Tystnad!
Integration pågår
Två år efter att han själv kommit till Sverige undervisar Hani Shabanour från Teheran nyanlända flyktingar i svenska.
AV Maria Ullsten FOTO ESTER SORRI, MARIA ULLSTEN
Det sägs att det finns två sätt att bli ortsbo på här i de vidunderligt vackra trakterna i norra Bergslagen. Man kan bo här i fyra generationer. Eller så kan man ta genvägen och bli deltidsbrandman.
– Jag tycker att jag räddar liv både här på ABF och på brandstationen, säger Hani Shabanour, som råkar fylla 38 just den dagen Fönstret hälsar på i de nyrenoverade studielokalerna på Konstmästaregatan 9 i Kopparberg.
Fikat står framdukat på bordet och snart fylls stolarna av deltagare i veckans språkkafé. En busschaufför kommer dit för att förklara hur man köper biljett och hur länstrafikens rabattsystem fungerar.
– Vi firar lite för att två av dem som är här har just klarat sina teoriprov i svenska för invandrare. I morgon ska de göra sina muntliga prov, så de vill öva lite, säger Hani Shabanour.
När han berättar om flykten från 12-miljonersstaden Teheran blir det tydligt vilken enorm betydelse det hade för honom att han själv snabbt fick möjlighet att lära sig svenska. Snön låg djup när han kom hit i januari 2013, och tiden då han tvingades vänta på besked om uppehållstillstånd på det slitna asylboendet i Ställdalen beskriver han som mörk. Värst var isoleringen, att inte kunna prata med någon eftersom han inte kunde svenska.
– Jag frågade var man kunde lära sig språket och alla sa ”ABF i Kopparberg”.
När han utan vinterkläder tog tåget de sju kilometerna till Kopparberg visste han inte att om myndigheterna hade fått bestämma så hade det inte bedrivits någon svenskundervisning där.
– Jag frågade Annmari om jag fick vara med på alla lektioner hon hade, berättar han.
Annmari Lööf är en av två hjältar i sann-sagan om hur Hani Shabanour kunde ta den där genvägen och bli Kopparbergsbo med fast jobb och egen lägenhet bara två år efter att han landat på Arlanda flygplats. Det var hon som började strunta i reglerna som sade att man inte fick undervisa nyanlända flyktingar i svenska innan de har fått uppehållstillstånd. Något som i bästa fall tar några månader, i värsta fall flera år.
– Vad är det värsta som kan hända? Att någon som inte får stanna kan några ord svenska när de utvisas.
Det är Annmari Lööfs chef Eva Ströman som ställer den retoriska frågan. Det är hon som är sagans hjälte nummer två. När hon tog över som ABFs verksamhetsansvariga för de fyra nordligaste Bergslagskommunerna såg hon genast det skriande behovet att ordna något att göra för de hundratals asylsökande som gick och drällde om dagarna.
– Det är så himla lätt att det uppstår missförstånd som skapar främlingsfientlighet. Bara en sådan sak som att många flyktingar kommer från stora städer där man inte tittar de som de möter i ögonen, som man gör på så här små orter. Folk börjar undra vad de kan ha att dölja, säger Eva Ströman.
Så i stället för att slå Annmari Lööf på fingrarna för att hon bedrev svenskundervisning som för ABF bara innebar kostnader och inte berättigade till statliga bidrag, så började hon klura på hur hon skulle kunna dra i gång mer undervisning, för fler.
– Jag hittade en person på Migrationsverket som också vågade gå på tvärs. Så hon tänjde på sina regler och vi tänjde på våra, berättar Eva Ströman.
Så kom det sig att Hani Shabanour för några timmar varje vecka kunde fly tristessen på asylboendet och efter bara två månader på Annmari Lööfs lektioner själv kunde börja lära andra nyanlända svenska i rummet bredvid. Först som praktikant och numera som fast anställd cirkelledare med kollektivavtal och chefens tillstånd att springa till brandstationen om larmet går.
– Jag är på rätt spår i Sverige, men många får inte den möjlighet som jag fick. Det är hemskt att behöva vänta på beslut, det gäller ju livet. Utan språket kan man inte klara sig och det skapar rasism. Folk tycker att man är konstig när man inte hälsar. Men vi flyktingar är inte konstiga, vi är människor!
I dag är det han som får ta hand om den krångliga svenska grammatiken medan Annmari Lööf kör konversationssvenskan. Deltagarna kommer främst från Syrien, Eritrea och Afghanistan och så några från Ukraina. Många har lämnat familjen kvar och själva riskerat livet för att ta sig till Sverige.
– De har kommit i de där gummibåtarna som vi ser på nyheterna. De har förlorat allt. Då känns det bra att hjälpa, bra att kunna göra skillnad, säger Hani Shabanour.
För några veckor sedan klarade han de sista antagningstesterna för att bli brandman på deltid och har numera papper på att hans hjärta är i god kondition och att han iklädd klumpiga skyddskläder kan släpa 24 kilo uppför ett rullband. Snart börjar utbildningen.
– Både på räddningstjänsten och här på ABF handlar det om att ställa upp för samhället. Den där integrationen alla pratar om, den handlar om människors liv.
Vägen mellan Kopparberg och Storå kantas av vägskyltar pekar mot nedlagda gruvor med romantiska namn som Stråssa och Stripa. De som bor i alla de röda stugorna med vita knutar måste ha vidunderlig utsikt över berg, skog och dal och aldrig mer än ett par mil varken till kyrkan eller närmaste Folkets hus.
Storå är ännu en gammal bruksort som har blivit av med sin stora arbetsgivare och där flyktingar har flyttat in i de gamla hyreskasernerna.
– Var ligger centrum?
Fotograf Ester Sorri spanar ut över den tomma asfaltsplanen mellan affären och pizzerian där Eva Ströman parkerar.
– Det här är centrum! Välkommen till landsbygden, ler hon och kliver ur.
I ett av de före detta mottagningsrummen på en nedlagd tandläkarmottagning håller Jerome Bigirimona från Burundi på att lära en grupp män från Syrien sina första ord på svenska. När de förstår att Eva Ströman kommer från ABF frågar mannen som är bäst på engelska om de inte kan få undervisning av Jerome varje dag i stället för som nu bara en gång i veckan. ”He is a very good teacher!”
– Det går inte, vi har många i kö och inga fler lärare. På eftermiddagarna åker Jerome till Vedevåg för att undervisa där, förklarar Eva Ströman.
I det trånga klassrummet framstår svenska politiker som pratar om högre krav på att nyanlända snabbare ska lära sig svenska som lite märkliga. Problemet är ju inte att människor inte vill lära sig svenska och börja jobba, problemet är att de inte får göra det så snabb som de vill.
– Det är likadant överallt, alla vill ha mer undervisning. Men det är väldigt bra stämning i grupperna. Vi har inga tolkar utan de som kan hjälper till att översätta åt varandra. De bor ju tätt och lär känna varandra väl.
Efter en stund vill Saleiman från Aleppo bjuda hem oss för att bjuda på bröd. Det är inte långt att gå, bara bron över den forsande Storån och förbi de prydliga villorna på Sveavägen.
Högst upp i det smutsgula trevåningshuset på Stationsvägen 16 delar männen i klassen två fyrarummare på var sin sida om trappuppgången. Ytterdörrarna står öppna.
Vi hälsas välkomna, någon bäddar snabbt sängen som står i vardagsrummen. Men tristessen ligger ändå som en tjock våt filt över de hårt slitna lägenheterna. Inga mattor, inga gardiner, inga skärmar över de nakna glödlamporna i taket. Ingen soffa, ingen tv och trasig parkett i vad som en gång måste ha varit vardagsrummet i någons barndomshem.
Suliman hämtar det ännu varma brödet från lägenheten på andra sida trappuppgången och visar hur man viker och bryter av de tunna kakorna.
– Han bakar det på nätterna, berättar en av de åtta andra syriska män som delar lägenheten med honom och som pratar bättre engelska.
– Han har två av sina barn kvar i Syrien och han kan inte sova. Så han går ut och promenerar, han går och går mitt i natten. Eller så bakar han bröd.
Vi doppar först i olivolja och sedan i en timjandoftande kryddblandning ur en burk som det står ”Aleppo brand” på.
I bilen efteråt är vi först tysta. Orden om två barn kvar i Syrien ringer i mina öron. Det känns som att vi har varit i en annan värld. Eva Ströman har mött många som har blivit förtvivlade när de inser hur lång tid det kommer att ta innan de kan få ett jobb och börja leva igen.
– Det kommer många som har arbetat inom vården och de blir så frustrerade när de fattar att de inte ens kan få bli praktikanter. Det är samma sak för många andra yrkesgrupper.
Hon är inte en kvinna som tar till stora ord. Hon talar om att hon blev ”irriterad” på regler som gör att man hittills inte har kunnat få statliga bidrag för att ordna verksamhet för asylsökande.
– Men det är ett sånt resursslöseri! Vi borde slå klorna i de här människorna, och kämpa för att de ska vilja stanna här och bli skattebetalare. Vi kan ju inte säga att vi inte har plats, säger hon och blickar ut över nejden.
Jag tänker på Saleiman från Aleppo. På ryska bomber från hög höjd, civila dödsoffer och två barn kvar i Syrien.
