zedongs kommunister. Chiang Kai-sheks nationalistparti Kuomintang styrde ön med järnhand under historiens näst längsta undantagstillstånd som varade ända fram till 1987. Chiang dyrkades i landets skolor, och det kunde få konsekvenser att tala lokala dialekter i stället för kinesiska. Men – Chiang Kai-shek dog 1975 och framåt 1990, året efter massakern vid Himmelska fridens torg i Peking, ägde studentprotester även rum i centrala Taipei. I stället för stridsvagnar bemötte KMT – som nu inte längre styrdes av familjen Chiang – dessa med dialog och löften om reformer.

Det första presidentvalet ägde rum 1996, och i nästa val år 2000 förlorade det gamla maktpartiet till Democratic progressive party, ett parti av härdade aktivister som organiserade sig för demokrati redan innan undantagstillståndet upphävdes.

I dag, drygt två årtionden senare, är Taiwan enligt The Economist Intelligence Unit Asiens främsta demokrati och den tionde främsta i världen, före länder som Kanada och Tyskland. Framgångar som är en rejäl nagel i ögat på Peking, vars narrativ gör gällande att västerländsk demokrati inte passar för kineser.

Kinas ambitiöse ledare Xi Jinping har även gjort klart att han vill bli den som ”återförenar” Taiwan med Kina och därmed görs odödlig i kommunistpartiets historieböcker. Tvärtemot sina företrädare har han varnat att ”Taiwanfrågan” inte kan förpassas till nästa generation.

Därför beskrivs nästa presidentval i januari 2024 ofta som Taiwans viktigaste någonsin. Antingen fortsätter man närma sig USA och världens demokratier under DPPs ledning. Eller så utökar man samarbetet med Kina, genom att i enlighet med oppositionens önskan först tillmötesgå kravet att beskriva sig som en del av Kina.

Förutom militära och ekonomiska tvångsmedel satsar Kina alltmer på desinformation mot Taiwan. Givet gemensamt språk och en viss användning av kinesiska appar i Taiwan så sprids falska nyheter snabbt från Kinas internet till taiwanesiska tabloider eller pratshower. Lokala ickestatliga organisationer som Doublethink Lab noterar att mycket av desinformationen handlar om att så tvivel kring att USA kommer att försvara Taiwan, om Kina skulle hota ön. Eller att USA planerar att spränga öns viktiga fabriker för halvledare så att de inte ska hamna i kinesiska händer.

När Eve Chiu, ordförande för Taiwan Factcheck Center, tar emot vid kontoret i närheten av ett av Taipeis många tempel berättar hon hur man förväntar sig en upptrappning av desinformation inför valet i januari.

– Trenden redan nu är att stora och potentiellt skadliga nyheter blir allt fler.

När DPPs presidentkandidat William Lai nyligen besökte USA började en falsk dokumentär om honom spridas. En annan presidentkandidat, Ko Wen-je, hördes nyligen i ett inspelat ljudklipp prata om hur folk fick betalt för att komma till valmöten. Men klippet var falskt och hade framställts med artificiell intelligens.

– Redan nu blir det allt vanligare att använda AI för desinformation. Det innebär ännu lägre kostnader för att skapa desinformationen, samtidigt som kostnaden för att avslöja den fortsätter vara hög, säger Eve Chiu.

Kina är världsledande inom AI, och Taiwan Factcheck Center – som inte tar emot statlig finansiering – har bara 16 anställda. Man är den enda organisationen som faktagranskar på kinesiska inom ramen för International Fact-Checking Network. Det innebar en viktig roll när covid-19 uppstod i Kina, och nu i Kinas psykologiska krigföring mot Taiwan.

Efter att det amerikanska representanthusets talman Nancy Pelosi besökte Taiwan förra sommaren svarade Kina med sina mest omfattande militärövningar någonsin kring ön. Robotar avfyrades över Taiwan, stridsflyg och militära fartyg närmade sig i alla riktningar.

Mitt i denna röra avslöjade Taiwan Factcheck Center bland annat hur foton från den kinesiska nyhetsbyrån Xinhua, som spreds vidare av seriösa medier som Associated Press, var falska. Detta genom att använda geografiska positioner av krigsfartyg i förhållande till landmärken.

Traditionellt sett har kinesiska påtryckningar haft motsatt effekt på Taiwans luttrade väljare. När Kina inför det första presidentvalet 1996 genomförde robottester i Taiwansundet vann den kandidat som Peking försökte avskräcka väljarna från. När DPPs dåvarande president Chen Shuibian blev skjuten i magen av en okänd gärningsmän innan valdagen 2004, vann han med 0,2 procents marginal trots underläge i opinionsundersökningarna.

Eve Chiu påpekar hur Kinas metoder med tanke på detta har blivit mer sofistikerade. Snarare än att skapa egna falska nyheter så vill man överdriva och förvärra de splittringar som redan existerar i Taiwan, samt låta inhemska aktörer sprida desinformationen vidare.

Man siktar in sig på den del av befolkningen vars familjer kom till Taiwan tillsammans med Chiang Kai-shek 1949. Där finns fortfarande en utbredd föreställning om möjligheten att vara en del av ett mäktigt Storkina, genom en överenskommelse med Peking.

Men även denna uppfattning minskar med tiden. Enligt National Chengchi University stöder endast 7,4 procent av taiwaneserna nu något slags union med Kina.

Även denna trend gynnar regeringspartiet DPP, som förespråkar en lokal taiwanesisk identitet och har torgfört självständighet för Taiwan som idé. I en märklig tvist har utvecklingen gjort att nationalistpartiet KMT är dem som nu förespråkar närmare relationer med Peking, trots att man tidigare krigade mot kommunistpartiet i Kinas inbördeskrig.

Kinas militära upprustning får dock nu många att varna för att historien ska upprepa sig. Xi Jinping är sannolikt medveten om att han har tiden emot sig för en så kallad ”fredlig återförening”. Samtidigt vägrar han avsäga sig rätten att använda militära medel om så inte sker. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina tjänade som förvarning på att något liknande även kan hända här. Den nuvarande presidenten Tsai Ing-wen har därför uttalat som mål att öka Taiwans försvarsbudget från 2,1 till 3 procent av BNP.

Förberedelser inför en möjlig kinesisk aggression försiggår även inom civilsamhället. Flera organisationer har börjat arrangera utbildningar i allt från första hjälpen till självförsvar med uttalat syfte att decentralisera Taiwans försvarsförmåga.

T.H. Schee, 45, är en veteran inom Taiwans civilsamhälle. Han ligger bland annat bakom Open Knowledge Taiwan, som i flera år har anordnat allmänna seminarier i ämnen som hur militären arbetar och hur drönare kan tillverkas och användas. Det senaste projektet är ett gym med fokus på lokalorganisering.

– På 99 procent av de 1 200 gym som finns i Taiwan så talar man knappt med varandra. Vår modell är att ha gymmet som ett slags community center, där man skapar en känsla av samhörighet och även kan lagra förnödenheter, förklarar Schee.

Fokus på träningen är crossfit. Men förutom vikter och maskiner innefattar träningen att bära sandsäckar, hissa sig ner i rep samt släppa eller dra tunga saker. Man samtalar och koordinerar med andra gym och hoppas kunna skapa en ny trend.

– Fysiskt välbefinnande innebär större chans att överleva vid en krissituation”, säger Schee, och tillägger att detta även gäller vid jordbävningar, men att man förbereder sig på det värsta.

Han talar sedan oroande om hur kinesiska militära provokationer som intrång i Taiwans luftförsvarszon har blivit normaliserade. I augusti i år slogs ett nytt rekord då över 100 kinesiska militärflygplan siktades i denna zon under en enda dag, varav dussintals tog sig över medianlinjen i Taiwansundet.

Under augusti tog sig drygt 200 militärfartyg in i samma zon, vilket även det är ett rekordantal. Ett av Kinas hangarfartyg seglade drygt tio mil från sydspetsen av Taiwans huvudö. Enligt Schee handlar det inte längre bara om provokationer utan om faktiska övningar.

Han nämner även den ”gråzon” av krigföring där bland annat aggressiva kinesiska fiskebåtar ”råkat” klippa av internetkablar kring öarna Kinmen och Matsu, som ligger bara några kilometer från Kinas fastland men tiotals mil från Taipei. Här är moroten som erbjuds tillsammans med piskan ännu mer effektiv, i form av intäkter genom ökad turism och ett nytt förslag om en ekonomisk utvecklingszon som innefattar snabbtåg till Kina.

I ljuset av detta oroar sig Schee för att civilsamhället har förlorat momentum efter solrosrörelsen 2014. Den gången gick över en halv miljon taiwaneser man ur huse bara i huvudstaden med skyltar om att ”Taiwan är inte till salu”, efter att KMT i hemlighet försökte införa ett omfattande frihandelsavtal med Kina. Regeringen tvingades skrota avtalet efter att studenter ockuperade parlamentet i drygt tre veckor. Man straffades i valet knappt två år senare då DPP vann och Taiwan fick sin första kvinnliga president.

Den ryska invasionen av Ukraina fick även omvärlden att inse att en kinesisk attack mot Taiwan är fullt möjlig. Det geografiska avståndet till trots finns flera anledningar för Europa att oroas över detta. Cirka hälften av alla containerfartyg i världen passerar farlederna i Taiwansundet. Taiwan tillverkar över 90 procent av världens mest sofistikerade halvledare, utan vilka de europeiska industrierna skulle avstanna. Vidare vore Kinas kontroll över Taiwan även en kil mellan USAs allierade i regionen och en nyckel till vidare kinesisk expansion i Sydkinesiska havet.

När auktoritära krafter flyttar fram positionerna har Taiwan hamnat i centrum för den geopolitiska konflikten mellan Kina och USA. Att de inre splittringarna ökat under de enorma påtryckningarna märks även genom att presidentvalet i januari innehåller fyra kandidater i stället för de sedvanliga två.

Bland dessa märks Terry Gou som ofta jämförs med Donald Trump. Han har blivit en av Taiwans rikaste män tack vare sina fabriker i Kina, och lovar nu 50 år av fred i utbyte mot att överlämna dessa till kinesiska myndigheter.

Men Taiwans civilsamhälle är – liksom 1990 och 2014 – redo att fortsätta kämpa för sina rättigheter i en region där Kina målmedvetet breder ut sig. T.H. Schee påminner om att ingen någonsin har invaderat Taiwan, som skyddas av stormiga hav och höga berg.

Den unge aktivisten Ian återger ett allt vanligare talesätt:

– Då Taiwan är en ö har invånarna ingenstans att ta vägen. Därför finns inget alternativ till att bekämpa Kinas inflytande, även i skarpt läge.

Publicerad i nummer 4, 2023