Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Intervju

Zinat Pirzadeh

– Gör humor av det allra svåraste

Det är inte alla svenska komiker som har fått ett utvisningsbesked av svenska staten, blivit bortgifta och förkastade av sina föräldrar. Men med erfarenheter som dessa gör hon humor av det mörka och ger sig samtidigt in svåra och ofta självupplevda strider kring hederskultur, kvinnors rätt och religion. Möt roman- och show-aktuella Zinat Pirzadeh, som tackar folkbildningen för att hon blivit den hon är.

ZINAT PIRZADEH
Född: 1967 I Iran. Kom till Sverige 1991. Fick först utvisningsbesked, men sedan asyl.
Familj: Gift, två egna och tre bonusbarn.
Gör: Stå upp-komiker, författare (Fjäril i koppel, 2011). Föreläser om kulturskillnader och hedersförtryck. Sitter med I styrelsen för stiftelsen Glöm aldrig Pela och Fadime.
Aktuell: Med nya romanen Vinterfjäril som släpps I september, samt med showen Modern som var styv, premiär under våren.

I bilradion på väg till Zinat Pirzadeh pratar en nyhetsuppläsare om några flyktingar i 20-årsåldern som nyss fått utvisningsbesked.

När hon – i dag en 50-årig framgångsrik komiker, författare och föreläsare – öppnar dörren slås man av att hon faktiskt också fick ett utvisningsbesked i Sverige en gång.

Just i 20-årsåldern.

Hon häller upp te och skär upp granatäpplen och suckar lätt:

– Jag bodde på en flyktingförläggning i Jörn. En mycket fin sådan. Flyktingsamordnaren Kjell Jansson som var en sann humanist berättade för mig om beskedet. Han sa att jag hade några veckor på mig att lämna Sverige eller gömma mig.

Hon tittar upp i taket och det är som att blicken tar henne till Västerbotten för snart 30 år sedan.

– När man får utvisningsbesked är man redan så trasig. Det är, efter att ha gått genom eld och lågor för att ta sig hit, faktiskt som att få en avrättningsdom. Jag valde inte flykten, flykten valde mig. Man är inte önskad i sitt hemland, man har varit så illa utsatt och utnyttjad under själva flykten och så kommer beskedet att man inte är önskad i Sverige heller.

Hon får tårar i ögonen, både av tanken på sin situation då och situationen för många i dag, och konstaterar:

– Det är som att Döden kommer. Alla broar bakåt är redan rivna. Det finns ingen återvändo.

I det Iran hon den gången skulle skickas tillbaka till väntade den man hon flytt från med sin lille son Armand och Zinat var livrädd. Inte som i klyschan livrädd, utan på riktigt livrädd.

Men mitt i det själsliga mörkret och den mörka vintern i Västerbotten dök godheten upp. Hon hette Inez Toreman och hade stickat vantar åt lille Armand.

– De var blå. När Inez förstod vår situation erbjöd hon mig och Armand boende hos henne och hennes man Gunnar. De hade plats för oss i sitt stora hus och framför allt i sina stora hjärtan.

Zinat får åter tårar i ögonen. Men den här gången av glädje. Hon letar i sin mobil efter en bild.

– Titta här, säger hon, det här är huset som de bodde i. Det var det första huset jag någonsin hade känt mig trygg i. De var snälla, vi fick god mat, vi fick kärlek och respekt. Jag behövde inte vara rädd att vakna av att någon låg ovanpå mig.

Hon ler varmt:

– Nygatan i Skellefteå. Jag älskar Nygatan. Det är mitt andra hemland.

Hon blev kvar där i många år, fick glädjebeskedet om asyl så småningom och, framför allt, blev Inez och Gunnar Toreman hennes svenska föräldrar.

Vi träffas i en liten etta som är hennes kontor. Det är som att kliva in i en blandning av Tusen och en natt och en prylbod. Saker och bilder finns överallt. De skänker henne både trygghet och inspiration.

Under en eftermiddag tillsammans kommer hon gång på gång tillbaka till ”mamma Inez” och ”pappa Gunnar” som hon i princip pratade med varje dag.

– Men för några år sedan gick mamma Inez bort och i februari 2017 lämnade pappa Gunnar oss. De hade inga egna barn. När jag kom till sjukhuset hade pappa Gunnar skrivit mig som närmast anhörig, berättar hon.

Behöver det sägas att Zinat får tårar i ögonen igen, när hon berättar det?

Att intervjua Zinat Pirzadeh är lite som att intervjua livet självt. Det pendlar mellan sorg och glädje, skratt och tårar, allvar och skämt. Hennes liv och erfarenheter har redan blivit ett par böcker och diktsamling och finns med i hennes föreläsningar, när hon skådespelat och när hon är ståuppare. Hon försöker med hjälp av sitt öde öka förståelsen för dagens flyktingar.

Nu skriver hon på en ny roman, Vinterfjäril, som bland annat handlar om flykten och kommer ut lagom till bokmässan i höst.

Humor är det som gjort henne folkkär och hon fick ett år pris som Sveriges bästa kvinnliga ståuppare med motiveringen ”hårt arbetande, rolig och modig som få”. Föreställningar som Bakis i burkan och Ingen har dött av surströmming – än har dragit storpublik.

Hon menar att humorn ofta är folkbildning och ofta även en väg in i folks hjärtan. Dessutom är den ett sätt att få människor att både lyssna och tänka. Med humorn som ett av sina vapen ger hon sig därför in i svåra strider kring hederskultur, kvinnors rätt och religion.

Hon är vänlig och kul i intervjusituationen, men noga med ordvalen. Som när jag frågar hur gammal hon var när hon gifte sig i Iran.

– Stopp, stopp, säger hon, jag gifte mig inte med honom. Jag blev bortgift. Det är en stor skillnad.

När hon pratar om mannen hon blev bortgift med kan hon minnas hatet hon kände mot honom då – men samtidigt ge en annan bild av tvångsäktenskap än den vanliga bilden.

– Då avskydde jag honom och var rädd. I dag, 30 år senare, är jag inte arg på honom. Jag skulle till och med vilja be honom om ursäkt. Han blev ju också bortgift. Jag lärde aldrig känna honom. Han var en krigsskadad ung man som blivit tvingad ut i krig och blev tvungen att självmedicinera med droger för att han mådde så dåligt. Han fick ångest, gjorde illa sig själv, slog oss, försvann i perioder. Vi var båda offer men det tog lång tid för mig att förstå det.

– Vi glömmer, i debatten i Sverige, att männen också blir bortgifta. Och att mannen förväntas försörja en kvinna som inte tycker om honom. Ta bara en väninna till mig som blev bortgift med man som var homosexuell. Svårt för henne förstås, men han led ju jättemycket också. Den där kulturen är så dålig för alla. Den måste bort!

Hon pratar mycket om försoning. När hon skriver, föreläser och uppträder I dag finns försoningen ofta med som ett antingen tydligt eller underliggande budskap. Att klara att skämta om svåra saker kan också var en del i försoningen.

– Det är ett vackert ord. Och det är viktigt, slår hon fast.

Hennes största och viktigaste försoning är kanske den med sina föräldrar.

– Mina föräldrar flydde före jag gjorde det, strax efter att jag blivit bortgift. Min mormor, som är en av mina ledstjärnor, var den som efter några år sa till mig att jag måste fly. Hon såg ju att jag höll på att gå under. I Iran skulle jag dö, förklarade hon, men om jag flydde fanns det i alla fall en chans att överleva. Efter det samtalet var valet inte svårt.

Fariba Bamati, en nära väninna som redan bodde i Sverige, räckte fram en hjälpande hand, och hennes kontakter ledde senare till att Zinat och hennes sons två år långa resa tog slut i Sverige.

Där väntade nästa chock.

– Mina föräldrar skämdes över mig, dom ville helst att jag stannade kvar i Iran! Att deras dotter var frånskild var en skam. Det hade varit bättre om jag hade dött eller om min man dött i kriget. Då hade jag i alla fall varit änka. Hederskulturen är så stark. Mina föräldrar kontaktade till och med mannen som jag hade flytt ifrån för att han skulle hämta mig.

– Men du måste förstå att de bodde i lilla Iran i förorten. På så sätt hade de aldrig emigrerat. I dag tänker de annorlunda. I dag har vi en bra relation. Försoningen är vacker, men resan dit kan vara svår. Det var många sår som skulle läkas.

I dag älskar Zinat Sverige. Men längtar till Iran.

– Barndomen är stark. Det formar en mycket. När jag stångar mig blodig här i Sverige ibland kan jag i tanken gå tillbaka till Iran när jag satt i skuggan under ett citronträd och åt citron med salt. Eller när vi hade apelsinkrig. Tjejligan mot pojkligan. Jag märker att många i Sverige i dag ofta tror att allt har varit elände för oss flyktingar. Men inte ens under kriget är allt ett elände.

– Det finns, så att säga, alltid ett träd att drömma om, det finns alltid hopp.

– Före revolutionen var min familj välbärgade med bra anseende. Pappa var brottare. Han var i egenskap av tränare i OS i München 1972 och fick resa även till Montreal 1976 och Moskva 1980. Vi var alla stolta över honom. Mamma kom från högadeln och vi bodde på en jättestor gård med mycket djur och stora fruktodlingar.

När den islamiska revolutionen tog makten i Iran 1979 förlorade familjen det mesta.

– Status, ekonomi, anseende. Min mamma är en älskvärd kvinna, men hon flydde in i böckernas värld. Hon kämpade med sina demoner och det var för oss barn skrämmande. När jag och min lillebror, som bara är elva månader yngre, gick till skolan sa hon ofta att när vi kom tillbaka skulle hon kanske inte vara kvar.

– Det där drabbade mig och min lillebror hårt. Hon hade väldigt svårt att berömma oss, ta oss till sig. Jag var många gånger rädd för henne. I dag förstår jag att hon led av psykisk ohälsa och jag är så glad att vi har en bra relation numera. Vi måste våga prata om psykisk ohälsa utan att känna skam.

Och apropå mamma …

Zinat skrattar:

– Hon har ibland svårt att förstå sig på svenskar. När var hon på sin första svenska begravning var hon jätteledsen och arg efteråt. Hon sa till mig att svenskar är ibland så kalla som deras väder, de gråter ju inte. Hon hade varit den enda som gråtit och skrikit på begravningen.

– Jag är ju gift med en svensk man och förklarade för henne att svenskar gråter på andra sätt. Kanske hemma när de är ensamma. Mamma blev alldeles tyst innan hon skakade på huvudet och sa: ”Va, utan publik! Vem tröstar de då?”

Det sista är ganska typiskt Zinat.

Hon tar av sin erfarenhet, sätter in den i ett sammanhang, gör det roligt – och får alla att i alla fall lite förstå kulturella skillnader.

Om någon när hon bodde i Iran hade sagt att hon i framtiden skulle stå på en scen i Sverige hade hon skakat på huvudet. Och om någon hade sagt det när hon fick sitt utvisningsbesked hade hon ännu mindre trott det.

Ändå kan hon, med facit i hand, se att det nog fanns en teaterådra i henne.

– Jag var nog en spelevink i skolan som …

Vänta lite. Läs den där meningen igen. Spelevink. Hur många använder det ordet i dag? Zinat har ett fantastiskt ordförråd, använder avancerad svenska, ja, till och med skriver på svenska.

Men med ojämna mellanrum hör man mamma Inez i hennes språk. Inez och hennes vänner i Västerbotten var ju de som lärde Zinat svenska först.

Spelevink, till exempel.

– Jag var nog en spelevink i skolan som tyckte om när vi hade teater. Och jag och min lillebror klädde ofta ut oss. Rättare sagt: jag klädde ut honom till tjej. Han är så mjuk och snäll och passade inte in i den tuffa manskulturen i Iran. Min pappa sa: ”Vad gör du med honom, du gör honom till fjolla.” Då blev jag arg och svarade att ”det är ni som är brottare som är riktiga fjollor, två gubbar i baddräkt som rullar runt på en matta”. Det var nog enda gången i min barndom min pappa blev arg på mig. Annars var jag, och är fortfarande, min pappas ögonsten.

I dag är Zinat vid sidan av sina egna shower shower drivande när det gäller lika lön för lika arbete för manliga och kvinnliga komiker. Något som är långt ifrån självklart inom kultur- och ståuppkretsar.

– Jag har öppnat en klubb, där tjejerna och killarna får lika mycket betalt för lika långa akter. Jag har turen att själv, på andra klubbar, ofta få bra betalt, men jag frågar alltid vad killarna får.

Hon öser beröm över ståuppkolleger som Thomas Oredsson, som hon varit elev hos, och Mårten Andersson och Lena Frisk som hon anser få för lite cred.

– De är ”alla tiders” som mamma Inez skulle ha sagt. Över huvud taget älskar jag mina komikerkolleger. När jag haft det

jobbigt i mitt liv har de verkligen stöttat mig, säger hon.

Hon och svenska FN-förbundet kommer i vår att hålla i en show på anrika Norra Brunn som heter Stå upp för flickor. Det blir andra året i rad som ägarna av Norra Brunn, Peppe och Anna Mazzala, och all personal samt alla inblandade komiker ställer upp helt gratis för att hjälpa utsatta flickor.

Förutom att Zinat är stolt ambassadör för Suicide Zero så arbetar hon även hårt med integrationsfrågor.

Lösningen är lika enkel som svår.

– Vi behöver fler naturliga mötesplatser, vi behöver interaktion, vi behöver kommunikation. Jag som har en svensk man vet att vi är mycket mer lika än olika, slår hon fast.

Däremot, menar hon, har det svenska klimatet förändrats.

Visserligen fick hon själv ett utvisningsbesked då för länge sedan, men såg ändå oerhört mycket kärlek hos svenskarna.

– Troende människor ryckte in där i Västerbotten. De var ta mig tusan bättre organiserade än Sveriges regering, ja, det kanske inte var så svårt. Jag såg ingen rasism då, bara godhet. För mig är mamma Inez en Moder Svea och pappa Gunnar är Fader Sverige.

– Men många andra var också så engagerade, så vänliga. I dag är det hårdare. Om någon har filmat och lagt upp något från min föreställning är det så många troll som kommenterar. Det är som att det är okej att hata. Och tyvärr är det så att många inte bryr sig längre, utan att de för den skull är några nättroll. Men om jag gör ett inlägg på sociala medier om en kille som är utvisningshotad är det två tre som reagerar. Om jag däremot skriver ”atjoo” är det flera hundra som svarar prosit, krya på dig …

Zinat lever numera med fotomodellen Knut Berggren och de har tillsammans sex barn. Hon har fött Armand för 29 år sedan, Caspian som är 12 och deras gemensamma dotter, MahBanoo, 5 år. De andra tre är Knuts pojkar från tidigare relationen.

Under våren kommer hennes nya föreställning Mamman som blev styv – med material hämtat från hennes eget liv som styvmamman.

Hur hon själv är som mamma?

Hon funderar lite:

– Min egen mamma var hård. Själv är jag nog för mesig. Knut tycker att jag har svårt att sätta gränser. Säger han nej går barnen till mig. Den sortens mamma är jag. När jag bara hade Armand hade vi det väldigt fattigt. Vi kunde aldrig åka på semester. De nya barnen får en helt annan ekonomisk uppväxt. Jag kan känna mig lite ledsen att jag aldrig kunde erbjuda Armand det, säger hon.

I dag är han musiker, men redan när han var elva år stod han på scenen.

– Vi tävlade både ofta i poetry slam då. Vinnaren brukade få 500 kronor. För mig innebar det inte att köpa en ny tröja, det innebar mat på bordet. När Armand vann när han var elva gav han mig hälften och så köpte vi en massa ris.

Kontakten mellan dem blev, kanske just därför, stark.

– Vi ringer varandra varje dag, säger hon och låter både stolt och lycklig. Vänta lite …

Hon lutar sig fram mot bandspelaren och säger, som om det vore radio:

– Jag måste få passa på att tacka kommunala musikskolan i Rinkeby. Förstår du hur fantastiskt det är att Armand kunde gå där och lära sig spela gitarr? När jag hör hans skivor i dag blir jag så stolt och glad. Eftersom vi inte hade några pengar fick han till och med en gammal gitarr av gitarrläraren.

Hon får tårar i ögonen igen.

– Och ta folkbildning! Vad vore jag utan folkbildning? Titta här på min favorit, säger hon plötsligt och hämtar en ABFryggsäck som för att visa hur mycket hon älskar folkbildning.

– Studieförbund och folkhögskolor är helt fantastiskt! Det är som frukten av en lyckad folklig revolution. Inte som i Iran där en revolution slutade med att många oskyldiga avrättades. Folkbildning är en del av det klasslösa samhället med plats för alla, en del av den socialistiska drömmen. Skotten i Ådalen inträffade 1931, det måste man minnas, så det var inte så länge sedan människor i Sverige dödades för sin kamp och tro på rättvisa. Studieförbund och folkhögskolor visar att utbildning inte bara är för de privilegierade. Det är en vacker mötesplats där man kommer förbi alla sociala hinder.

Hon börjar prata om pappa Gunnar igen.

– Jag gick kom vux när jag fick utvisningsbeskedet den där gången för länge sedan. Pappa Gunnar var rektor där. Han lät mig gå kvar ändå med orden ”kunskap har ingen utvisning”.

Inte så långt innan Gunnar Toreman dog träffade han och Zinat Pirzadehs biologiska pappa varandra.

Hon ler varmt och minns:

– De träffades tack vare pappa Gunnars fina syster Anna Lisa. Det var så fint. Två storvuxna män. Pappa Gunnar vägde över 100 kilo och var över två meter lång, pappa är gammal brottare. Pappa Gunnar kramade om min pappa och sa: ”Tack för att vi får ha din dotter som vår dotter.” Och min pappa pussade Gunnar på kinden med sina stora läppar och svarade: ”Tack för att ni räckte till för vår flicka när vi inte riktigt räckte till.” Sedan höll de här två stora karlarna från så olika världar om varandra länge, länge.

Zinat får tårfyllda ögon igen.

Hur var det nu hon sa?

”Vi behöver fler naturliga mötesplatser, vi behöver interaktion, vi behöver kommunikation, vi är mycket mer lika än olika.”

Publicerad i nummer 1, 2018

Fler intervjuer från tidningen Fönstret: