Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Reportage

Transmamman

— nu vill Jenny stötta andra föräldrar

med transsexuella barn

Jenny Johanssons dotter var 11-år när hon bad sin mamma läsa hennes dagbok. – På första sidan hade hon skrivit: ”Jag heter Love och jag är en pojke fast min familj tror att jag är en flicka.” Nu kallar sig Jenny Johansson ”transmamman” och föreläser i ABFs regi om hur det är att vara förälder till ett transsexuellt barn.

JENNY JOHANSSON

Ålder: 52 år.

Familj: Gift, två söner.

Bor: Gård med hästar och lamm på Gotland.

Gör: Ekonom som försörjer sig som mångsysslare. Föder upp lamm, tar uppdrag med allt från att bygga stängsel till att föreläsa som ”Transmamman”. Driver webbutiken Regnbagsprodukter.se.

Utmärkelser: Utsedd till Årets folkbildare 2019 av Gotlands bildningsförbund.


Sin första föreläsning minns Jenny Johansson nästan som i ett rus. Tolv personer hade hörsammat ABF Gotlands inbjudan att lyssna på hennes egen berättelse om hur det är att vara förälder till en transperson.

– Jag sa från början att de gärna fick avbryta med frågor. Men det var knäpptyst hela tiden, alla i publiken var helt fokuserade på mig. Jag var jättenervös innan, men när jag väl stod där och såg allas reaktioner och att några började nästan gråta ibland. Det var en sån härlig känsla, så fort det var över ville jag föreläsa igen! säger Jenny Johansson som nyligen utsågs till Årets folkbildare på Gotland.

Då hade Jenny Johansson ganska nyss flyttat till ön från en storstadsregion på fastlandet. Av hänsyn till sonen, som i dag hunnit fylla 18, vill hon inte berätta var de bodde tidigare.

– Han tycker det är bra att jag föreläser, han har egna kompisar med föräldrar som inte kan acceptera att de är trans. Men han vill inte stå i rampljuset. Nu kallar han sig inte Love längre, och jag talar inte om vilket namn han har bytt till.

För transsexuella, som identifierar sig som ett annat kön än det de fötts som, finns många stigman och fördomar.

– Love och jag bemöttes på ett så okänsligt sätt, det var paragrafryttare på myndigheter och en läkare inom barnoch ungdomspsykiatrin som rent ut sagt saknade medmänsklighet. Jag fick höra att det skulle gå över, att det här med trans var något som var populärt just nu, att det skulle försvinna.

Jenny Johansson engagerade sig i RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter, och är sedan dess stödperson åt unga transsexuella – och ibland även åt deras föräldrar.

– Min roll är viktig. Många vågar inte berätta och är rädda att inte bli accepterade, och många lider av psykisk ohälsa. Mörkertalet är stort, men man tror att hälften av alla transsexuella kan ha funderat på att ta sitt liv innan de fyller 20 år.

Ett tag hade hon kontakt både med en ung transperson och dennes förälder, som hade förskjutit sitt barn.

– De mådde jättedåligt, båda två. Men de fick kontakt igen. Efteråt kom föräldern och tackade mig för att hon fått insyn i hur det kunde vara. Vissa föräldrar har svårt att acceptera, en del säger att beslutet att komma ut som trans kommit så plötsligt. Då brukar jag säga att när ett barn väl berättar har han eller hon ofta själv vetat om det i flera år, men inte vågat säga något.

Vad ska föräldrar som anar eller just fått veta att deras barn är transsexuellt göra?

– Ta kontakt med närmaste RFSLavdelning. Där finns en massa kunskap och bra personer att prata med. Själv minns jag det som en sådan lättnad när jag insåg att det är ju inte bara Love och jag som går igenom det här, vi är många som varit med om samma sak.


Jenny Johansson om …

… den vanligaste frågan hon får av sin publik?

– Hur Love mår i dag. Han mår relativt bra, men efter sju år har han fortfarande inte fått sin diagnos som transsexuell.


… hur hon vågade ställa sig upp och prata inför andra

– När jag var liten avskydde jag att hålla föredrag inför klassen. Men som vuxen har det gått bra. Lite pirrig har jag varit, före. Det brukar inte komma mer än fem till femton personer varje gång, det är mycket här på Gotland. Men under Prideveckan förra sommaren hade kommunen bokat en stor lokal och det kom 50 personer – och det gick ju bra det också!


… hur hon förberedde sig inför sin första föreläsning

– Maria Björkman här på ABF i Visby hjälpte mig, hon tyckte att jag pratade lite fort och att jag använde några termer som folk inte förstår. Och så filmade jag mig själv, jag satte upp Ipadden på öppna spisen och låtsades att jag hade en publik. När jag tittade på filmen upptäckte jag att jag höll på att greja med mitt hår hela tiden. Så nu sätter jag upp det, så jag inte har det i ansiktet.


… sitt bästa tips till den som också vill börja föreläsa om sin hjärtefråga

– Ta kontakt med ABF! Jag mejlade ABF här på Gotland och fick svar på en gång. De tyckte det var kul och bra att jag ville berätta, och hjälpte mig med lokal och att göra reklam i sina kanaler. De har ju många följare på sin Facebook och Instagram.

Publicerad i nummer 3, 2020