Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Intervju

Ta plats!

I aktuella Svt-serien Bandet och jag spelar hon överklasstjejen som skäms för sin bakgrund. I verkliga livet har KAKAN HERMANSSON tvingats försvara sig mot grövre fördomar än så. Och det så pass bra att hon i dag är en djupt omtyckt förebild för de många som får skit för att de är tjejer, eller tjocka eller har adhd eller är homo eller … bara är värda att ta mer plats än omgivningen tillåter dem att få.

”KAKAN”
Namn: Karin Signhild Hermansson.
Ålder: 37 år.
Familj: Flickvän Hanna och stor familj.
Bor: I Hägersten i Stockholm.
Äter och dricker: Gärna!
Läser: Tidningen Historiskan och nyligen boken Hunger av Roxane Gay.
Lyssnar på: Podden Raseriet och på rapmusik.
Reser till: Västkusten. Jag var mycket i Lysekil på somrarna som barn och gillar det fortfarande. Är mycket på Orust nu. Italien är också härligt.

Om man googlar Kakan Hermansson ser man att hon är 37 år, uppväxt i Lund och efter det börjar snabbt en massa epitet dyka upp:

Konstnär, författare, komiker, bloggare, debattör, dj, tv-profil, radioprofil, tatuerare, skådespelare, konferencier …

Jag frågar vad hon själv tycker att hon är.

Vi sitter bredvid varandra i en liten soffa i hennes ateljé i Stockholmsförorten Norsborg. Det är ganska ovanligt vid en intervjusituation. Inte att vara i en ateljé i Norsborg kanske, men just att hon vänligt visar var jag kan sätta mig och sedan inte sätter sig mitt emot. Nix. Bredvid.

Telefonens bandspelare som brukar ligga som en liten barriär på bordet mellan den som intervjuar och den som intervjuas lägger hon i sitt knä.

Sedan slänger hon upp ena benet på bordet. Hon funderar en stund på frågan om vad hon egentligen är medan hon tar loss en hårklämma som hon klämt fast i tröjans nedre kant och nyper fast den i läppen i stället.

– Feminist, slår hon sedan fast. Hon tar loss klämman från läppen och fäster den nu i högra ärmen och förklarar:

– En sådan här klämma är perfekt om man som jag har adhd. Man kan pilla med den hur mycket som helst. Om jag bara får säga en sak som jag är så är jag feminist. Det är det jag arbetar som. På olika sätt. Hela tiden.

Som sådan tar hon plats. Och har alltid gjort. Hemma pratade de mycket om klass och rättvisa. Mamma Kerstin och pappa Jan var båda mentalskötare som träffades i Vänersborg men flyttade till Lund när pappa började plugga och så småningom blev doktor i religionspsykologi.

– Vi var arbetarklass. Pappa blev ju akademiker men mamma är noga med att hon är arbetarklass. Båda är intellektuella och mamma slår hål på myten att arbetarklassen är obildad. Hon är kanske inte bildad på papperet, trots att hon är både undersköterska och mentalvårdare, men hon är jävligt bra.

Hon berättar hur hon i tioårsåldern i Lund, då hon fortfarande bara kallades Karin och inte Kakan, gick in i en butik som sålde anarkistprylar och köpte ett märke med en knytnäve som krossar ett hakkors. Eller rättare sagt köpte hon två. Det ena behöll hon själv och det andra skickade hon till … Mona Sahlin, socialdemokratins unga stjärnskott som då hunnit bli minister.

– Om man kan säga det om sig själv så, herregud, vilken unge jag måste ha varit, ler Kakan.

– Jag beundrar verkligen Mona Sahlin. Kvinna, cool, stark, fått en massa skit. Jag skickade brev till Ingvar Carlsson också men kände inte lika stor samhörighet med honom.

Jo, hon har träffat Mona Sahlin senare i livet och påmint om detta.

– Jag skulle nog säga att vi är bekanta och hon låtsas att hon minns mitt brev men det gör hon inte, skrattar Kakan.

Hon reser sig och visar en lera hon färgat där i ateljén. Någon blå ton. Gång på gång drar hon in kompisen och konstnärskollegan Lisa Requin, som hon delar ateljé med, i samtalet. Lisas hund Bruise, en chihuahua, drar in sig själv genom att springa runt där inne och tjyvdricka kaffe ur en mugg som står på golvet.

Stämningen är väldigt avspänd.

– Här i ateljén har jag haft många av mina bästa stunder i livet. Jag mår verkligen så bra här. Inte minst nu när jag är rätt stressad, säger Kakan.

Hon ska snart leda Elles modegala på Grand Hotel men har inte hunnit skriva manus, ska snart ha en utställning i Arvika, ska sköta sin blogg och podd, vill vara med familjen och inser någonstans att även hennes dygn bara har 24 timmar och sammantaget skapar allt detta stress.

Hårnypan hamnar en kort stund på örsnibben.

Hon tar sedan fram sin dator och visar några minuter ur serien Bandet och jag som visas på SVT under januari–februari och som hon veckan som kommer ska ge intervjuer kring. Kakan Hermansson, som skådespelat i tv-produktioner som julkalendern Tusen år till julafton och Bye, bye Sverige gör här sin första huvudroll.

Eller tar plats, om man vill se det så.

– Erik Haag, Lotta Lundgren, Olof Wretling och jag spelar medlemmarna i bandet. Erik och Lotta har skrivit manus och de förstår mig. Jag är ju inte skådis men det är mycket fria tyglar och det ger mig självförtroende i detta.

Hon beskriver hur serien startar i 1970-talets kollektivism och går fram till 80- och 90-talets individualism. Bandets medlemmar blir symboliskt för tidsresan så småningom soloartister. Hon visar en scen där hon blivit soloartist och sjunger med när vi tittar.

– Det är inte musikhistoria utan historia genom musik. Min rollfigur är den mest politiska i bandet. Hon försöker hela tiden kompensera för sin överklassbakgrund som hon såklart skäms för. Hon ser musiken som ett medel för att nå ut med sina åsikter. Hennes resa var verkligen rolig att porträttera. Jag kände igen massor och upplevde såklart mycket nytt.

Redan som liten i Lund hade Kakan skådespelardrömmar, så på sätt känns tv-projekten inte konstiga även om det är konstnär hon formellt är utbildad till efter fem år på Konstfack.

– Jag var en teaterapa som liten och hade något som hette Scen och kabaret som tillval i skolan och ville någon period bli skådis. Någon annan period ville jag bli journalist för att jag var bra på att skriva och vetgirig och frågade mycket. Säkert rätt gränslös. Senare skulle jag bli barnmorska. Och psykolog.

Barndomar formar oss alla. Kakan funderar på sin.

– Den var sådär. Jag har alltid varit tjock. Det har alltid varit ett problem för andra. I alla åldrar. Lärare, kompisar, kompisars föräldrar ...

– Fortfarande är det så att när någon hatare ska prata illa om mig, på nätet eller i verkliga livet, så är det första de säger att jag är tjock. Vilket kanske inte är så konstigt eftersom samhället är så fetthatande. Det handlade och handlar alltid om att jag är tjock och äcklig.

Det där började redan under barndomen.

– En gång på fritidsgården kom en kompis och berättade att någon skrivit om mig på väggen på tågstationen. Vi cyklade dit för att måla över innan pappa kom dit på väg hem från jobbet. Det stod ”Karin Hermansson, de tre F:en: Fet, Ful, Fel.”

Det syns på hela henne att det fortfarande gör ont.

Hon klappar hunden Bruise, som var traumatiserad när han togs om hand av Lisa men nu krupit upp i Kakans knä intill telefonen som ett levande exempel på att saker kan bli bättre, och säger:

– Det där var vardag för mig. Jag matades med självhat som jag försöker reparera i vuxen ålder.

Hennes mamma tog henne till Viktväktarna när hon var tolv.

– Jag kan inte säga om det var bra eller dåligt. Hon gjorde det för att hon tänkte på min hälsa och jag gick ner en massa i vikt.

Hon ropar till Lisa som jobbar med sin keramik i rummet intill.

”Hur mycket väger du, Lisa?”

”Vet inte. 60 kanske?”

”När jag var 13, efter Viktväktarna, vägde jag 57 och var 174 lång. Jag hade 29 i jeansstorlek. 29! Ändå ansågs jag fortfarande inte smal. Fatta hur liten jag var då!”

”Hemskt.”

Det skulle ha kunnat bli så att hon hade blivit tyst av allt snack om vikten, skriverierna på väggen, viskningarna …

Men hon tog plats i stället. Sa ifrån och stod upp.

Tjock och äcklig. Nej, inte hon.

Ett av hennes uppdrag är numera att vara beauty-bloggare för modetidningen Elle. Hon skriver om hudvård och skönhet och får, förstås, med ojämna mellanrum frågan om hon inte där bidrar till utseendefixeringen som hon annars kämpar emot.

Det känns att hon svarat på detta förr.

– Jag började för att det är intressant och kul och för att hjälpa människor med problemhy. De ska inte ha fyrtio serum, det räcker kanske med två. Jag önskar att utseende inte var viktigt. Men det är det. Man ska därför inte reducera betydelsen av till exempel dålig hy till ”bara en utseendegrej”.

– Jag är 38 år snart och har inga problem med den konflikten. Jag ser problematiken men är ganska sorterad. Jag vet att mina hjärtefrågor är saker som prostitution och kvinnojourer. Det kämpar jag kring. Jag vet att ingen revolution sker på min blogg, men ser att det kanske är ett tryggt rum för kvinnor, för det är mest kvinnor, som är där och läser.

Ätstörningar marscherade hand i hand med henne genom tonåren. Ibland medveten om dem, ibland inte. Ofta engagerad i andra som kallades tjocka och äckliga.

– Jag tror att jag tog kommandot över orden någon gång där efter gymnasiet. Jag började hänga med människor som tyckte att feminismen var det viktigaste i livet. Då förändrades mycket.
Hon hade alltid varit feminist men klev nu in i ett sammanhang där feminismen blev en stor del av hennes liv. Stora och viktiga frågor diskuterades och flera pusselbitar i det så kallades livspusslet föll på plats.

För det hade varit tuffa år. Mobbningen i skolan, adhd utan att veta om det, ångestproblematik, fyra år yngre lillasystern Kikki blev sjuk i cancer när hon var 14 och Kakan 18 (men är numera frisk sedan länge och sjuksköterska och genusvetare) och Kakan beskriver att hon vakade över syrran som ”en neurotisk hök under många år”.

I 20-årsåldern kom Kakan ut som lesbisk.

– Det där med att komma ut är en så konstig grej. Jag hade ju länge, nästan alltid, vetat att jag var lesbisk, men så kommer det en situation då man ska sätta sig ner med sina föräldrar och berätta. Det är jättemärkligt och jag tyckte det var skitjobbigt. Strejta behöver aldrig vara med om det. Fattar du hur underligt det är

Hon skakar på huvudet och ropar till Lisa i rummet intill:

”Visst är det konstigt det här att komma ut, Lisa?”

”Ja, man ska liksom sexualisera sig själv.”

Kakan fortsätter:

– Man ska berätta och sedan, och det är helt absurt, förväntas det finnas möjlighet för dem du berättar för att ställa frågor kring det! Hur länge har du vetat om det? Har du legat med någon tjej? Har du varit kär i någon tjej?

Hon funderar högt och säger sedan:

– Nej, jag kan egentligen inte svara på om det blivit lättare. Våra heterosexuella kompisar normaliserar det, i all välmening. Men det är nog väldigt olika beroende på miljö hur det är att komma ut. Jag vet människor från kulturell elit som det varit jättesvårt för och jag vet invandrare, där det finns fördomar att de skulle vara mer homofoba än svennar, som inte alls stött på några problem. Det beror helt enkelt på.

Ett är hon i alla fall säker på. Kampen måste fortsätta.

– Är man en person i hbtq-familjen och umgås med people of colour kan man inte låta bli att ta kampen. Har man nåt slags omvärldsanalys måste man göra det. Så känner jag det i alla fall.

Samma sak med feminismen.

– Jag kan känna att en del killar är lite rädda för mig. Jag är snäll men jag pekar med hela handen och är inte konflikträdd. Det skrämmer en del. Men är det så fel? Nej, jag tycker inte det.

Hon funderar lite.

– Fast du ska veta att man får betala ett pris. Offentligheten är inte enkel. Jag tänker ofta på det. Vad hände, egentligen? Pappa undrade så sent som i julas, när vi handlade, hur jag orkar med att så många glor. Men det är det pris man får betala för att vara en offentlig feminist och någon måste faktiskt vara det.

Ändå säger hon att hon är mer försiktig nu.

När hon steg ut i offentlighet som orädd och frispråkig hade hon åsikten att hon alltid måste vara 100 procent sig själv, visa allt, säga allt, kriga, kriga, kriga …

– I dag väljer jag mer mina strider. Min drivkraft är att bidra till att vi får ett bättre och mer jämlikt samhälle på alla plan. Rasism, nazism, transfobi. Sådant försvinner inte av sig självt. Man får dra sitt strå till stacken. Men konsten är ett bra exempel på hur jag trots allt förändrats. Länge trodde jag att varje konstverk jag gjorde måste vara en del i den kampen. Nu kan jag faktiskt göra en kruka bara för att jag tycker det är snyggt eller kul.

– Hatarna kryper fram ibland, typ när tv-serien är aktuell blir det säkert så. Jag undviker att läsa kommentarer men ibland råkar man ändå se sådant man önskar att man inte sett. Det drabbar en hur man än gör. Annars märker jag numera mest av mina fans, de som tycker om mig. Det är kul när till exempel kvinnor, feminister, hbtq-personer kommer fram och säger att jag är viktig för dem.

Det är på gott och ont det där att ta plats.

– Inte minst om du är kvinna. För kvinnor som tar plats straffas. Det är en av världens mest urlakade meningar. Men så är det. Det gäller även i feministiska kretsar. Det är inte okomplicerat att ta plats där heller.

Under 2017 bestämde hon sig för att ta det lugnare.

Då hade hon flera gånger varit nära att gå in i väggen. Både fans och hatare ville ha sin bit av Kakan. Massor av olika jobberbjudanden hade dykt upp. Till skillnad från många av oss andra handlar många uppdrag hon tar på sig om att göra något för allra första gången.

– För att palla försöker jag numera se till att ha semester, att umgås med min flickvän och med vänner och ta lediga dagar ibland, konstaterar hon.

Även om alltså veckorna kring vårt möte är hysteriska.

Hon flyttar hela samtalet runt hårklämman. Sätter den i tröjärmen, i läppen, i kinden, på bordskanten …

Som 28-åring, för tio år sedan, fick hon diagnosen adhd.

– Det var så jävla skönt. Bland det bästa som hänt mig. Jag anade att jag skulle få den diagnosen. Min psykiater och min psykolog tyckte nog att det var ett solklart fall. Så skönt! Jag hade ju på allvar så ofta undrat om det var något fel på mig. Jag var ju inte som andra.

Det pratas i dag om adhd som en superkraft – inte bara ett handikapp.

Kakan konstaterar:

– Who knows? Det är mycket jag är oförmögen till som är enkelt för många andra. Men å andra sidan är jag snabbtänkt och impulsiv vilket är bra, men också bidrar till mycket ångest.

När hon så här halvvägs in i livet ska försöka summera vad hon är mest nöjd med blir listan ganska lång.

– För mig, där mycket har varit rörigt, är det stort att ha tagit examen, tagit körkort, gjort en karriär. Jag har varit ganska hård feminist som blivit offentlig person och som sådan nästan folkkär. Det är ganska stort tycker jag. Det tyder dessutom på nån framgång inom både feminismen och människans utveckling.

Hon teatersuckar lite, flyttar hårklämman och säger:

– Fan, jag är ju kulturmedelklass nu. Ägandeklass kommer jag aldrig att bli. Vi bor i hyresrätt och leasar bil. Men jag känner att jag har pondus och lyssnas på. Jag har alltid känt mig som en underdog men det är jag ju faktiskt inte nu – förutom att jag är kvinna och lesbisk då.


KAKAN OM …

HELA KAKAN: En bok jag skrev häromåret. För mig är det stort.

KONSTFACK: Jag tänkte att jag ger det fem år att försöka komma in. Jag kom in efter tre och kände mig, som alla som kommer in, som en utvald. Men snart inser man att man inte är så speciell. Jag hade massor av ångest under den tiden. Mitt slutprojekt hette Girls club. Det handlade om hierarkier inom konsten. Förenklat som att marmor står högt men nagelkonst lågt. Projektet fick stora Rektorstipendiet. Så coolt att ett feministiskt arbete fick det!

STUDIEFÖRBUND: Jag älskar studieförbund. De är en del av demokratin. Jag har gått kurser i både keramik och silversmide. Stämningen är alltid så mysig.

SIN BLYGHET: Jag kan vara liten, blyg och osäker ibland men har jobbat upp min självkänsla och självförtroende så jag har en grund som är trevlig att stå på. Men i till exempel kärlekssituationer blir jag en tönt.

Publicerad i nummer 1, 2019

Fler intervjuer från tidningen Fönstret: