Fönstret

Sportens politiska ögonblick

När herrarnas fotbolls-VM drar i gång i december spelas matcherna i ett land som förbjuder politiska partier, behandlar kvinnor som omyndiga, bestraffar homosexualitet med döden, och kontrakterar gästarbetare under slavlika förhållanden. Trots detta valde det internationella fotbollsförbundet Fifa att ge Qatar det enormt prestigefyllda uppdraget att arrangera ett av världens största idrottsevenemang. Idrott och politik hör alltså visst ihop. Här är 20 andra exempel från idrottshistorien då det verkligen har förhållit sig så.

1. OS i Berlin, 1936

Bara tre år innan Adolf Hitler startar andra världskriget står Nazityskland värd för sommar-OS. Berlin 1936 blir platsen inte bara för en storslagen idrottstävling utan också för nazisternas största pr-show. Hitler och hans propagandamininster Joseph Goebbels är stolta som tuppar över att världens ögon riktas mot deras nation. Och att alla snart ska få se hur Tysklands renrasiga atleter sopar mattan med övriga världen.

Internationella olympiska kommittén märker dock sent omsider det som så många andra redan insett – att nazismen inte är som andra ideologier. Bland annat skulle judar inte välkomnas, men efter hot om att flytta OS till ett annat land gör Tyskland några små eftergifter. Men i det stora hela blir OS i Berlin ungefär som diktatorn hoppats, en stor propagandaseger för ett av de mest ondskefulla politiska system världen skådat.

Men allt går inte Führerns väg. På Olympiastadion i Berlin vinner den svarte amerikanen Jesse Owens fyra friidrottsguld. En idrottslig jordbävning. Och politisk – som en symbolseger över de rasbiologer som velat sprida bilden av oövervinneliga arier. Hitler vägrar att gratulera Owens till gulden genom att helt enkelt avstå från att delta i några fler prisceremonier.

Efter OS i Berlin fortsätter Hitler med sitt huvudspår som ju inte alls handlar om idrott utan om folkmord. Och såväl 1940 som 1944 ställs OS in på grund av andra världskriget.

2. Fotbollskriget, 1969

1960-talets slut: Det är sannerligen frostigt mellan länderna Honduras och El Salvador i Centralamerika. Bland annat är det många salvadoraner som drabbats av dåliga skördar, och därför reser över gränsen till det glesare befolkade Honduras för att få bättre jordar att odla.

Stämningen mellan länderna var alltså redan extremt usel när det visar sig att just El Salvador och Honduras 1969 skulle mötas i ett VM-kval i fotboll. Efter två matcher står det 1–1 och avgörandet ska ske i en match på neutral plan i Mexico City.

Inför den drabbningen piskas spänningen upp till en ännu högre nivå än tidigare och det blir inte ”bara” en fotbollsmatch det ska handla om. El Salvador vinner matchen med 3–2 och går sedermera vidare till VM 1970. Men det minns inte många. I stället resulterar matchen i direkt avbrutna diplomatiska förbindelser mellan länderna, och bara dagar senare deklareras krig mellan länderna. Under de två veckor långa kriget pågår dödas fler än 6 000 personer.

3. Joe Louis–Max Schmeling, 1938

Tyske Max Schmeling har blivit Hitlers kelgris, det ”vita hoppet”, efter att ha knockat USAs superstjärna Joe Louis i en match 1936. Inför returmatchen två år senare, om VM-titeln i tungviktsboxning, ska alltså nazisternas favorit mäta sina krafter mot en svart amerikan. Mer symboliskt än så kunde det knappast vara.

Insatserna är således höga och båda kämparna peppas av sina ledare. ”Joe, we’re depending on those muscles for America!”, som USAs president Franklin D Roosevelt säger. Joe Louis är den förste svarte amerikan som på allvar tagits till de vita amerikanernas hjärtan. Max Schmeling var kanske inte riktigt lika nöjd med supporten från Tysklands ledare, han hade till exempel en judisk manager vilket inte stämde med den rådande statsideologin. När det väl var dags för match tog det bara två minuter och fyra sekunder innan Schmeling låg utslagen.

4. Vattenpolobataljen, 1956

Den 4 november 1956 invaderar sovjetiska trupper Ungern. Syftet är att sätta punkt för de folkliga protester som börjat ta form mot den Sovjetstyrda kommunistiska diktaturregimen. Bara 18 dagar senare invigs OS i Melbourne i Australien och självklart är Sovjets invasion ett av de stora samtalsämnena.

I semifinalmatchen i vattenpolo ställs allt på sin spets. Sovjet skulle möta just Ungern, regin kunde knappast vara skarpare. Det blir heller inte bara en symbolisk kamp mellan de två länderna, utan vattnet blir bokstavligt talat ett slagfält.

Den svenske domaren Sam Zuckerman har inte någon lätt uppgift i en match som mest av allt färgas av spelarnas blod. Spelet avbryts i förtid för att inte något allvarligare ska ske och Ungern, som då leder matchen med 4–0, koras till segrare. Sedermera bärgar laget också guldet, men när man kommer hem är frihetsrevolten kväst och Sovjets armé har tagit total kontroll över landet. Ungrarna får vänta i ytterligare 33 år – till revolutionsåret 1989 – på att slippa det kommunistiska oket.

5. Black Power, 1968

En av de mest berömda idrottsbilderna är den från OS-prispallen i Mexico City den 16 oktober 1968, när medaljerna i 200-metersloppet ska delas ut. Amerikanen Tommie Smith tar emot emot guldmedaljen efter att ha vunnit loppet på den fantastiska tiden 19,83. Trea blir hans landsman John Carlos, och på platsen mellan de amerikanska stjärnorna kommer Peter Norman från Australien.

Carlos och Smith har innan OS varit nära att bojkotta hela spelen, som protest mot hur de svarta idrottsmännen och -kvinnorna behandlades i USA. Men de ändrade sig i sista stund, och planerade i stället en manifestation på den prispall som de var helt säkra på att de skulle få kliva upp på.

När den amerikanska nationalsången spelas och stjärnbaneret hissas sänker de sina huvuden, sträcker upp var sin knuten näve i luften med en svart handske på. På fötterna har de bara svarta strumpor och på bröstet bär de en knapp från organisationen Olympic Project for Human Rights.

Lennart Hyland stammar i direktsändningen, men betydligt värre saker ska hända för Carlos och Smith. De blir omedelbart uteslutna ur den amerikanska OS-truppen, skickas hem till USA och de kommande decennierna placerades de i kylan – karriärerna är slut.

Även Peter Norman drabbas av repressalier, eftersom han på Carlos och Smiths fråga svarar att han självklart stöder kampen för lika rättigheter och satte på sig samma knapp på bröstet under prisceremonin. Han förlöjligas på grund av det grovt i hemlandet, och så sent som år 2000 när OS hålls i Sydney, bjuds alla levande australiska OS-medaljörer in till tävlingarna – alla utom Norman.

När Peter Norman år 2006 begravs i Melbourne är Tommie Smith och John Carlos där och bär hans kista.

6. Colin Kaepernick, 2016

Inför NFL-matchen mot Green Bay Packers den 26 augusti 2016 väljer San Francisco 49ers quarterback Colin Kaepernick att ställa sig på ett knä när USAs nationalsång spelas. Så här förklarar han efteråt varför han inte stod upp som alla andra: ”Jag kommer inte att stå upp för att visa stolthet över en flagga för ett land som förtrycker svarta och färgade. För mig är det här större än fotboll, och det vore egoistiskt från min sida att se åt andra hållet. Det ligger döda kroppar på gatan och i stället för att åtalas för mord får poliserna avgångsvederlag.” Samma sommar har flera obeväpnade svarta män blivit dödade av poliser och Kaepernicks sätt att visa sin sympati och protestera får många efterföljare, samtidigt som han tvingas att stå ut med att bli utbuad av publiken vart han än kommer. Han fortsätter sin protest under hela NFL-säsongen, vilket blev hans sista som professionell.

7. Bobby Fischer–Boris Spasskij i Reykjavik, 1972

Schack är och har varit nationalsporten i Sovjet/Ryssland. Sedan 1948 har bara tre spelare från andra länder varit världsmästare. En av dem som varit världens främste var Boris Spasskij, som 1969 vann VM-titeln i en match mot Tigran Petrosian.

1972 är det dags för Spasskij att försvara kronan, och den som kvalificerat sig att sitta på andra sidan brädet är Bobby Fischer från USA. Ingen av dem är egentligen särdeles nationalistisk, men presenteras som representanter för väst och öst i det kalla krig som just då kanske var extra fruset.

Reykjavik på Island blir skådeplatsen för drabbningen och ingen annan gång i historien har schack varit förstasidesnyheter i alla världens tidningar. Den 11 juli inleddes matchen som kommer att omfatta 24 partier, men till andra partiet doyker den egensinnige Fischer inte upp och alla tror att han ska ge upp hela matchen. Då träder ingen mindre än USAs utrikesminister Henry Kissinger in i bilden, han ringer upp Fischer och ber honom att fortsätta.

I den amerikanska propagandan sägs Fischers ansikte ha ändrats efter det samtalet. ”Jag ska slåss mot ryssarna!”, säger Fischer och lyckas den 1 september efter en hård kamp ta hem hela matchen – och pr-segern till USA.

8. Apartheidprotest inför OS 1976

1956 instiftas en lag i Sydafrika som förbjuder svarta och vita att spela i samma idrottslag. Denna lag innebar att Sydafrika några år senare blir officiellt bojkottat i alla idrottssammanhang och de välkomnas inte tillbaka in i idrottsfamiljen förrän 28 år senare, i OS i Barcelona 1992. Detta efter att Nelson Mandela 1990 frigivits efter 27 år i fängelse, och regimen utlovat fria val och ett stopp för det rasdiskriminerande apartheidsystemet.

Att frågan om bojkott av Sydafrika var känslig visar händelserna runt OS i Montreal 1976. På våren 1976 har Nya Zeelands landslag i rugby turnerat i Sydafrika. Övriga afrikanska stater tycker därför att Nya Zealand ska stoppas från deltagande i Montreal. Men IOK menar att eftersom rugby inte är en OS-sport kan man inte stoppa Nya Zealand.

Resultatet blir att drygt 30 länder, varav de flesta från Afrika, bojkottar spelen.

9. OS-bojkotterna, 1980/84

Sovjetunionen skulle 1980 arrangera OS i Moskva och uppladdningen var som brukligt enorm. Men bara ett halvår innan OS invaderar Sovjet grannlandet Afghanistan, och inget blir som makthavarna i Moskva tänkt sig.

USAs president heter vid denna tidpunkt Jimmy Carter och missar inte chansen att göra politik av idrott. Carter kräver av sina allierade att de tillsammans med USA ska bojkotta spelen i Moskva. Flera viktiga länder ställer upp bakom amerikanerna, bland dem Västtyskland, Israel, Japan, Kanada, Norge och Kenya. Några få länder bryr sig inte alls, bland dem Sverige, och vi gör därför ett ”bättre” OS än vad någon tänkt sig. Men motståndet är naturligtvis inte riktigt vad det borde varit.

Fyra år senare är det dags för OS i Los Angeles och som ett brev på posten kommer östblockets kontrabojkott. De skyller på att ”säkerheten inte kan garanteras”, men orsaken är naturligtvis enbart politisk hämnd för OS-bojkotten fyra år tidigare.

10. Östtysklands statsdopning

Östtyskland var under en period ett av världens mest framgångsrika idrottsländer. Speciellt gällde detta inom friidrott och världsrekorden stod som spön i backen. Tiden 47,60 på 400 meter av Marita Koch år 1985 är faktiskt fortfarande snabbast genom tiderna och en tid många tror aldrig kommer att slås.

Det var många som misstänkte att det östtyska ”idrottsundret” egentligen åstadkommits på konstgjort vis, men bevis fick vi inte förrän år 1990, då den medicinskt ansvarige i Östtysklands idrottsförbund bestämde sig för att lätta sitt hjärta.

I en interju i Der Spiegel berättar då Manfred Höppner öppet om hur man under 1970- och 80-talen systematiskt dopat idrottsstjärnor, på uppmaning av landets politiska ledning. Höppner var visserligen medskyldig men vill på äldre dagar försöka rentvå sig. Det han berättar är att man satsade hårdast på dopning i de grenar som var med i OS eftersom de gav mest uppmärksamhet.

Men sanningen biter en i svansen och Östtyskland finns inte ens längre – bokstavligt talat – på kartan. Den 3 oktober 1990 läggs landet ned, efter att dess befolkning velat slå sig samman med sina bröder och systrar i det demokratiska Västtyskland. Slutsats: OS-medaljer – varken ärligt vunna eller tillfuskade – kan aldrig ersätta längtan efter frihet och mänskliga rättigheter.

11. Hassiba Boulmerka – för alla arabiska kvinnor

När algeriskan Hassiba Boulmerka korsar mållinjen på damernas 1 500 meter i Tokyo-VM 1991 så borrar hon ner händerna i håret och skriker rakt ut. ”Av glädje och av chock”, berättade hon senare. ”För Algeriets stolthet och historia – och för alla algeriska och arabiska kvinnor”.

Men hennes seger orsakade inte bara jubelrop på hemmaplan. Imamen i moskén i Koba utanför Alger startade en omfattande kampanj mot Boulmerka eftersom han tyckte att hon »springer omkring med nakna ben mitt framför tusentals män«. Och i ett land där islamska fundamentalister har vunnit valet är ett sådant motstånd inget att skratta åt.

Boulmerka bryr sig dock inte om det utan fortsätter att tävla. Hon negligerar imamernas påbud, vinner i Barcelona-OS 1992 och igen i VM på Ullevi i Göteborg 1995. Det är inte de första medaljerna som vinns av en arabisk idrottskvinna, men inte långt ifrån, och som förebild för unga tjejer som vill frigöra sig från det traditionella religiösa oket kan hennes insats inte överskattas.

12. Barcelonas reklam på tröjorna

FC Barcelona är en av få världsklubbar som fortfarande är majoritetsägd av sina medlemmar. En av effekterna av det är att man under många år vägrar att ha reklam på sina matchtröjor, vilket blir en symbol för den klassiska fotbollen och mot den moderna, kommersialiserade tv-sporten.

Det ger Barcelona många fans världen över som inte bara uppskattar lagets spel, utan också känner att det sticker ut på ett positivt sätt bland företagsägda klubbar och blaffiga loggor. 2006 syns ett litet avsteg från policyn när man låter FNs organ för barns rättigheter Unicef ta plats mitt på tröjorna. Lite gnöl bland fansen blir det, men det är ju trots allt för en god sak, helt i linje med FC Barcelonas historia.

Men 2011 kungör Barcelona att de accepterat ett sponsoravtal på drygt 1,5 miljarder (!) kronor, med Qatar Foundation. En organisation som kallar sig ”non-profit”, men i själva verket är det självklart diktaturen Qatar som betalar.

Åren efter ändras logon på magen till flygbolaget ”Qatar Airways”, vilket gör det tydligt att pengarna från oljekällorna smakar mer än den vackra aura man skapat sig genom decennierna. Barcelona valde alltså att ta steget till mammon, inte genom reklam för läsk, utan genom att ta emot blodspengar från en brutal förtryckarregim.

Qatar köpte sig in i finrummet via Barcelona, men gick snabbt vidare till större uppgifter. I vinter ska man arrangera VM i fotboll. I ett land utan vare sig demokrati eller fotbollsplaner. Och i Barcelona tvingas Sergio Busquets och hans lagkamrater spela med svenska Spotify på bröstet. Un club entre la multitud. En klubb i mängden.

13. Emma Greens målade naglar 2013

Efter bronsmedaljen i höjdhopp på EM i Göteborg tidigare under året är Emma Green ett av de stora svenska hoppen inför friidrotts-VM i Ryssland 2013. Inför tävlingen väljer hon och hennes landslagskollega Moa Hjelmer att måla sina naglar i regnbågens färger, för att på ett subtilt sätt visa sitt stöd för hbtq-personer i Ryssland som lever under hot om fängelsestraff.

Rysslands idrottsminister dundrar mot Emma och tycker att de skulle få fängsla homosexuella i fred. Även ryska stavhoppsstjärnan Jelena Isinbajeva gick till attack: ”Vi ser oss som ett normalt folk, där pojkar lever med flickor, flickor med pojkar. Vi har aldrig haft de här problemen i Ryssland och vi vill inte ha det i framtiden.”

Hennes ord visar kanske tydligare än något annat att protesterna behövdes. Men när det är dags för OS i Sotji året efter ser Svenska olympiska kommittén nogsamt till att inga idrottare vågar sig på något uttalande om varken Rysslands anti-gay-lagar eller något annat som skulle irritera Putin.

14. Dödsmatchen 1942

Den 9 augusti 1942 spelas en fotbollsmatch på Zenitstadion i Kiev mellan lagen Start och Flakelf. Start var i princip ett korplag från ett av Kievs bagerier, men flera av spelarna har tidigare spelat med topplaget Dynamo Kiev. Flakelfs spelare är alla tyska militärer som tjänstgör i den Hitlerarmé som just ockuperat Ukraina. Det är en ”vänskapsmatch”, men fullt med folk på läktarna. De har dock ingen aning om att domaren, klädd i SS-uniform, före matchen berättat för spelarna vad resultatet bör bli.

Trots att Startspelarna är undernärda och långt ifrån i topptrim kan de dock inte undvika att vinna matchen med 5–3. Och den förnedringen för med sig att Startspelarna en efter en under de kommande månaderna skickas till arbetslägret Syrets. Den 24 februari 1943 väljs tre av de bästa Startspelarna ut att avrättas genom ett nackskott.

Den klena trösten är att de genom sin seger har förebådat såväl resultatet i slaget vid Stalingrad som utgången av hela kriget – genom att visa att tyskarna faktiskt gick att besegra.

15. Bosmandomen, 1995

Jean-Marc Bosman var proffs i den belgiska division 1-klubben R. C. Liège, men år 1990 ville han byta klubb till US Dunkerque i Frankrike. De regler som gällde då gjorde dock att Liège kunde förbjuda honom att göra det, trots att de inte hade något gällande kontrakt med Bosman.

Många hade vid ett sådant bakslag knutit näven i fickan och suckande fortsatt i sitt gamla lag, men Bosman tänker annorlunda. Han stämmer det europeiska fotbollsförbundet Uefa för deras inhumana regler, och efter långt tröskande i EUs alla beslutsgångar kommer EG-domstolen 1995 fram till att Bosman har rätt. EUs regler om fri rörlighet för arbetskraft innebar att spelare utan kontrakt ska kunna byta klubb utan att moderklubben ska kunna kräva någon ersättning. Fortfarande i dag säger man att en fotbollsspelare kan ”gå som Bosman” om dennes kontrakt gått ut och vill välja fritt bland världens alla klubbar.

16. Tragedin i München 1972

Den 5 september 1972 dör 17 personer när den palestinska terroristgruppen Svarta September attackerar den israeliska OS-truppen inne i OS-byn i München och tar nio israeler som gisslan.

Den västtyska antiterror-polisen inleder ett fritagningsförsök som dock går helt galet och såväl gisslan som terroristerna dör. OS fortsätter dock ändå, efter att en sorgehögtid hållits på Olympiastadion där dåvarande IOK-presidenten Avery Brundage bland annat säger: ”Jag är övertygad om att alla är överens om att vi inte kan tillåta en handfull terrorister att förstöra den manifestation av internationellt samarbete och goodwill som den olympiska rörelsen utgör.”

17. Pingpong-diplomati 1971–72

Sedan kommunisterna i Kina vunnit inbördeskriget 1949 hade man varit ett isolerat land, i de flesta internationella sammanhang var man inte alls med. Ofta tog i stället Taiwan på sig uppdraget att företräda Kina, ett land som erkändes av stora delar av omvärlden, dock inte av just Kina.

Ett av de få internationella idrottsförbund som inte accepterade Taiwan var Bordtennisförbundet. Kinas diktator Mao Zedong hade ju strax efter krigsvinsten 1949 proklamerat att just bordtennis skulle bli landets nationalsport.

I början av 70-talet syns flera tecken på att Kinas relationer med omvärlden är på väg att mjukas upp. Inte minst för att det blivit en hjärtefråga för USAs president Richard Nixon.

Men det är inte i de fina salongerna som saker och ting förändras utan i stället, överraskande för de flesta, kommer i april 1971 plötsligt en inbjudan till USAs bordtennislag att besöka Kina. Nixon svettas lite eftersom pingisspelare inte i första hand är kända för sina diplomatiska talanger, men besöket genomfördes. Och det blir en succé. Plötsligt är vägen jämnad för president Nixon att den 21 februari 1972 åka till Peking och träffa ordförande Mao och efter det öppnas samarbetet mellan Kina och omvärlden successivt tills Kina accepteras överallt. Allt förändrades efter ping-pongmatcherna 1972. Utom en sak – att Kina än i dag är en fullblodsdiktatur.

18. Båstad 1975

Det är 1975, och Sverige ska spela semifinal i tennisens ärofyllda landslagsturnering Davis Cup. På motståndarsidan – Chile, ett land där det två år tidigare genomförts en militärkupp där fascistdiktatorn Augusto Pinochet störtat den demokratiskt valda vänsterregeringen. I Sverige är vi samtidigt mitt i den stora vänstervågen och den idylliska tennismetropolen Båstad börjar inför matchen att fyllas av ditresta demonstranter. Polisen är laddad till tänderna med 1 300 ditkommenderade och man tar det säkra före det osäkra och beslutar att ingen publik ska få se matchen. Läktarna gapar alltså tomma, men utanför arenan blir det fullt pådrag – mer än 6 000 demonstranter gör sitt bästa för att stoppa matchen. Och proggbandet Hoola Bandoola snabbskrev en låt med just den titeln: Fascisterna regerar med terror och tortyr / och sen snackar de om lagarna, ja det är nästan så man spyr / Medan bönderna och jobbarna hålls i schack med militär / så kan de rika spela tennis, men de ska jävlar i mig inte spela här!

Sverige vinner med 4–1, tack vare segrar av Björn Borg och Birger Andersson, men det blir knappast det mest bestående minnet från den matchen.

19. Avhopp 1984-

I slutet av kalla kriget var det många uppmärksammade avhopp från öst till väst. Till exempel skapar ishockeyspelaren Petr Svoboda från Tjeckoslovakien uppståndelse när han hoppade av i USA 1984. Kanske är det ännu större när Sovjets unge hockeystjärna Alexandr Mogilnij i samband med VM i Stockholm 1989 bestämmer sig för att NHL och frihet är bättre än CSKA Moskva och diktatur.

Dessa händelser är dock inte i närheten av det som händer 1995, när den unge kubanske baseballstjärnan Livan Hernandez 1995 bestämmer sig för att bli amerikan. Löpsedlarnas rubriker trycks fetare än någonsin eftersom baseball ju inte bara är nationalsport i USA utan även i Fidel Castros Kuba. Och kastaren Hernandez var en av de största stjärnorna som Kuba vid den här tidpunkten har, och någonsin har haft.

Hernandez avhopp till USA under en turné i Mexiko kommer överraskande och blev en rejäl propagandaförlust för kommunisterna i Havanna. Två år senare utnämns Hernandez till ligans mest värdefulla spelare och på nyåret samma år får han sällskap av sin äldre bror Orlando, som på Kuba har närmast legendstatus men som sedan Livans avhopp förbjudits att spela baseball i sitt hemland.

20. Nord- och Sydkoreas gemensamma lag

När sydkoreanska Pyeongchang ska arrangera vinter-OS 2018 är en självklar fråga hur relationen med Nordkorea skulle påverka spelen. Politiska utspel av olika slag kunde nog förväntas, kanske skulle inte Nordkorea ens delta i spelen.

Ett överraskande bidrag från arrangörerna var därför det gemensamma koreanska hockeylaget som ställde upp i damernas turnering. Resultatet? Tre förluster, 1–20 i målskillnad och sista platsen i OS.

Ett par månader senare är det dags för pingis-VM i Halmstad och i damernas lagkvartsfinal skulle just Nord- och Sydkorea ställas mot varandra. Men efter en hel del spel bakom kulisserna kommer ländernas tränare ut och berättar att matchen inte ska spelas alls, i stället har man slagit ihop lagen och ser fram emot semifinalen.

Kan idrott och politik höra ihop på ett sätt som gör att världen blir bättre? Den dagen taggtrådsstängslen längs den 38e breddgraden tas bort kanske man kan se att allting började på några idrottsarenor år 2018. Men dit är det nog tyvärr fortfarande lång tid kvar

Publicerad i nummer 3, 2022