Fönstret

I skuggan av fotbolls-VM i Qatar:

”De behandlar oss som att de äger oss”

– hon hjälper Nepals kvinnor som utnyttjats i de qatariska hemmen

Den 20 november invigdes herrarnas fotbolls-VM i Qatar. Värdlandet har kritiserats hårt för sin usla behandling av de hundratusentals migrantarbetare som byggt landets nya fotbollsarenor. Mindre uppmärksammade är de omkring 100 000 asiatiska kvinnor – många av dem från Nepal – som arbetar som hembiträden i qatariska familjer, ofta med ännu mer utsatta arbetsvillkor än männen på byggarbetsplatserna. Fönstret reste till Nepal och träffade Poonam och Batuli – kvinnor som berättar om den slavlika upplevelsen av att ha arbetat som hushållsarbetare åt Gulfstaternas familjer. Vi möter också Satra – som vigt sitt liv åt att hjälpa de nepalesiska kvinnor som rest i väg med hopp om en bättre framtid, men förlorat allt.

På förmedlingsföretagets kontor i Kuwait hade familjer tagit sig för att hitta arbetare. Där fanns också nu 39-åriga Poonam från östra Nepal som var en av de potentiella kandidaterna. Året var 2011.

– De bad oss sedan att stå upp och snurra runt, som om de inspekterade grönsaker eller boskap på en marknad, minns hon.

Poonam hade bara en tanke i huvudet: att bli anställd och kunna börja tjäna pengar. Målet var att betala av på familjelånet och försörja de två sönerna som då var i skolåldern.

Och hon fick anställning hos en familj. De betalade den numera (sedan 2016) lagstadgade minimilönen på 60 dinar (2 150 kr) i månaden. Men arbetsdagen började klockan sex och pågick till midnatt, utan egentliga pauser, vila eller ordentliga mål mat. Poonam och den kvinna som arbetade med henne fick bara rester att äta – en gång om dagen. Aldrig var de mätta. Inte en gång åt hon två gånger samma dag. Mannen i huset låste kylen och placerade bröd och snacks i parets sovrum så att hembiträdena inte skulle kunna komma åt det.

– Första gången jag gick till sängs med en tom mage låg jag och grät i ett hörn för att jag kände mig så hjälplös.

Utöver att Poonam överlag behandlades illa slog och sparkade barnen henne och någon gång försökte även mannen slå henne med en toffel. Hennes kropp tog stryk.

– Jag kände att jag behandlades som en slav utan att ha förtjänat det. Jag kunde inte arbeta eftersom jag inte hade någon energi. Jag var ständigt illamående och en gång snubblade jag nästan omkull.

Förmedlingsföretaget visade ingen förståelse utan sa att Poonam skulle härda ut kontraktstiden på sex månader.

– De behandlade oss hembiträden som om de ägde oss, säger hon.

Den här typen av missförhållanden är vanligt förekommande i Gulfstaterna – journalister har till och med rapporterat om hemarbetare som har dödats av sina arbetsgivare.

I de flesta av länderna räknas hushållsarbete inte in under landets arbetsrättsliga lagar. Det innebär en särskild utsatthet och gör att många utstår svåra arbetsförhållanden, misshandel och övergrepp i åratal, berättar Satra Kumari Gurung, en av grundarna till organisationen Pourakhi Nepal. Det var 2003 som Satra tillsammans med sex andra kvinnor som hade återvänt till Nepal efter jobb utomlands samlades. De hade liknande erfarenheter av att i de länder där de hade arbetat sakna eller inte känna till sina rättigheter. Ambitionen när de startade Pourakhi var att kunna ge stöd, tröst och resurser till andra kvinnliga arbetskraftsmigranter.

Satra berättar att kafalasystemet – eller sponsorsystemet – i Gulfländerna gör att migrantarbetares uppehållstillstånd kopplas till arbetsgivaren, något som hindrar dem från att byta eller lämna en arbetsgivare utan tillåtelse.

– Många nepalesiska kvinnor är inte medvetna om det här när de tackar ja till jobb, säger hon.

Nepalesiska kvinnor som tar kontakt med Pourakhi från Gulfstaterna har oftast tagit sig dit på illegal väg.

– Det gör det svårare för dem att få hjälp när de är nödställda, säger Satra.

Vissa har blivit våldtagna eller skickats hem med brutna ben och utan pengar. Andra har återvänt med barn eller oönskade graviditeter till följd av de sexuella övergreppen.

En stor del av Satras arbete handlar om att hjälpa nepalesiska kvinnor att fly från sina arbetsgivare och sedan ge dem stöd när de återvänder till Nepal. Hennes team har gett råd och stöd till tusentals kvinnor som utstått obeskrivligt våld. De kommer tillbaka med såväl fysiska som psykiska men efter att ha misshandlats under tiden som hushållsarbetare i Gulfstaterna.

– Trots alla utländska hushållsarbetare har de här länderna inga mekanismer och strukturer på plats för att snabbt agera om det uppstår problem. Kanske är det därför som kvinnor ber att få återvända hem till Nepal.

Pourakhi är del av flera globala och regionala nätverk, som Global Alliance Against Traffic in Women (GAATW), Migrant Forum in Asia och Caram Asia som alla arbetar för migrantarbetares situation i olika länder, däribland Gulfstaterna. Så när nepalesiska kvinnor behöver hjälp att fly och ta sig hem till Nepal tar de här nätverken kontakt med Pourakhi för att underlätta processen. Pourakhi jobbar också nära nepalesiska organisationer i Gulfstaterna och Nepals ambassader i regionen i de fall kvinnliga arbetskraftsmigranter söker stöd, särskilt om det handlar om sexuella övergrepp.

Enligt Migrant Rights, en organisation som arbetar med påverkansarbete för att stärka migrantarbetares rättigheter i Gulfstaterna, har Nepals ambassad i Kuwait sedan 2010 fått förfrågan från 2 247 hembiträden som vill skickas hem.

En av dem är nu 32-åriga Rita. Hon bor i dag i Nepals huvudstad Katmandu. År 2018 tog det henne nästan tre veckors farofylld resa genom Indien och Qatar innan hon landade i Kuwait. Liksom de flesta andra kvinnor hade hon ingen aning om att Nepal förbjuder sina medborgare att jobba som hushållsarbetare i bland annat Kuwait. Inte heller visste hon vilka dokument som krävs för att jobba utomlands.

– Agenten i Nepal sa att han skulle fixa alla papper och lovade mig ett välbetalt jobb som hembiträde, säger hon.

I Nepal finns mängder av rekryteringsbyråer som erbjuder nepalesiska arbetare till företag och individer i Gulfländerna. Dessa byråer kontrakterar i sin tur personer för att hitta arbetare, och det är dessa mellanhänder som kallas ”agenter”. ”Agenterna” arbetar på kontrakt och får en liten summa för varje migrantarbetare de kan övertyga att skriva kontrakt med byrån.

Rita träffade ”agenten” genom personer hon kände. Hon förmedlades till en familj i Kuwait där hon förväntades arbeta från sex på morgonen till sent på kvällen med städning och matlagning för åtta personer. Dessutom började sonen i familjen återkommande kräva sexuella tjänster. Om hon vägrade slog han henne blå.

– När jag klagade inför hans föräldrar försvarade de i stället sin son och slog mig skoningslöst för att jag hade fört fram anklagelserna.

Rita grät och bad dem att låta henne lämna anställningen. Svaret: ”betala tillbaka de 1 000 dinar (ca 36 000 kr) vi har lagt ut för att ’köpa’ dig”. Kafalasystemet som Gulfstaternas arbetsmarknad baseras på innebär att alla arbetskraftsmigranter är knutna till arbetsgivaren, inte staten. Den senare betalar en viss summa till rekryteringsbyrån för tjänsten att hitta en person och därför hotar arbetsgivarna arbetaren med att de måste betala tillbaka summan om de vill lämna.

– De hotade att sälja mig till någon annan eftersom de hade köpt mig. Agenten sa samma sak: jag kunde inte lämna hemmet inom sex månader om jag inte först hade betalat tillbaka vad de hade lagt ut, berättar Rita.

I slutet av varje oändlig arbetsdag låg hon på sin säng och ångrade beslutet att åka till Kuwait.

– Jag tänkte på mina föräldrar hela tiden och drömde om att återförenas med dem.

Hon var fast i den här situationen i nästan ett år innan hon lyckades fly huset och hitta tillfälliga påhugg på annat håll. Men utan anställning fick hon inget arbetstillstånd och befann sig illegalt i landet. I och med en covidnedstängning i början av 2020 lät den kuwaitiska regeringen personer som Rita att resa hem utan att betala böter. Liksom oräkneliga återvändande nepalesiska kvinnor som har utstått liknande situationer vände hon sig till Pourakhi. Hon fick därför hjälp med bland annat mat och kläder för att klara den första tiden för henne och den 1,5-åriga dotter som hon hade med sig.

I dag tar Rita hand om sin dotter och söker jobbmöjligheter i Nepal.

I Pourakhis tvåvåningsbyggnad i Katmandu sitter Satra och de fyra kollegerna och går igenom högar av dokument som berör återvändande migranter som organisationen gett stöd. En stund senare visar hon oss runt i det tillfälliga boendet som Pourakhi startade år 2009. Det är till för kvinnor som kom tillbaka nödställda, främst från Gulfstaterna, och som saknade direkt stöd från familjen eller från den nepalesiska staten. Mer än 5 000 kvinnor har tillbringat en period på boendet. Sedan pandemin har dock Pourakhi tvingats hålla boendet stängt, först på grund av covidreglerna och därefter av brist på medel.

– Vissa kvinnor har bott här i månader eftersom de inte var i tillstånd att ta sig någonstans, berättar Satra och visar bäddarna på boendet som tidigare brukade vara fulla. Affischer vittnar om aktiviteter som meditation, trädgårdsterapi, sömnad och stickande.

Men även nu när boendet inte kan hålla öppet samlar Pourakhi in pengar för att betala vårdkostnader för kvinnor i behov. Andra får hjälp att gå kurser i matlagning och sömnad. Den fuktiga eftermiddag i september då vi följer Satras arbete har hon fullt upp – dokument ska skrivas under och möten ska planeras. Mitt i det arbetet ringer utsatta kvinnor.

Därför har 28-åriga Santosh väntat i nästan en timme i trädgården när Satra tar emot. Han är här för att söka stöd för sin 55-åriga mamma Batuli som är sängliggande och inte kan prata eller äta. Detta efter en olycka under tiden som hembiträde i Saudiarabien år 2014.

Eftersom mamman inte kan prata vet familjen fortfarande inte exakt vad som verkligen hände. Sista gången de pratade innan olyckan klagade mamman på att arbetsgivaren misshandlade henne för att han inte tyckte att hon utförde sitt arbete tillräckligt bra.

– Hon hade berättat för min syster hur arbetsgivaren slog henne sönder och samman och att hon hade bett att bli hemskickad.

Men agenten krävde att hon betalade nästan 3 000 amerikanska dollar för att bryta kontraktet – den summa som arbetsgivarna hade lagt ut.

– Vi hade inte de pengarna då, säger Santosh. Jag önskar att vi hade kunnat göra något tidigare för då hade hon inte varit i den här situationen nu.

Enligt Saudiarabiens hårda lagar behöver utländska migrantarbetare ett tillstånd för att lämna landet. Batuli låg i koma (hur länge vet familjen inte), så det tog nästan åtta år att få ut henne. Nu är hon tillbaka i hemlandet, men hennes tillstånd genererar en strid ström av vårdräkningar. Den nepalesiska staten har bara gett begränsad hjälp så Satra och hennes kolleger vid Pourakhi försöker stödja familjen.

Satra bjuder Santosh på te, hör sig för om mamman och ger några råd.

– Se till att slangen som hon får mat igenom byts ut och rengörs ofta. Annars kan hon drabbas av en infektion. Och ring mig om det är något.

Satras kolleger ger Santosh en flaska vatten och lite snacks för hans resa till hembyn innan de tar farväl.

År 2012 förbjöd Nepal kvinnor under 30 år att migrera som hushållsarbetare till ett antal länder i Mellanöstern, däribland Gulfstaterna. 2017 utökades förbudet gällande Gulfstaterna till kvinnor i alla åldrar. Det motiverades med behovet av skärpta lagar för att skydda kvinnor från övergrepp och exploatering.

Men efterfrågan på hushållsarbetare är fortsatt hög så kvinnorna fortsätter att ge sig av. Många reser via Indien och sedan vidare till Gulfländerna som Rita. Så länge de lyckas tas sig in i länderna och få anställning kan de få arbetstillstånd på plats. Men då existerar de inte i Nepals officiella statistik över arbetskraftsmigranter. Det är också svårare för dem att få hjälp om något händer eftersom de inte får kompensation för sjukdom, död eller skada av den nepalesiska staten. Satra menar att den nepalesiska statens förbud gör att kvinnor i högre grad riskerar övergrepp och exploatering.

Varje gång nepalesiska myndigheter tar beslut som Satra och hennes kolleger bedömer påverkar kvinnliga migrantarbetare negativt går de ut på gatorna för att protestera. Hon möter också lagstiftare för att lobba för kvinnliga migrantarbetares rättigheter och skyddsnät. Ofta är hon och hennes kolleger de enda som försvarar kvinnliga arbetskraftsmigranters rättigheteri ett rum fyllt av män.

– Vi har sagt samma sak om och om igen i åratal. Vi vill att regeringen ska ha en mer proaktiv hållning gällande nepalesiska kvinnors situation i Gulfstaterna och erbjuda fler formella kanaler som kvinnliga nepaleser kan resa ut genom. Vi insisterar också på förhandlingar med mottagarländerna. Men det är som om vi talar för döva öron.

För kvinnor som vill resa försöker de berätta om riskerna med att ge sig av utan arbetstillstånd och vad det innebär att inte vara del av den nepalesiska statens system för arbetskraftsutvandring. Satra säger att jobbet vid Pourakhi handlar om långt mer än att betala räkningarna. Vissa kvinnor ser henne som sitt enda hopp.

– Ibland får jag samtal mitt i natten från kvidande kvinnor som känner sig hjälplösa. Andra klarar inte av att ta sig igenom byråkratin, till exempel för att få ett födelsecertifikat om de fött barn efter att ha blivit våldtagna.

Satra Gurungs röst inrymmer en omisskännlig värme. Hon pratar mjukt och stannar upp då och då och ler, trots det tunga ämnet. Bemötandet är viktigt eftersom hon ofta är de nepalesiska kvinnornas första kontakt i akuta nödlägen. Att hon är utbildad sjuksköterska gör också att kvinnorna vågar anförtro sig, både vad det gäller sexuella övergrepp och psykisk oro i en svår arbetsmiljö.

Vittnesmålen och övergrepp och rädsla tar Satra tillbaka till hennes egna dagar som papperslös arbetare i Japan på 1990-talet. Arbetsvillkoren var inte lika svåra som för de kvinnor som reser till Gulfstaterna, men hon kan förstå känslan av utsatthet att som kvinna befinna sig på en plats utan giltiga dokument och där språk, kultur och system är främmande.

En annan sak känner hon också igen sig i – attityderna vid återkomsten.

– Det gör mig vansinnig att höra folk ifrågasätta hur hårt arbetande nepalesiska kvinnor egentligen tjänar pengarna de skickar hem. De stigmatiseras fortfarande för att de har lämnat sina hem och bor hos främmande familjer.

Kvinnor som kommer hem tomhänta med ärr från övergrepp i Gulfstaterna blir ofta snabbt övergivna av sina familjer.

Satra minns till exempel en ung nepalesisk kvinna som hade utsatts för fysisk och psykisk misshandel under tiden som hembiträde i Gulfstaterna. Familjen skydde henne så snart de fick veta. Först efter nästan två år hos Pourakhi kunde hon flytta till en släkting.

– Pappan undrade hur mycket pengar hon hade med sig. När han fick veta att hon bodde här hörde de inte av sig på flera månader.

Det nepalesiska samhällets attityd gentemot kvinnor har Satra klar för sig.

– Papporna, männen och till och med sönerna ser inte kvinnorna som mer än objekt. De har ett värde så länge de är av något slags monetär användning, men om de inte kan ge något betyder de ingenting, säger hon.

Väven av problem för kvinnliga arbetskraftsmigranter är komplex. Satra Kumari Gurung har nu ägnat mer än hälften av sitt liv med att arbeta med de här frågorna. Visst känner hon sig frustrerad vissa dagar när hon inte ser någon förändring i den nepalesiska statens attityd och bristen på ansvarsutkrävande i mottagarländerna. Inget kommer att förändras om inte drastiska arbetsrättsreformer initieras där.

– Det vi gör är bara en liten droppe i havet, säger hon och sveper med handen mot kontorsväggens där nyhetsklipp om nepalesiska arbetare i Gulfländerna har satts upp.

– Men jag hoppas att det kommer en dag när vi ser tillräckligt många reformer för att vårt arbete inte längre ska behövas.

För Poonam har situationen blivit bättre. När hon åkte till Kuwait år 2011 skedde det på legal väg. Det innebar att Poonam kunde byta jobb efter att ha blivit så illa behandlad under de första sju månaderna i Kuwait.

Sedan elva år jobbar hon nu i en annan familj och det är där hon befinner sig när vi pratar över Messenger. Visserligen är arbetsdagen fortfarande över tolv timmar, men Poonam går inte till sängs hungrig och hon utsätts inte för fysisk misshandel. Däremot tycker hon inte att lönen är rättvis med tanke på de långa arbetsdagarna och att hon har jobbat och bott hos samma familj i elva år. Till en början tjänade hon 60 dinar (2 150 kr). Nu är hennes månadslön 150 dinar (knappt 5 400 kr). Men genom en indisk hushållsarbetare i familjen har hon fått veta att många har betydligt högre löner.

– Jag borde tjäna ytterligare ett antal hundra med tanke på hur mycket jag jobbar och hur länge jag har varit hos familjen. Men tidigare visste jag inte att jag kunde kräva det.

Förmedlingen och översättningen av artikeln har finansierats med stöd av Sida. Materialet är dock redaktionellt oberoende. Journalist och fotograf arvoderas av Fönstret.

Publicerad i nummer 4, 2022