Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Reportage

Nybyggarna

– så blev det nya livet i Sverige

År 2015 rasar kriget i Syrien med full kraft. Invånarna strömmar ut ur landet. FN ska snart nämna en siffra på en kvarts miljon döda. I Europa talar vi om en flyktingvåg. Det syriska inbördeskriget kliver av dagligen på de svenska tågstationerna i skepnaden av utmattade flyktingar. De har på farliga vägar tagit sig genom Europa och i de flesta fall nått sin slutstation. Nu börjar den långa kampen med att bygga ett nytt liv. Det har gått fem år sen den där hösten. I det här reportaget möter du tre av dem som tvingades lämna krigets Syrien för att söka en framtid i Sverige. De berättar om flykten och drömmarna om framtiden. Om betydelsen av ordet ”välkommen”.

Flyktingåret 2015

• År 2019 var 192 000 personer födda i Syrien bosatta i Sverige. År 2010 var siffran 21 000.

• 2015 sökte 51 000 syrier asyl i Sverige, vilket är en tredjedel av dem som sökte asyl i Sverige det året.

• 2015 sökte 163 000 asyl i Sverige. År 2019 var siffran 22 000. Av dem var syrierna den överlägset största gruppen (2600 personer). Åldersspannet 25–34 år dominerar.

• 2019 fick 20 000 personer födda i Syrien medborgarskap i Sverige

• Bland syrier 25–64 år gamla har 35 % någon form av eftergymnasial utbildning (2019). Siffran är likvärdig för kvinnor och män.

• Bland utrikes födda högskolenybörjare läsåret 2018/19 var Syrien det vanligaste födelselandet. Av de 1570 personer födda i Syrien som började studera var 46 % kvinnor.

• Uppskattningar över hur många som dödats i kriget i Syrien är osäkra. I februari 2016 uppgav FN att 250 000 hade dött. Några månader senare uppskattade FN-sändebudet Staffan de Mistura siffran till 400 000. Syriska människorättsobservatoriet uppskattade i januari 2020 siffran till minst 380 000.


”Min dotters land är Sverige – och hon kommer att älska det”

RAHAF AL KURDI

Ålder: 26 år.

Familj: Man och en 4 månaders bebis i Sverige. Föräldrar och syskon kom hit förra året.

Kom till Sverige: 15 januari 2015.

Bor: Stockholm.

Favoritplats i Sverige: – Midsommarkransen i Stockholm – de gamla byggnaderna påminner mig om min stad.

Favoritplats i Syrien: – Min stad Dier-Alzzor. Jag älskar att promenera vid floden Eufrat.

Bäst på teve: – Working moms.

Då känner jag mig lycklig: – När jag promenerar, går på gym eller klarar tentor.


Om flyktinglägret:

– I Syrien läste jag till civilingenjör i samhällsbyggnad. Men med kriget åkte jag och min familj till Turkiet. I flyktinglägret fanns ingen framtid. Jag har alltid brunnit för att studera och grät hela tiden. Jag ville åka hit för att jag visste att Sverige var världsledande i kvinnliga rättigheter och att flyktingar inte behövde betala för studier. Min mamma pushade mig att resa.


Om flykten:

– Jag reste med min syster. När vi skulle åka till Grekland sjönk båten första gången, den andra blev vi upptäckta. Den tredje gången var det storm och mycket regn. Vi var 65 personer i en gummibåt och vågorna var två–tre meter höga. Jag sa till alla att ta sina heliga böcker och läsa. Själv läste jag hela Koranen på tre timmar. Vi tog oss sen till Aten, Makedonien, Serbien och Ungern. I Ungern fastnade vi i 13 dagar, de värsta i mitt liv. Människor var otrevliga och polisen slog oss med elchockbatonger. Ingen ville sälja mat till oss. När vi kom till stationen i Berlin stod nazister och kastade ägg och tomater på oss. I Danmark hamnade vi i fängelse ett dygn för att vi inte hade papper. I Malmö stod människor och tog emot oss. Vi fick stora kassar med mat. Jag åt Ballerina – mina första kex i Europa.


Om ordet ”välkommen”:

– I Stockholm mötte jag organisationen Refugees Welcome. De gav oss kläder, erbjöd oss att duscha och sa ”välkomna”. När man har gått igenom en svår situation och andra har varit otrevliga betyder det så mycket. Bara det ordet: ”Välkommen”. Det värmde mitt hjärta och jag kände direkt att jag vill lära mig språket, komma in i samhället och bidra.


Om systern:

– Min syster var bara sjutton år och för att ha ansvar för henne måste jag tjäna mer än 12 700 kronor och skaffa en lägenhet för två personer. Efter fyra månader fick jag jobb som personlig assistent åt en forskare. Med henne öppnades världen – vi pratade svenska och jag var med på konferenser och föreläsningar. Jag hade en lön att visa. På kvällarna åkte jag till Röda Korset för att lära mig svenska. Efter sex månader i Sverige hade jag möte med Migrationsverket. Jag behövde ingen tolk. De accepterade mig som familjehem åt min syster. Det var svårt att försörja både min syster och min familj i flyktinglägret, men fantastiskt att jag klarade det.


Om studierna:

– Mina drömmar blev verklighet när jag förra året kom in på KTH. Jag läser till ingenjör i samhällsbyggnad. Det var en lång resa dit så även om jag fick en dotter i somras vill jag inte vara föräldraledig. Mitt mål är att bli en kvinnlig civilingenjör. Det är en manlig bransch, men jag är envis och älskar att kämpa. Kanske kommer jag att doktorera.


Om friheten:

– Det bästa i Sverige är att ha frihet och trygghet. I många länder saknar man som kvinna att bara kunna promenera med sin hund eller uttrycka sig som man vill. Många kan inte riktigt uppskatta den gåvan, men jag kommer från en krigssituation och vet vad det betyder.


Om dottern:

– Hennes land är Sverige. Det blir svårt för henne att gilla Syrien, men hon kommer att älska Sverige. Jag vill att vi ska uppnå alla kvinnors rättigheter och om vi inte gör det så hoppas jag att hon kommer att stå upp och kämpa för det. Många kvinnor i andra länder behöver stöd. Jag hoppas att hon kommer att känna stor respekt för livet.


”Det tar tid att bli vän med en svensk”

KHALIL KABAKIKI

Ålder: 26 år.

Familj: Mamma, pappa och tre syskon i Sverige.

Kom till Sverige: 14 oktober 2015.

Bor: Västerås.

Favoritplats i Sverige: – Örebro – där samlades jag och min familj för första gången i Sverige. Där fick jag mitt första jobb. Jag kände mig trygg för att jag hade familjen, vänner, jobb och studier.

Favoritplats i Syrien: – Damaskus, särskilt den gamla delen av staden. Jag brukade vara där varje dag.

Bäst på teve: – Tittar mest på serier på Netflix, t ex Modern family och Breaking bad.

Då känner jag mig lycklig: – Varje gång jag tänker på de möjligheter jag har fått här i Sverige.


Om flykten:

– Jag pluggade företagsekonomi på universitetet i Damaskus och försökte leva normalt. Men det var inte tryggt, för det var ändå krig. Varje morgon visste jag inte om jag skulle komma hem igen. Pappa kom till Sverige 2014 men jag var över 18 år så jag kunde inte komma med familjeåterförening. När jag skulle fly var jag väldigt orolig. Vi skulle åka över havet och jag kan inte simma. Men pappa betalade extra så att jag kunde åka i en båt med färre personer. Den åkte dagtid och var kortare tid ute på havet. Eftersom jag ser europeisk ut kunde jag sen flyga från Aten på falskt pass.


Om ABF:

– När jag kom till Sverige var jag volontär hos ABF i Vänersborg. De har språkkurser för nyanlända och jag var ansvarig för att berätta om ABF på arabiska. I Syrien finns inget som liknar ABF. För mig var det en jättebra chans att lära mig språket. Man måste vänta länge i början och vill inte slösa bort tiden. ABF bjöd in till aktiviteter och det var bra.


Om jobben:

– Jag kompletterade mina behörigheter. Samtidigt jobbade jag som elevassistent, språkstödjare i förskolor och som lärarvikarie. Jag jobbade vid SFI med att hjälpa äldre syrier som inte kunde skriva. Sedan kom jag in på högskolan i Västerås där jag läser företagsekonomi. Fortfarande jobbar jag som lärarvikarie ibland.


Om uppehållstillståndet:

– De hade ändrat reglerna så jag fick tidsbegränsat uppehållstillstånd. Det har jag fortfarande. Alla de andra i familjen har redan medborgarskap, men jag behöver fast jobb för att få permanent uppehållstillstånd. Så länge jag studerar får jag stanna, men när jag är färdig med min utbildning nästa sommar måste jag hitta jobb så snabbt som möjligt. Det är ännu svårare nu under corona så kanske läser jag en masterutbildning och hoppas att läget blir bättre.


Framtiden:

– När jag är klar med studierna vill jag jobba några år och sen öppna eget, kanske som mäklare. Men jag tänker också – kommer jag att kunna stanna över huvud taget? Om jag inte hittar jobb går det ju inte. Det temporära uppehållstillståndet gör att det är svårt att planera för framtiden. Jag har försökt delta i samhället ända sedan första dagen jag kom hit. När jag tänker på att jag kan förlora allt jag har kämpat för känner jag mig stressad.


Om vänner:

– Det sociala livet är annorlunda här. Det tar tid att bli vän med en svensk. Första tiden kände jag mig ensam. Men volontärarbete ger relationer med många människor. Och jag är väldigt social och har inte svårt att prata med andra. Jag har aldrig blivit diskriminerad i Sverige. Men jag har hört andra berättelser, framför allt från kvinnor med sjal.


Om sin mentor:

– Jag pratar mycket med min farbror som bor i USA sedan 30 år. Han har kämpat och är min idol. Om jag vill göra eller planera något i mitt liv så får jag råd från honom. Det är bra att ha någon som kan hjälpa en att ta beslut. Jag var inte övertygad att följa min familj till Sverige, vi tänkte på flera alternativ. Nu tittar jag på min situation och tänker att det var rätt.


”Jag vet att svenskar hjälper kvinnor”

SANAA ABDULLAH ALOKIA

Ålder: 38 år.

Familj: Man och tre barn (17, 16 och 1) i Sverige.

Kom till Sverige: 31 januari 2015.

Bor: Göteborg.

Favoritplats i Sverige: – Sundsvall – den första platsen där jag träffade en bra familj och vänner som hjälpte mig att vara stark.

Favoritplats i Syrien: – Varje sandkorn som jag trampar på, varje hörn och alla dess gator.

Bäst på teve: – Arabiska Idol.

Då känner jag mig lycklig: – Nu, för jag har precis fått svenskt medborgarskap. Det kommer att göra det möjligt att resa och träffa min mamma.


Om traumat:

– Jag bodde utanför Damaskus, jobbade med statistik på Röda Korset, hade eget företag och tränade karate. När kriget kom flyttade vi hela tiden för att det blev farligt. Många människor dog omkring oss. Jag var med om hemska saker som det fortfarande är svårt för mig att tänka tillbaka på.


Om flykten:

– Jag och min man hade inte pengar för oss alla så jag och barnen åkte före. De var 9 och 10 år. Vi tog oss till Algeriet. Sedan gick vi till fots till den spanska enklaven Melilla i Marocko, för jag hade inga pengar. Det tog tre månader. Jag kunde inte köpa mat, jag kunde ingenting annat än att gråta. Men inför mina barn var jag tvungen att försöka vara glad. Till slut kunde vi ta oss till Madrid och sedan vidare till Sverige. Min man kom hit ungefär åtta månader efter oss.


Om Sverige:

– I början var det jättesvårt. Jag kunde inte språket. Jag hade inte kompisar. Jag hade lämnat min familj utan att säga hej då. Jag tänkte på kriget och på hur de hade det hela tiden. Men jag började också tänka på vad jag skulle göra. Jag ville lära mig svenska, jag ville jobba, få kontakt med människor och få vänner. Jag gick till ett språkkafé och träffade många äldre svenskar. De hjälpte mig med saker som att handla och åka buss. Jag har också fått stöd av andra. En kvinna är som min syster i dag. Direkt efter uppehållstillståndet gick jag till Arbetsförmedlingen. Jag jobbade på förskolor och gick utbildning till bussförare.


Om graviditeten:

– Jag hade mycket känslor och behövde prata. Därför ville jag ha min syster och mamma nära. Jag var ledsen och kände mig inte trygg. Men det blev bättre. Att föda barn här var fantastiskt. Jag glömde nästan att jag hade ont!


Om falafeln:

– Min pappa och bror hade en liten falafelbutik i Syrien. Jag är bra på att göra falafel, hummus och tahini. I Melilla under flykten sålde jag falafel för att tjäna pengar. Och nu i Sverige efter att min yngsta dotter föddes ville jag snabbt komma i gång och jobba. Då tänkte jag: Varför inte falafel igen? Jag fick tillstånd och har en plats där jag säljer. Det går jättebra! Kunderna älskar min falafel.


Om bemötandet:

– En dag kom en kvinna till falafelståndet. Jag pratade tydligt men hon sa ”Om du inte kan svenska varför åker du inte tillbaka?” Jag vet att hon menade ”varför är ni här?”. Det har hänt flera gånger. Jag har sjal så de vet direkt att jag är muslim och många är rädda för muslimer. De säger att vi måste leva som svenska människor. Men här finns både muslimer och kristna och alla bor tillsammans.

– Samtidigt, jag trodde det skulle vara svårt att sälja falafel för att jag har sjal. Men hela tiden kommer folk och säger ”Du är bra, Sanaa, du kan!” för att jag är kvinna som har öppnat eget. Jag vet att svenskar hjälper kvinnor. I Syrien är det mycket kvinnor inte kan göra.


Om barnen:

– Min son har mått väldigt dåligt på grund av alla hemska saker han har sett. Han har varit rädd att gå ut och haft svårt att sova. Men skolan här är väldigt hjälpsam. Snart börjar han gymnasiet. Han vill bli bilmekaniker. Min dotter drömmer om att bli polis. Jag frågade mina äldsta barn om de kan tänka sig att flytta tillbaka till Syrien. De sa ”vi kommer inte ihåg Syrien, vi kommer bara ihåg krig”. Det gjorde mig ledsen.

Publicerad i nummer 4, 2020