Sawsan ger sig aldrig!
Tack vare en ovanligt envis universitetslärare från Bagdad har 30 utrikesfödda och tidigare arbetslösa kvinnor i Sandviken fått jobb. – Många har förlorat hoppet när de kommer till oss, men de blir starkare när vi har kul tillsammans och de börjar våga prata svenska, säger SAWSAN ALKARKHI som leder projektet Hand i hand tillsammans med ABF.
AV MARIA ULLSTEN FOTO ANDREZJ MARKIEWICZ
– Välkomna hit! Jag är född i Bagdad, för hundra år sedan!
Fönstrets utsända skrattar gott åt Sawsan Alkarkhis inledande skämt tillsammans med en liten delegation på studiebesök från Älvkarleby kommun. Under presentationen som följer visar Sawsan bilder på några av dem som tidigare deltagit i Hand i hand.
– Det här är Allganish, hon är från Eritrea och en fantastisk kvinna. I dag jobbar hon som personlig assistent.
Vi går ut i korridoren och Sawsan gläntar på en dörr för att vi ska få se hur Peter Arvidsson, 60, bär sig åt för att förklara för några kvinnor från Eritrea, Somalia, Irak, Afghanistan och Syrien vad ”kvalificerad” betyder. Sedan ursäktar hon sig.
– Jag måste börja duka och ställa fram maten, vi har lagat hemma i flera dagar, säger Sawsan Alkarkhi.
En gång i veckan äter de 52 kvinnorna som just nu deltar i Hand i hand tillsammans, för att skapa gemenskap.
– Många som kommer är ledsna, tysta och blyga. De tror inte att de är värda något. Sedan efter ett tag så börjar de skratta och vara glada.
Att det skulle vara jobbigt att efter en arbetsdag ställa sig vid spisen för att knapersteka pitabröd till fattoush sallad verkar Sawsan Alkarkhi inte ha tänkt på.
– På helgerna åker hon ofta runt och fikar hemma hos gamla deltagare, för att höra hur det går för dem, säger Git Sundberg som är chef på ABF i Sandviken.
Tio år har gått sedan den då nyss 50 år fyllda Sawsan Alkarkhi hamnade i Sandviken, på flykt från Irak. Det började bra, hon hade arbetat som lärare i ryska och engelska på ett universitet i Bagdad och klarade kursen i svenska för invandrare så snabbt att hon fick 12 000 kronor i premie av kommunen.
– Jag fick först jobb på Sandvikenhus men sedan blev jag arbetslös. Det tog jag mycket hårt. Jag tänkte att det här går inte bra. Jag har ju min utbildning, jag har jobbat hela livet och studerat ryska i Moskva i flera år.
Hon började drömma om att hjälpa andra i samma sits.
– Det är mycket sorgligt faktiskt. Det finns så många som kommer från andra länder som har fina utbildningar men som inte får hjälp att komma in i arbetslivet i Sverige, säger hon.
I flera månader gick hon runt med sin idé om att hjälpa utrikesfödda kvinnor börja våga prata svenska och förstå sig på det svenska samhället innan hon fick tips att vända sig till Torgny Jacobsson, ombudsman på ABF i Gävle.
– Han blev mycket intresserad och anställde mig på en gång, i tre månader för att jag skulle skriva en projektplan.
Sedan tog det stopp igen. Ingen nappade på hennes idé om hur fler kvinnor skulle kunna lära sig svenska, utbilda sig och kanske börja arbeta.
– Jag fick nog mer än hundra nej, jag ringde hela Sverige! Till sist blev jag mycket trött, men jag sa till alla att ”ditt nej gör mig starkare”.
Och så, i början av 2014 fick vi pengar av Göranssonska stiftelsen och sedan sa Arbetsförmedlingen äntligen ja.
Sedan dess är Sawsan anställd på ABF som projektledare för Hand i hand.
– I första gruppen hade vi en deltagare som varit i Sverige i 13 år och inte kunde ett ord svenska.
Av de cirka 250 kvinnor som hittills har deltagit i Hand i hand har 30 fått jobb och flera börjat på utbildningar.
Hur lyckas du, där så många andra misslyckats?
– Det viktigaste är att våra deltagare känner sig starka och kunniga. Många har varit med om hemska saker, upplevt krig och förlorat allt. Och nu ringer de ibland från Arbetsförmedlingen till mig och säger tack, den här människan hade inte klarat sig utan Hand i hand.
Tre tycker:
Vad har ABF betytt för dig?
Halima Ahmed, 51, från Somalia, deltagare:
– Alla är jättesnälla här, min ledare Nour är mycket bra. Hon har respekt för mig. Jag lär mig svenska sakta, sakta kan jag prata mer – och bättre! Jag går på svenska för invandrare också, men där pratar vi inte mycket.
Nour Al Houda Al Soleman, 32, från Syrien, ledare i svenska:
– Det roligaste är att hjälpa eleverna, att lyfta upp dem och stötta dem på olika sätt. Jag har en elev som var jättedeprimerad, nu är hon en glad tjej! Min man är läkare och vi hade ett bra liv i Syrien, jag studerade juridik och skulle bli advokat. Nu bor vi med våra fyra döttrar i Sandviken, de är duktiga i skolan och vi har just köpt ett hus.
Seta Ozonian, 42, från Syrien, tidigare deltagare nu anställd som kursvärdinna på ABF i Sandviken:
– Det är så spännande att jobba här på ABF. Jag älskar att kunna hjälpa andra människor. Och vi har så kul! Jag gick kursen Hand i hand i sex månader sedan fick jag jobb här.
Publicerad i nummer 2, 2019
