Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Intervju

”Vi var helt galna”

– Allt började med ABF! Det säger komikern, konstnären och artisten Peter Wahlbeck som började sin karriär i en teatercirkel hemma i Halmstad.


Peter Wahlbeck

Född: 1963.
Familj: Fru, en vuxen dotter och tre små söner.
Bor: Hus i Halmstad.
Mest känd för: Sin medverkan i På spåret och för sitt Für alle-koncept. 1994 kom skivan Musik für alle, följt bland annat av tv-serien Bank für alle och Cabaret für alle.
Aktuell: Leder Karlavagnen i P4 varje fredag i
sommar.


Allt började med en cirkel. Eller fel – allt började med en hel massa cirklar.
  – Vi hade till och med cirklar i matlagning, för att publiken skulle få något att äta i pausen, berättar Peter Wahlbeck.
  I skarven mellan 1970- och 1980-talen var han en del i den hårda kärnan av ett fyrtiotal entusiaster som spelade amatörteater i Halmstad. Sammanlagt deltog ett par hundra personer i cirklar i allt från skådespeleri och manusförfattande, till scenografi, sömnad och dekormålning. Under tio års tid satte ensemblen upp tio tjugo föreställningar om året.
   – Jag målade och snickrade, dansade och skrev manus. Det gjorde alla. Jag var spelevink, jag hade den komiska ådran och utvecklades från klassens clown till skådespelare.
   Vi träffas i en lokal som känns typisk för Peter Wahlbeck – en källarverkstad i en gammal industribyggnad. Medan vi pratar sitter han lutad över ett snedställt ritbord och pillar i de sista strecken på det plastark som ska bli hans första egna litografi med en röd penna.
   – Jag är kulturarbetare till ett hundra procent – jag lever från hand till mun. I sommar ska jag leda Karlavagnen i P4 på fredagskvällarna, i höst har jag ingen aning om vad jag ska göra. Men jag har alltid jobbat med konst, jag målar när jag får ett uppdrag att ställa ut.

Känd från tv blev han 1990, i rollen som tennisspelaren Sigge i Hannes Holms och Måns Herngrens tv-serie Smash. Själv lade jag märke till honom 1994. Jag minns att jag tänkte att hans låt om köpladan i Ullared (”Bränn ned Ullared, Ullared är ingen bra by”) från skivan Musik für alle spelades kändes som en modern version av Hasse och Tages sketcher. Då hade Peter Wahlbeck redan gått ut scenskolan och varit en av Sveriges första ståuppkomiker i några år. Sedan dess har det rullat på med shower och filmer, programlederi i tv, skådespelarjobb och ståuppande. Ett yrkesliv som hade kunnat se helt annorlunda ut, om driftiga personer på ABF Södra Halland inte hade sett till att bygga om Folkets park till teater med flera scener.
   – Vi var som ett stort kompisgäng som ibland arbetade nästan dygnet runt. Vi kunde stå och måla kulisser och sedan lägga oss på scengolvet och sova. När vi vaknade målade vi vidare.
   Nu är det Hans Bertilsson som berättar. I dag är han regissör, just nu spelas hans uppsättning av August Strindbergs Spöksonaten på Halmstads teater. Då, på den andra halvan av 1970-talet, var han Peter Wahlbecks tecknings- och dramalärare på högstadiet. Och den som lockade med honom till amatörteatern.
   – Redan på den tiden var han en oslipad talang, sen har han ju blommat ut, säger Hans Bertilsson.
   Ännu dryga trettio år senare blir kulturarbetaren Peter Wahlbeck lite rörd när Hans Bertilsson kommer på tal.
   – Han blev min mentor. Och inte bara min, han förlöste många talanger. Vi är många som har fortsatt inom teater och konst efter att ha börjat hos honom. Bland de numera kända namnen bland amatörskådisarna var mimaren och koreografen Ika Nord samt komikern och skådespelaren Thomas Pettersson.
   – Vi som var unga och entusiastiska ville repetera hela tiden, vi tyckte det var fantastiskt. Men vi fick sitta och vänta på att de vuxna som var med skulle sluta jobbet. Det dämpade vår iver lite, minns Peter Wahlbeck.
   Efter gymnasiet tog Peter Wahlbeck ströjobb, bland annat på värmeverket och som skogsarbetare, för att kunna fortsätta spela på fritiden. Ungefär samtidigt slutade Thomas Pettersson som lastbilschaufför och blev mekaniker för att hinna spela mer teater.
   Med flera premiärer per termin och många föreställningar av varje pjäs kunde det dock bli lite tunnsått med publik.
   – Man ska inte romantisera, Halmstadsborna har alltid varit dåliga på att gå på kultur, det är mer en sportstad. Men vi hade ju en garanterad publik, alla föräldrar och alla släktingar. Och vi fick riktiga recensioner i tidningarna, säger Peter Wahlbeck.
   Till framgångssagan hör att Hans Bertilsson inte bara var en duktig regissör, utan även en god organisatör som hade fått lära sig göra tabeller och föra statistik i lumpen. Genom att strukturera upp all verksamhet på teatern i ABF-cirklar som var berättigade till statsbidrag kunde han finansiera sin egen och ett par tre kollegers löner.
   – Jag kom ihåg hur han satt på golvet omgiven av en massa papper och planerade alla cirklar, minns Peter Wahlbeck.
  Kanske var det därför ensemblen blev så produktiv och kunde hålla på så länge.
   – Det var en snillrik kombination, proffs och amatörer i samverkan, säger Peter Wahlbeck.
   – Vi var helt galna. Det var roligt och väldigt lärorikt, ett sätt att leva.
   Det var alltså så det kom sig att den unge Peter Wahlbeck från Halmstad redan var en erfaren skådespelare när han sökte och kom in på scenskolan i Stockholm.
   – Det hade varit helt omöjligt om jag inte hade hållit på med amatörteater. Jag hade blivit skicklig och fått lätt för att memorera texter, säger han.

Bland de pjäser som Hans Bertilsson minns bäst från de där galna åren var Den kaukasiska kritcirkeln av Bertolt Brecht, där Peter Wahlbeck spelade huvudrollen.
   – Det var otroligt begåvat att klara av en sådan roll när han var så ung, som tonåring, säger Hans Bertilsson.
   Peter Wahlbeck själv minns Fadren av August Strindberg.
   – Jag spelade ryttmästaren och det var nästan en absurd roll för en tonåring – som att spela en mini-vuxen. Men folk tyckte att det var bra, jag minns att vi spelade pjäsen i teaterns foajé.
   Och amatörerna gick grundligt till väga.
   – Vi gjorde våra egna affischer, med silkscreentryck. Jag har några kvar hemma, de är små konstverk.
   – Och så gjorde vi research, jag minns hur jag försökte sätta mig in i hur Strindberg tänkte när han skrev Fadren. De unga skådespelarna fick även en snabbkurs i arbetarrörelsens historia.
   – ABF hade sitt kontor i Folkets hus och där fanns folkrörelsernas arkiv dit vi gick och letade bilder. Vi hittade fotografier från demonstrationer på 1800-talet, då man krävde åtta timmars arbetsdag. Hela den historien, att vi hade barnarbetare i Sverige på 1930-talet, det har många ingen aning om. Allt det fick jag med mig.

Fler intervjuer från tidningen Fönstret: