Fönstret

Hon överlevde helvetet på jorden

 
– I dag hjälper Florence Ayot andra som också tvingades bli soldater när de var små flickor

Tillsammans utgör de världens billigaste och mest effektiva vapensystem. Och nära hälften av de omkring 250 000 barn som tvingas bli soldater är flickor. FLORENCE AYOT var bara 9 år när hon kidnappades av Herrens motståndsarmé i Uganda. I många år utnyttjades hon som soldat och sexslav.

GULU, UGANDA. Det hände när när hon och fyra andra vänner en höstdag 1994. Evelyn Amony hade hört talas om barn, vissa så unga som 6 år, som hade rövats bort av terrorgruppen Herrens motståndsarmé. Men då visste hon inte att många hade tvingats slå ihjäl sina föräldrar och syskon innan de fick lära sig hantera automatvapen – för att de inte skulle ha något hem att rymma tillbaka till.

Under de 20 år som de kristna fundamentalisterna i Herrens motståndsarmé terroriserade befolkningen i norra Uganda kidnappades runt 30 000 barn. I Nigeria använder jihadiströrelsen Boko haram samma taktik när de för bort skolflickor som sen tvingas bli självmordsbombare. Från Syrien har film på unga pojkar som agerar bödlar läckt ut. Och i Rwanda 1994 var många av förövarna i folkmordet barn – som slaktade andra barn med knivar.

Att mönstret går igen beror enligt en rapport från den kanadensiska organisationen The Roméo Dallaire child soldier initiative på att barn är både billigare och mer effektiva än många andra vapensystem. Barn är lätta att manipulera och FN-soldater har vittnat om att drogade 10-åringar med laddade automatvapen är bland det mest skrämmande man kan möta i strid.

Skräcken slog sina klor i Evelyn Amony på en gång när rebellerna band de fem vännerna och slängde in dem i ett fordon. Efter några timmars färd rycktes de ut och beordrades att bära tunga säckar. I flera dagar snubblade hon i hettan, alltmer utmattad, fram över den röda jorden mot det läger i Sydsudan som rebellerna hade som mål.

– Vi fick bära säckar med socker, majs och bönor som de stulit. Så började mitt liv i fångenskap, de elva åren jag tvingades tillbringa med Herrens motståndsarmé, berättar Evelyn Amony medan hon snurrar en tygbit i händerna.

I år fyller hon 33, tio år har gått sedan hon lyckades fly. Men att återuppleva minnena är fortfarande svårt, även om hon har lärt sig i terapin att det lättar att dela sina erfarenheter med andra. När hon berättar tittar hon ner i bordet, och talar väldigt tyst. Men den här unga kvinnan i sin strikta röda dräkt utstrålar också en obändig styrka. Vi sitter på hennes kontor i en sliten stenbyggnad i utkanten av staden Gulu i norra Uganda. Luften står nästan stilla i hettan och svettdropparna rinner sakta nedför ryggslutet.

Evelyn Amony är ordförande för Women’s advocacy network, en frivilligorganisation som kämpar för att de kvinnor och barn som blev offer för Herrens motståndsarmé ska få regeringens stöd till utbildning och jobb.

– Männen från Herrens motståndsarmé har fått amnesti av staten och sen anställning i armén och lön. Det var ju de männnen som förde bort oss. Kvinnorna och barnen från bushen har i stället blivit utfrysta och bortglömda, säger hon och skakar sakta på huvudet.

Det första året i fångenskapen var Evelyn Amony barnvakt åt en annan kidnappad ung kvinnas barn. De flesta av flickorna som hade kidnappats fick tjäna sina förövare även som hushållerskor, bärare och sexslavar, medan pojkarna mest användes i strid.

Evelyn Amony tvingades bli en av ledaren Joseph Konys 27 ”fruar” och våldtogs regelbundet i många år. Under fångenskapen födde hon tre barn – ett av dem försvann under en eldstrid i februari 2004.

– Det var ändå det värsta som hände mig under hela tiden i fångenskap. Jag har letat efter min dotter både i Sydsudan och i norra Uganda, men jag vet inte vad som har hänt henne, säger hon och drar ena handen över ögonen.

Det har inte varit en självklarhet för henne att älska sina barn, som ju är resultaten av våldtäkter. Men de blev hennes närmaste, och i viss mån hennes trygghet, i bushen. Saknaden efter dottern som försvann är fortfarande smärtsam att tala om.

Hade du något hopp om att kunna fly någon gång under de elva åren?

– Nej, jag trodde inte att jag någonsin skulle kunna återvända. Vi var övervakade, det var strider hela tiden och vi blev ofta sjuka – kolera och andra sjukdomar härjade.

2005 uppstod ändå möjligheten att ge sig av. Gerillaarmén hade omgrupperat till norra Uganda och när regeringsstyrkorna angrep lyckades Evelyn Amony med sina två barn och en annan av Joseph Konys fruar smita i väg från lägret.

Hon fick tillbringa sex månader i den amerikanska välgörenhetsorganisationen World visions mottagningscenter för de bortförda barnen i staden Gulu. Där hittade hon två föräldralösa barn vars mamma hade dött i bushen. Evelyn Amony bestämde sig för att adoptera dem, hon visste att de inte hade några andra släktingar.

– Jag kunde inte heller återvända hem till min by, Herrens motståndsarmé hade genomfört en massaker och dödat nästan alla i min släkt. Om jag hade återvänt med barnen, som har Joseph Kony som pappa, hade de varit i fara.

Hennes känslor inför att vara fri var blandade.

– Jag var lycklig, men det var ändå smärtsamt. Min familj var borta och jag hade skador efter en skottlossning när en kula träffat mig och dessutom smärtor i bröstet och ryggen efter allt tungt bärande.

Räddningen blev gruppterapi tillsammans med andra tidigare bortförda barn och en utbildning till sömmerska. I den katolska nunnan syster Rosemary Nyirumbes Tailoring school har 2 000 före detta barnsoldater fått lära sig sy och designa halsband och andra smycken. Evelyn Amony öppnar dörren till ett stort gammalt träskåp och ler för första gången under vårt samtal. Där inne på hyllorna ligger fina väskor, plånböcker och datorfodral sydda i klassiska färggranna afrikanska tyger.

– De här har jag tillverkat, säger hon.

Vad är det viktigaste för dig i dag?

– Det är alla de kvinnor i nätverket som behöver upprättelse. Kvinnor drabbas alltid värst och män i krig ser inte den smärta de orsakar. Titta på de flickor som har förts bort av Boko haram i Nigeria nu, de kommer inte att kunna gå tillbaka till normala liv igen, säger hon och suckar.

Ett av de viktigaste projekten för hennes organisation är att försöka ge barnen till de före detta barnsoldaterna ett värdigt liv.

– Barnen till de bortförda kvinnorna vet inte vilka deras fäder är, de accepteras inte av mammans släktingar och riskerar att hamna i utanförskap. Vi arbetar nu i ett projekt för att spåra fäderna, det är en stor utmaning.

Ett fastställt faderskap tvingar papporna att försörja dem. Då kan de så småningom få en utbildning och även gifta sig.

En av dem som Evelyn Amonys organisation har försökt att hjälpa är Kevin Aciro, 17, kanske 18 år gammal – hon vet inte exakt eftersom hon är född i fångenskap. Hennes mamma var en barnsoldat som dog när Kevin var väldigt liten. Kevin blev omhändertagen av några andra kvinnor som lyckades få med henne när de flydde 2006.

Nu bor hon i utkanten av Gulu, i en bosättning med enkla lerhyddor där andra som har flytt Herrens motståndsarmé har slagit sig ihop. Fortfarande tio år efter att de flesta har lämnat bushen har de svårt att bli accepterade i lokalsamhället. Många har bara tillfälliga småjobb och är mycket fattiga. En del av kvinnorna försörjer sig som prostituerade.

Kevin Aciro och hennes lilla dotter Tracy tyr sig till den äldre väninnan Florence Ayot, som själv har tre barn att försörja. De hjälper varandra med småsummor så ofta det går.

– Jag har försökt leta efter mina släktingar som min mamma berättade lite om innan hon dog, men jag hittade bara min farbror och han ville inte ta hand om mig, säger Kevin och smeker försiktigt Tracy över håret.

Kevin Aciro känner sig utanför samhället, hon har ingen utbildning och hyser inget större hopp om att få ett riktigt jobb.

– Jag tvättar åt folk ibland, jag vill se till att Tracy blir väl omhändertagen. Men folk här i staden tycker inte om oss, ibland pekar de finger och säger att vi är mördare. Det är ett ledsamt liv här, säger Kevin Aciro med blanka ögon.

– Det enda jag önskar är att min dotter ska få gå i skolan och att jag kan fortsätta ge henne någonstans att bo. Men jag vet inte om jag vågar hoppas på det.

De flesta av de före detta barnsoldaterna har posttraumatiska stressyndrom. Men även deras barn lider av psykiska problem som visar sig i form av våldsam aggressivitet, flashback och återkommande mardrömmar.

Att som litet barn växa upp i ett läger i vildmarken under ett pågående krig innebär att ständigt utsättas för ljud från skottlossningar och bomber och att se människor dödas och skadas svårt. Allra svåraste är kanske att sällan få någon tröst och att inte veta var ens mamma och pappa är. Barn som är födda i fångenskap har svårt att knyta an till andra människor. De försöker undvika situationer som påminner om deras trauman och allt som kan väcka minnen som i sin tur utlöser ångestanfall.

Att anpassa sig till ett normalt liv efter att ha formats i unga år i en mycket våldsam miljö är svårt. Oftast krävs både långvarig terapi, och medicin i form av antidepressiva läkemedel.

– Barnsoldaternas barn ärver föräldrarnas trauman och bäddar in dem i sina sinnen. Det psykiska lidandet kan också manifestera sig i rent kroppsliga smärtor, säger Sam Okuni, projektledare för ett psykiatriskt team vid organisationen TPO – Transcultural Psychosocial Organisation – som arbetar med återanpassning av utsatta och övergivna barn.

Han har arbetat länge med de före detta barnsoldaterna i Gulu, nu är han stationerad i Adjumani vid gränsen till Sydsudan. Många av de barn och tonåringar som kommer dit som flyktingar har svåra trauman av det pågående kriget i hemlandet, och han träffar hela tiden på unga som har tvingats strida mot sin vilja.

Gruppterapi och traumafokuserad kognitiv beteendeterapi är metoder som har använts i rehabiliteringen av före detta barnsoldater i Uganda. Den här sortens terapi är evidensbaserad, forskare har kunnat visa att den fungerar. Nu används den av flera internationella organisationer för att behandla svåra trauman.

– De får lära sig förstå vad deras aggressivitet och mardrömmar beror på, de får en förklaring till varför de reagerar som de gör. Vi arbetar med mindfulness och avslappningsövningar och de får berätta vad de varit med om, säger Sam Okuni.

Genom att upprepade gånger, i en trygg miljö, gå igenom sina erfarenheter minskar känslan av utsatthet efter ett tag. Sakta, sakta kan sedan de traumatiska minnena av våld och sexuella övergrepp bli hanterbara.

Evelyn Amony är en av dem som har lyckats skaffa sig ett ganska normalt liv. Hon lever med sina fyra barn och har en man som hon känner att hon kan lita på.

– Jag har genomlevt mycket smärta, men mitt liv har förändrats till det bättre. Jag har självförtroende att våga säga vad jag tycker och kämpa för kvinnors rättigheter.