Fönstret

”Jag vill att läsarna

ska bli rasande”

– få dömda, trots utbrett sexuellt våld i alla krig

Hon har bevakat världens konflikter i 33 år, och skrivit Nobelspristagaren Malalas memoarer. I den nya reportageboken Våra kroppar – deras slagfält samlar hon berättelser från hela världen om en närapå bortglömd form av utstuderad terror – det sexuella våldet mot kvinnor och flickor i konfliktområden. Den brittiska krigskorrespondenten CHRISTINA LAMB är tydlig med vad som krävs om den här formen av terror ska minska – att kvinnor tar plats i alla instanser där beslut fattas.

”Det var natt. Han hette Salwan och var en irakier från Mosul. Vi kom till hans hus och han försökte hela tiden röra vid mig men jag lät honom inte, så han tog mitt skärp och slog mig så hårt att jag började blöda från ögat och fick ett stort blåmärke i ansiktet. Han sa: ’Ni yazidier är otrogna så vi kan göra vad vi vill med er.’ Sen satte han sig på min rygg så att jag inte kunde andas och våldtog mig bakifrån. Efter det kom han varje dag och våldtog mig tre eller fyra gånger. Så höll det på i över sex veckor. Mitt liv var bara våldtäkt. Men en dag sa han att han skulle köpa en annan flicka. Jag blev lättad och tänkte att det skulle göra mitt liv enklare. Flickan han kom hem med var bara tio år. Den kvällen var de i rummet bredvid. Jag har aldrig hört någon skrika så mycket. Hon ropade på sin mamma. Den kvällen grät jag mer för den lilla flickan än jag någonsin gjorde för mig själv.”

Utdraget ovan kommer ur den brittiska journalisten Christina Lambs nyutgivna reportagebok Våra kroppar deras slagfält. Roijan, den yazidiska kvinnan som berättar, är en av många kvinnor som i boken återger fasansfulla erfarenheter av sexuellt våld i en rad olika konflikter världen över. Christina Lamb berättar hur arbetet med boken bottnar i ilska.

– Jag tänkte inte på att skriva en bok utan jag var bara så arg. De senaste åren har jag så många gånger hört fruktansvärda berättelser om sexuellt våld i konflikter.

Vittnesmålen kom bland annat från yazidier i Syrien, från kvinnor utsatta för Boko Haram i norra Nigeria och från rohingyafolket i Myanmar.

– Jag var chockad över att det händer i den här omfattningen under 2000-talet utan att någon gör något. Det fick mig att börja läsa mer om historien och då insåg jag att sexuellt våld har hänt och händer i varje krig. Ändå tas de här frågorna sällan upp under fredsförhandlingar, säger Christina Lamb som varit utrikesreporter under 33 år.

Hon har alltid fokuserat på kvinnors berättelser och varit mer intresserad av vad som händer bakom stridslinjen än på den. I den här boken intervjuar hon kvinnor utsatta för sexuellt våld i konflikter i 12 länder som hon tidigare rapporterat från. Konflikterna hade olika bakgrund: ideologi, etnicitet eller religion. Men den gemensamma nämnaren var att sexuellt våld användes som ett effektivt och billigt sätt för att förstöra samhällen, förödmjuka fiender, ta kontroll över territorier och i vissa fall påverka den etniska balansen (genom att göra kvinnor gravida).

– Huvudfrågan är inte varför sexuellt våld i konflikter sker utan varför så lite görs för att förhindra det. Straffriheten är i det närmaste total, säger Christina Lamb och tar Internationella brottsmålsdomstolen i Haag som exempel. Sedan den kom till år 2002 har endast en person fällts för sexuellt våld i konflikt.

Christina Lamb menar att en nyckel är att kvinnor tar plats i alla instanser där beslut fattas. För att fall av konfliktrelaterat sexuellt våld ska tas upp i domstol och förövare dömas är en kvinna på åklagarbänken avgörande. Och hon tror att fredsavtalen skulle se annorlunda ut om kvinnor ledde förhandlingarna – något som enligt Christina Lamb hittills aldrig har skett. För vissa av dem har ingen kvinna över huvud taget varit inblandad.

– Då är det svårt att få frågor som berör kvinnor att tas på allvar och att få till förändring. Jag har pratat med män somarbetat med fredsförhandlingar och de förstår inte ens att det här är en fråga. De menar att det inte går att jämföra med tortyr och avrättningar.

Hon menar att fler borde lyssna på kvinnornas beskrivningar av vad det sexuella våldet har gjort med deras liv i termer av fysisk, psykisk och social skada.

– Det är direkt fasanfulla handlingar. Varenda kvinna oavsett land sa i intervjuerna att hon hellre skulle ha dött än att gå igenom det här, säger Christina Lamb.

De önskar ingen annan samma öde utan vill ha en sak: rättvisa. Men Christina Lamb betonar att det kan betyda olika saker för olika personer. För en del är det enbart kopplat till att förövarna hamnar bakom lås och bom. För andra handlar det om att deras berättelser bekräftas och blir lyssnade på.

I kapitlet om ”tröstekvinnorna” (”comfort women”) – de ungefär 200 000 flickor och kvinnor i Asien som tvingades till sexuellt slaveri av japanska soldater under andra världskriget – intervjuas två av de sista överlevande indonesiska kvinnorna och deras enträgna kamp. Lola Narcisa Claveira rövades bort av japanerna till sexslavlägren som 12-åring i samband med att föräldrarna och två syskon mördades. I militärlägret våldtogs hon flera gånger varje natt av olika soldater. ”En mardröm utan slut” säger hon om hur fasorna för nästan 80 år sedan har påverkat hela hennes liv. Fortfarande i dag stelnar hon till så fort någon skriker eftersom hon tror att de japanska soldaterna kommer.

”Om bara den japanska regeringen kunde erkänna vad de gjorde mot oss. Det kommer inte att försvinna, men det skulle lindra smärtan. Jag ber varje dag för att jag ska få upprättelse innan jag dör, det är allt jag ber för.”

Vissa av kvinnorna i boken har lyckats förändra situationen eller få till en rättegång men enligt Christina Lamb är de undantag. Det sexuella våldet i konflikter tas liksom för givet.

– Många medlemmar i IS och Boko Haram har arresterats och de har blivit ställda inför rätta, men inte för sexuellt våld. Det nämns inte ens. Precis samma sak hände i slutet av andra världskriget – det var rättegångar för krigsbrott men inte för våldtäkter.

I en passage i början av boken beskriver Christina Lamb hur en yazidisk kvinna frågar på vilket sätt det hjälper henne att berätta. Christina återger hur hon slets mellan den journalistiska viljan att få veta, rädslan för vad hon skulle få höra och framför allt oron för att ytterligare traumatisera kvinnan.

– Det var en fruktansvärd känsla att veta att jag kunde bidra till ytterligare trauma genom att be dem att berätta igen. Just därför var jag noga med att bara prata med personer som redan hade trätt fram. Det var kvinnor som sökte rättvisa. När det var möjligt närvarade en psykolog. Jag skulle aldrig gå in i flyktingläger och försöka övertala kvinnor att vara med.

Erfarenheterna från arbetet med boken fick Christina att starta ett initiativ för att guida journalister i att bemöta överlevare. En sak som kommit upp när hon frågat överlevare om hur journalister bör bete sig är att de vill ha möjlighet att berätta sin historia på det sätt som de själva väljer.

– Ibland tar det många timmar eller dagar för det här är svåra saker att prata om och en del vill berätta varenda detalj.

Jag frågar Christina Lamb vad hon tycker att vi som läsare i Sverige ska göra med bokens vittnesmål.

– Jag vill att folk ska känna sig rasande när de läser de här berättelserna, att de pressar sina regeringar att ta sig an frågan på större allvar och göra något.

Hon tar FN-resolutionen om sexuellt våld i konflikter som exempel.

– Den handlar om att förbättra kvinnorepresentationen i de fredsbevarande styrkorna och i fredsförhandlingar och också om att göra insatser för att stoppa sexuellt våld i konflikter. Men väldigt lite har hänt sedan den kom till för 20 år sedan. Det är dags att leva upp till de åtagandena.

Publicerad i nummer 1, 2021