Avhopparen

”Jag var en kriminell maskin”

I 20 år levde SAM HO som kriminell i Malmö – de sista åren som högt uppsatt i ett av stadens mest fruktade gäng. I perioder missbrukade han tungt, levde för att begå brott och skadade många längs vägen. – Jag var känslomässigt helt pajad. Jag kände ingen ånger, ingen rädsla. Jag var som en maskin, säger 41-årige SAM HO som i dag arbetar på HVB-hem för att hjälpa andra som hamnat snett i livet.

SAM HO
Ålder: 41 år.
Familj: Sambo, 22-årig son och 16-årig bonusdotter.
Bor: Malmö.
Gör: Jobbar på HVB-hem för unga som behöver hjälp med missbruksproblem och kriminalitet. Föreläser om sitt före detta liv som gängkriminell.
Aktuell: Med boken Gangsterliv: Brotten, gänget och livet på gatan – den sanna historien om Sam Ho, skriven av Jacob Härnqvist (Norstedts förlag).

Det är en lågmäld, lugn och välklädd man som sitter i en fåtölj på ett kafé vid Värnhemstorget i centrala Malmö. Sam Ho har en ledig dag från arbetet på ett behandlingshem för personer med problem med missbruk och kriminalitet, en timmes bussresa från stan.

– Jag brinner för att jobba med den här målgruppen och kommer nog att fortsätta med det i hela mitt liv. Drivkraften är att se förändringen. Jag har själv varit i deras situation och vet att det är möjligt även om bakslagen kommer gång på gång.

Sam Ho började röka hasch och drogs till fel människor redan när han gick på högstadiet. Familjen hade kommit till Sverige som flyktingar från Vietnam i början av 80-talet och hamnade i Malmö då pappan fick jobb på korvfabrik och mamman på strumpfabrik. Sam Ho återvänder ofta till barndomen när han söker förklaringar till varför livet gick snett.

Stämningen i hyreslägenheten på Möllevången var sällan bra. Som äldst i en syskonskara på fem tvingades han bli vuxen tidigt. Laga mat, tvätta, tolka åt föräldrarna på möten med skolan.

– Kärlek och engagemang, själva grunden till en bra barndom, saknades fullständigt. Pappa var spelmissbrukare, drack och gav oss stryk, ofta visste man inte ens varför. Vi fick aldrig några kläder eller presenter och vi gick alltid själva till skolan medan andra föräldrar lämnade och hämtade sina barn.

Äldste sonens respons på hemförhållandena blev att tidigt lockas in i den kriminella världen. Han gjorde inbrott, rånade folk på öppen gata och började sälja droger – först hasch, sedan kokain.

– Jag flippade ut, och mina föräldrar ville inte blanda in myndigheterna utan gav mig bara stryk i stället för att göra något åt det. Det var totalt dysfunktionellt.

– Samtidigt umgicks jag med fel människor där kulturen var att man inte skulle öppna käften gentemot myndigheterna. Socialen och polisen var fiender. Jag ville inte ha med dem att göra, och det var aldrig någon som nådde fram till mig, jag var inte mottaglig för något annat än att få in pengar på kriminell verksamhet, säger han.

Sam Ho vet inte hur många gånger i livet han har åkt fast. Under många år bestod tillvaron av att missbruka, begå brott och däremellan åka in och ut från olika anstalter. Under en av alla fängelsevistelser kom han i kontakt med ett kriminellt gäng.

– Jag hade gått på amfetamin och andra tunga droger i några år och kände att jag ville ha förändring. Inne på anstalten gick jag med i en behandling, ett tolvstegsprogram. Men det blev för jobbigt och i stället nappade jag på ett erbjudande om att gå med i jugoslaviska maffian. Det var mycket enklare på något sätt, säger han.

Sam Hos resa in i Malmös gängkriminella värld går att läsa om i boken Gangsterliv: Brotten, gänget och livet på gatan, som landade i bokhandeln i höstas och har skrivits av journalisten Jacob Härnqvist. Den bygger på intervjuer med Sam Ho och hans familj och tar avstamp i i uppväxten i kvarteren runt Möllevången och fortsätter in i gängstrukturernas allt mörkare värld.

Från den ena grupperingen rekryterades Sam Ho efter en tid till ett annat ökänt gäng: Original Gangsters, där han snabbt klättrade i rang och blev lokal ”vicepresident” på bara ett par månader. Att vara med i ett av Malmös mest fruktade gäng blev ett sätt att få makt och tillhörighet, en fast punkt i tillvaron – och samtidigt ett sätt att hålla sig borta från drogerna eftersom han var tvungen att vara klar i huvudet när han begick brott.

– Jag var en katastrof på den tiden, men väldigt lojal och svek aldrig kompisar. Jag var alltid korrekt och rättvis, och det var nog därför jag steg i graderna så fort.

Sam Ho skapade en identitet byggd på lojalitet och aggression och menar själv att han klarade sig så bra i gängmiljön på grund av sin höga dos av det som kallas våldskapital.

– Jag hade stora problem med aggressioner och drog mig aldrig för att ta till våld. Mycket av verksamheten gick ut på att driva in skulder – ibland påhittade. Som indrivare åkte jag hem till familjer, och det räckte att ta på mig tröjan med loggan så betalade de direkt. Jag hade sån makt, och det var min drivkraft.

Samtidigt fanns rädslorna för fienden alltid där – polisen, och andra kriminella gäng. Han gick ständigt beväpnad och hade skottsäker väst. Varje dag var en jakt – på nya pengar, nya möjligheter att begå brott. Till slut blev Sam Ho utslängd från gänget, enligt honom själv på grund av en konkurrenssituation. Vid det laget var han 30 år och helt slutkörd av den konstanta stressen som den kriminella livsstilen gav.

Utan gangstervännerna hade han inte längre någon roll att fylla utan föll tillbaka i knarkträsket igen. Och nu sjönk han allt djupare. Blev uteliggare och bodde på Malmös gator i ett och ett halvt år. Sov på offentliga toaletter, i källare och trappuppgångar. Tappade tänder på grund av drogmissbruket och hamnade på sjukhus efter en överdos.

– För varje gång jag åkte fast och tvingades tända av blev känslan av skuld och ångest allt större. Jag var ett vrak utan jobb eller bostad eller kontakt med min familj, de ville inte veta av mig.

I dag har det snart gått nio år sedan Sam Ho till sist bestämde sig för att hoppa av och börja ett nytt liv. Året var 2012 när han kom ut från sitt senaste fängelsestraff. Under tiden på anstalten hade han bestämt sig – och hade turen att få sommarjobb genom Samhall som anställde ungdomar som hamnat på glid som semestervikarier till ett städuppdrag.

– Jag minns känslan när jag fick min första vita lön. Tänk att efter tjugo år i utanförskap plötsligt kunna betala skatt och vara en del av samhället. Efter de första månaderna fick jag fast anställning och stannade kvar inom städ i nästan två år.

Även om han fick hjälp av socialen säger Sam Ho att det aldrig hade gått utan egen drivkraft, att han i huvudsak tog sig ur missbruket och det kriminella livet på egen hand.

– Man måste vilja förändra sitt liv. Det räcker inte att till exempel vara dömd till öppenvård och få behandling, man måste vara motiverad.

– Och det går inte från en dag till en annan. Jag har själv trillat tillbaka många gånger. En gång låg jag och tände av i min flickväns lägenhet i två veckor och lyckades. För att sedan börja knarka direkt igen.

Han beskriver de första åren som svårast. Folk kände igen honom på gatan och i början blev han ofta tillfrågad om att hjälpa till med att sälja droger.

– Som mellanhand är det snabba pengar, och det var såklart lockande många gånger. Men efter ett tag tappade folk intresset när jag sa att jag hade lagt av, och det var en skön känsla. Det viktigaste är nog att aldrig umgås med människor som lever kvar i den gamla livsstilen. Det är samma för mig än i dag. Jag kan hjälpa gamla kompisar att ta sig ur, men jag kan inte umgås med dem igen.

För många som vill lämna gängkriminaliteten står en flytt från stan högst upp på önskelistan. Själv tror Sam Ho inte att det är den bästa lösningen alltid.

– Den svåraste biten är att bryta med sitt gamla liv. Många säger att de måste bort från Malmö. Men så flyttar de och ofta tar det inte lång tid innan de har fastnat igen. Jag flyttade till Skurup ett tag och plötsligt blev jag langarkungen där.

För hans egen del blev mognadsprocessen ett viktigt steg bort från gängkriminaliteten.

– Jag har jobbat både med unga vuxna och äldre och ser skillnaden tydligt på dem som är 40–50. Målgruppen unga vuxna är mycket svårare för de har inte konsekvenstänket, de tror de är superman och många lever fortfarande i en förhållandevis skyddad miljö. De som är äldre och fortfarande i livet börjar ofta värdera livet annorlunda, det kriminella livet tappar mening.

För några år sedan blev Sam Ho ombedd att hjälpa ett företag som arbetar med öppenvård att få ungdomar på rätt spår. Och på den vägen har han blivit kontaktperson för flera unga män vars liv liknar hans eget.

– Det är likadant på HVB-hemmet, ungdomarna jag träffar där har ofta samma historia, det har varit samma faktorer som spelat in till att de har hamnat snett. Grunden läggs i barndomen, och det är där myndigheterna måste lägga sina krafter.

Han upplever ofta att han kan bidra med något som terapeuter och myndighetspersoner som arbetar med målgruppen saknar: kunskapen, igenkänningsfaktorn.

– Det händer att folk inom frivården frågar mig om råd om hur de ska nå fram till klienterna. Jag vet ju hur det känns och hur jag ska bemöta dem.

– Många gånger faller det när klienten möter socialtjänsten, för att de inte når fram till varandra. Jag jobbar främst med yngre killar. De bryr sig inte om socialtjänsten, det blir ofta som en mur mellan dem och handläggaren.

Själv har han inte haft ett återfall på nio år. Han har varken rökt något – annat än cigaretter – eller injicerat droger.

– Tidigare kunde jag bedöva mig med knark för att slippa känna skam och ångest inför alla jag gjort illa. När de känslorna väller över mig nu kan jag inte fly, men jag har klarat det ändå.

Genom åren har han sökt upp flera av dem han skadat för att be om ursäkt, många som fallit offer för hans våld, men det finns också närstående som blivit försummade.

– Jag har en vuxen son på 22, jag fick honom när jag var väldigt ung och han tvingades växa upp utan en närvarande pappa. Jag har fortfarande skuldkänslor över att ha försummat honom. Han fick lida och förstod så klart aldrig varför pappa försvann och satt i fängelse när han var barn. Men i dag har han egen lägenhet, flickvän, körkort och snart ett fast jobb, så han klarade sig ändå.

Sam Ho säger att han i dag har en bra relation med familjen, även om relationen till hans pappa fortfarande är spänd.

– Och mamma kan fortfarande bli rädd när hon hör hissen i trapphuset, hon kan få för sig att det är mina kriminella vänner från den gamla tiden som är på väg upp.

Med boken vill han ge en verklighetsbild av hur livet kan se ut för unga som växer upp under socioekonomiskt utsatta miljöer.

– Jag skiter i framgång och pengar. Jag vill bara att mitt budskap ska nå ut.

Vad tror du hade kunnat hjälpa dig på rätt spår när du var ung?

– Svår fråga. Men jag tror att jag skulle ha lyssnat på en människa med erfarenhet, någon som vet hur det känns.

Publicerad i nummer 2, 2021