Fred, frihet och ... Pappaledighet -

Reportage

Fred, frihet och...

Pappaledighet

– Syrien-svenskarna om sitt nya

hemland Sverige

Sverige kallas ofta ”landet lagom” men sticker samtidigt ut – med pappaledighet, sopsortering och att gammelfarmor inte bor hemma utan på institution. Fönstret har träffat nio syrier som nyligen fått beskedet att de får stanna i Sverige för gott om de vill. Vad tycker de så här långt om sitt nya hemland?

AV KARIN ALFREDSSON FOTO LINDA FORSELL

Ibrahim, 31, och Satanay, 28:

”I Sverige är det raka rör, det är bra”

Ibrahim Mouhanna, 31 år och Satanay Doughous, 28 år
Hemort: Damaskus och Quanaitera i Syrien.
Yrken i Syrien: Ibrahim var tv-producent, Satanay illlustratör av barn-tv-program.
Flydde från Syrien: Ibrahim i januari 2011, Satanay i mars 2013.
Bäst med Sverige: Att svenskar är raka och ärliga – ett ”ja” är ett ”ja” och ett ”nej” är ett ”nej”.
Sämst med Sverige: Att det är så svårt att få riktiga vänner.
Framtidsdrömmar: Ibrahim har tappat tron på nyhetsmedierna och skulle vilja arbeta med spelfilm – ”men det är ju jättesvårt.”. Satanay hoppas få teckna barnböcker. Vill ni skaffa barn? ”Nej, tveksamt om vi vill sätta barn till denna grymma värld.”

Ibrahim arbetade på en oppositionell tv-station i Damaskus när revolutionen bröt ut. Då stängdes stationen av regimen men den fortsatte att sända via satellit från Dubai. Ibrahim flyttade med. Satanay var kvar i Damaskus och arbetade på en annan tv-station, men snart lades hennes avdelning, som gjorde tecknade barnprogram, ner. Hon blev volontär för syriska Röda korset och tog hand om flyktingar från krigsområdena tills hon bestämde sig för att flytta och förenas med sin pojkvän. Den 14 mars 2013 gifte sig Ibrahim och Satanay i Dubai.

Då hade Ibrahims syriska pass gått ut.

– Regimen vägrade förlänga det om jag inte återvände till Syrien, säger han. Där skulle jag ha arresterats, som oppositionell.

Att leva utan pass i Gulfstaten Dubai är farligt, så paret insåg att de måste vidare. Det första alternativet var Australien, men eftersom Ibrahims mamma och bror redan bodde i Sverige, och paret hade lyckats få ett vanligt turistvisum till Grekland, gick resan smärtfritt. Väl framme hos Ibrahims mamma, i Norrsundet utanför Gävle, sökte paret asyl.

– Processen tog tio månader och under tiden fick vi inte göra någonting alls. Det var oerhört tråkigt och vi var så besvikna. Vi ville ju arbeta, engagera oss och lära oss svenska – och här slösade vi bara bort tiden, isolerade från det svenska samhället. Den enda ljuspunkten var ”Fyren”, ABFs kulturhus i Norrsundet. Där har vi träffat många fantastiska människor.

– Många flyktingar kommer från krig med fruktansvärda minnen och i Syrien isolerar vi oss inte om vi mår dåligt. Vi behöver träffa folk och prata om våra upplevelser. Det kanske ni svenskar inte brukar göra?

Nu är vi inne på sådant som skiljer och förenar. Hur svenskar, och syrier, är. Ibrahim har precis köpt en kaka i ABF-husets fik och erbjuder mig en bit. Jag tackar nej, vill inte ha. Det är ett exempel, menar han.

– Du säger ”nej tack” för att du verkligen inte vill ha. I Syrien hade jag varit tvungen att truga och tjata, minst fyra gånger: ”Jo, men nog ska du väl ändå ha en bit?”, fast jag kanske inte alls vill ge bort min kaka. Och du ska säga nej, fast du kanske vill ha.

– Det är så mycket onödigt artighetsprat, som inget betyder, i Syrien. Varje gång man ses ska man tjata om att vi måste träffas, och du måste komma hem till oss osv. fast ingen menar något med det. I Sverige är det raka rör, det uppskattar jag.

Fast ibland blir det fortfarande fel. Som när de höll på att tvätta i hyreshusets tvättstuga och Ibrahim bara skulle springa upp till lägenheten för att hämta något de glömt.

– Då träffade jag en granne i trapphuset och jag sa, på syriskt sätt, ”så trevligt, kan du inte komma in på en kopp kaffe?” och han tackade ja! Då blev jag tvungen att koka kaffe och prata en stund, fast jag inget menat med min inbjudan.

Ibrahim och Satanay saknar riktiga vänner. Och ett sammanhang.

– Nu har vi varit här i 1,5 år och fortfarande inte gjort något vettigt. Vi börjar undra om vi är på rätt plats.

Samtidigt är det ju mycket de uppskattar i Sverige. Sopåtervinning. Fikapauser. Naturen. Skogen och havet. De hade sett en animerad Nils Holgersson-film när de kom och tyckte att de röda husen och skogarna såg ut som kopior på den tecknade filmen. De gillar SL-kortet, och att studenter kan få rabatt på så mycket. Att det finns plats för barnvagnar och rullatorer på bussen, och att den kommer i tid. Att barn respekteras och tas på allvar.

Men vissa saker upphör inte att förvåna:

– Att alla ska äta lunch mellan tolv och ett. Och att svenskar gör upp planer för vad man ska göra om 1,5 år.

Det är inte möjligt i Syrien.

Mohammed, 28:

”Jag blir retad för att jag byter blöjor”

Mohammed Almasri
Ålder: 28 år.
Familj: Sambo Elina Blomberg och dottern Rita, 1,5 år.
Hemort: Damaskus i Syrien.
Yrke i Syrien: Organisatör av bokmässor och kulturevenemang.
Flydde från Syrien: Den 19 januari 2013.
Bäst med Sverige: Pappaledighet.
Sämst med Sverige: Kylan och mörkret.
Framtidsdröm: Att driva ett svensk/syriskt kulturcentrum. Syrien har en så fantastisk kultur – poesi, musik, film. Jag vill visa svenskarna på ett annat Syrien, bortom kriget.

I en lägenhet med milsvid utsikt över Stockholms södra förorter bjuder Mohammed Almasri på arabiskt kaffe. Dottern Rita vill först, och sedan inte, sitta i knäet. Mohammeds pappaledighet har precis tagit slut och Rita har börjat i förskolan. I morgon ska Mohammed fortsätta sina studier i svenska på ABF.

– Jag trodde på revolutionen, på den arabiska våren. Jag hoppades, som så många andra, på ett demokratiskt Syrien. Jag gjorde min militärtjänst när revolutionen startade och kunde inte tänka mig att slåss för den regim jag ville störta, så jag återvände inte till regementet efter en permission och blev del av den underjordiska oppositionen.

– Jag gömde mig, tills det blev för farligt. Polisen kom hem till oss, skrämde min mamma, gick igenom min dator.

Mohammed lyckades ta sig till Amman i Jordanien, arbetade först som städare och diskare tills han hittade ett jordanskt kulturcenter där han fick organisera evenemang, nästan som hemma i Damaskus.

Elina Blomberg från Stockholm studerade Mellanösterns historia och politik och hade bott i Amman i sex månader när Mohammed klev in på kulturcentret och i hennes liv. Ett halvt år senare var hon gravid.

– Vi bestämde oss för att flytta till Sverige. I Jordanien finns ingen framtid för någon av oss och Syrien var otänkbart.

Paret lämnade in en ansökan om familjeåterförening i januari 2014, Mohammed intervjuades på svenska ambassaden i Amman i maj och allt såg hoppfullt ut. Elinas graviditet gav paret förtur i processen. Elina flyttade först. Hon ville vara säker på att få föda i Sverige.

I juli skulle Mohammed flyga från Amman till Stockholm, med alla papper i ordning, trodde han. Då vägrade den jordanska passpolisen att acceptera hans pass och skickade tillbaka honom – till Syrien.

– Tack och lov hamnade jag i södra Syrien, i al-Qaida-kontrollerat område. Om regeringen kommit åt mig vet jag inte vad som hade hänt. Jag var ju desertör.

Under tiden kämpade Elina från Sverige, via mejl och telefon. Handläggaren på svenska ambassaden i Amman är familjens hjälte. Med hennes hjälp fick Mohammed rätt att ta sig över gränsen till Amman för att hämta ett svenskt nöd-pass på ambassaden och omedelbart transporteras till flygplatsen för att flyga till Sverige.

Att komma till Sverige var omtumlande, men också skönt.

– Här gick folk helt lugnt på gatorna och pratade. Ingen höll ögonen mot himlen för att kolla om det kom en helikopter eller ett bombplan.

Elva dagar efter återföreningen föddes Rita, och då upplevde Mohammed sin första verkliga kulturkrock:

– Ska det bara vara vi, du och jag och babyn? Hur ska vi klara det? Var är din mamma och din syster?Svenskarnas syn på familjen har han fortfarande svårt att förstå.

– Här finns speciella hus för gamla människor. Det är konstigt. Min farfar dog i vårt vardagsrum. Det var aldrig tal om att han skulle bo någon annanstans.

Men den svenska jämställdheten uppskattar Mohammed. Han byter blöjor på Rita lika ofta som hennes mamma, något som hans familj i Damaskus retar honom för: ”Har du bytt blöja i dag? Har du lagat mat?”

– Min äldre bror har tre barn och jag tror aldrig han har bytt en blöja.

Att Sverige är ett sekulärt samhälle är något som Mohammed gillar. Han tror inte på Gud och uppskattar att inte bli påtvingad en religion.

– Berätta om nakenheten, säger Elina, och jag förväntar mig något om pornografi eller lättklädda modeller. Men nej:

– Elinas pappa kom på besök när vi bodde i Jordanien och vi skulle bada i Döda havet. Vi gick in i omklädningsrummet. I alla sådana rum, både i Jordanien och Syrien, finns speciella bås dit man går för att dra av kalsongerna och ta på badbyxorna. Ingen man visar underlivet för andra män som man inte känner. Men det gjorde Elinas pappa. Jag tyckte det var jättepinsamt.

Andra saker har Mohammed vant sig vid.

– Jag hade sett på Youtube hur européer kunde gå förbi folk som låg på gatan, utan att stanna och bry sig. Jag tyckte det verkade hemskt. Men på våra gator låg aldrig folk och vi såg aldrig de utslagna. Jag kan förstå bättre nu. Jag stannar inte heller alltid.

Familjen Zaraa/Dasouqi:

”Vi ser i mellanöstern vad som händer om religion får styra”

Familjen Zaraa/Dasouqi
Mamma Olfat 51 år, pappa Ali 58 år, sönerna Bashar 28 år, Ammar 26 år (studerar i Iran), Abdullah 19 år och Ahmad 11 år.
Hemort: Flyktinglägret Yarmuk utanför Damaskus i Syrien.
Yrken i Syrien: Pappa Ali och Bashar var advokater, mamma Olfat lågstadielärare.
Flydde från Syrien: Bashar och Ahmad i september 2013. Resten av familjen kom via Libanon till Sverige i augusti 2014, i familjeåterförening.
Bäst med Sverige: ”Det öppna landskapet och naturen – sjöarna, skogarna.”
Sämst med Sverige: ”Äldreboenden.”
Framtidsdrömmar: Mamma Olfat vill arbeta med äldre. Pappa Ali vill starta en förening för gamla människor där de kan träffas, spela kort och dricka kaffe. Äldste sonen Bashar vill fortsätta som jurist och arbeta med internationell rätt, kanske med flyktingbarn. Mellansonen Abdullah vill bli läkare – ”men då måste jag bli bättre på svenska, här i Eskilstuna är det alldeles för många som pratar arabiska”. Yngste sonen Ahmad vill bli svensk polis.

Vi har alltid varit flyktingar. Jag är född till flykting, säger pappa Ali. Han är mycket allvarlig.

Hans föräldrar kom som palestinska flyktingar till Syrien 1948. Både pappa Ali och mamma Olfat, liksom alla deras barn, är födda i flyktinglägret Yarmuk utanför Damaskus. Ingen av dem har fått bli syrisk medborgare, eftersom det enligt den syriska regimen skulle kunna ses som en eftergift åt Israels ockupationspolitik i Palestina.

Före kriget var Yarmuk ett bostadsområde med över 200 000 invånare, men lägret har under kriget hamnat mitt i striderna och är i dag nästan helt sönderbombat.

Familjen Zaraa flydde från Yarmuk till norra Damaskus i december 2012. Då hade samhället fallit samman, ingen i familjen kunde längre arbeta och äldste sonen Bashar skulle bli inkallad till militärtjänst.

Att Bashar var tvungen att lämna Syrien var familjen överens om. Målet var Sverige,där familjen har flera släktingar. Sedan skulle förhoppningsvis resten av familjen kunna komma efter. Men Bashar krävde att få ta med sig sin 9-årige lillebror.

– Jag skulle inte orka att leva ensam.

Mamma sa inte nej, fast hon visste att resan var livsfarlig.

100 000 kostade flykten, som innehöll både flyg och tio dagar i en trasig båt.

Under tiden blev mamma Olfat i Damaskus sjuk av oro. Hon kunde inte arbeta längre.

– Hon kunde inte stå på sina fötter, översätter Ahmad som är bäst på svenska i familjen. Han rättar Bashars uttal och tolkar åt pappa Ali som inte lärt sig mycket svenska.

Den 1 november 2013 sökte bröderna asyl i Sverige. En morbror i Uppsala hade erbjudit dem att bo hos honom men Bashar sa att han inte kommit på semester. De ville bosätta sig i Sverige och då skulle allt gå rätt till. Han anmälde sig och Ahmad hos Migrationsverket och de placerades på ett asylboende i Eskilstuna. De fick båda asyl och rätt att ta hit familjen. Nu bor alla, utom mellanbrodern Ammar som studerar i Teheran, på Ådalsvägen i Eskilstuna.

Mamma Olfat bjuder på Coca-Cola och läckra kokoskakor.

Hur ser familjen på sitt nya hemland?

– Det är så stort och öppet, säger pappa Ali. Så mycket grönt. Inte så trångt som i Syrien.

– Men vintern är väldigt lång, påpekar mamma Olfat. Jag tycker bättre om sommaren.

Hon har bara varma känslor för svenskarna. De är snälla. Alla ler mot henne och försöker förklara. Men hon tycker att skoldagarna, där hon läser svenska, är för långa:

– I Syrien arbetade jag bara fyra timmar per dag. Hur ska jag hinna allt? Jag städar och lagar mat och tvättar och diskar och läser mina läxor och hinner inte med.

Kan inte din man och sönerna hjälpa till?

– Jag har försökt men de lär sig inte.Vi diskuterar jämställdhet och pappa Ali muttrar något om att det nog är bra, ”för kvinnor”.

Den svenska maten är konstig, men Bashar har ätit sill och blev förvånad över hur gott det var med rå fisk. Ahmad undrar om det är sant att blodpudding är gjord på grisblod. Han trivs i skolan och på fritids och kan, fast han anstränger sig, inte komma på något som inte är bra med Sverige.

19-årige Abdullah, som går i gymnasiet, säger:

– Min religionslärare tror inte att Gud finns, men därför kan han berätta om alla religioner utan att ta ställning. Vi ser i Mellanöstern vad som händer om religionen får styra.

Men på ett område är familjen starkt kritisk till det svenska samhället: omsorgen om de äldre. Bashar har en granne, en gammal man som brukar knacka på och be om hjälp, till exempel med att raka sig. Han har fyra barn men de hjälper honom inte. Bashar förstår dem inte.

Granne med Ådalsvägen ligger ett stort äldreboende. Bashar har skojat med sin mamma och sagt att han ska placera henne där när hon blir gammal. ”Då begår jag hellre självmord”, sa hon först, men nu säger hon att hon kommer att acceptera det. Om det skulle bli så hemskt.

– Det är det jag är mest rädd för, säger hon. Att bli ensam.

Fönstret