Historieberättaren

Anders Lundins eget liv och karriär följer ingen som helst tydlig linje – törsten efter frihet har alltid kommit först. Men en röd tråd finns där – ett intresse för historia, och en drivkraft att förmedla vad den betyder för oss som lever i dag. Förebilderna är renässanskungen Erik XlV – och de starka kvinnorna i Anders Lundins egen släkt, som bestämt sa tack och adjö när någon försökte sätta dem på plats.

ANDERS LUNDIN
Ålder: 62 år.
Familj: Fru Kerstin och två barn, 11 och 13 år.
Bor: I Enskede i södra Stockholm.
Aktuell: Med sin egen show Expedition livet som han turnerar med. Historiska podden Svenska folkets historia på Spotify. Ska bli regnskogsambassadör för WWF. Laddar för inspelning av nästa års Allt för Sverige.

Om någon när Anders Lundin växte upp i 1960-talets Farsta hade sagt att han en dag skulle leda flera av Sveriges mest populära tv-program skulle han nog gått därifrån.

För varför ska man prata med folk som ljuger?

– Jag kan ärligt säga att jag inte hade några drömmar. Jag tror att få av oss som växte upp där hade det. Farsta var liksom Farsta. Det fanns ingenting där. Ingen hade gjort något speciellt. Folk var taxichaufförer eller la golv eller hade andra vanliga jobb, konstaterar han.

Han är född 1958. Farsta centrum invigdes i oktober 1960 och T-banestationen öppnade en månad senare. Flerfamiljshusen restes snabbt. Stadsplanen lovade en förort med ”Arbete, Bostad, Centrum inom samma område” – med ABC-staden Vällingby som förebild.

Gatorna fick namn efter värmländska orter.

– Det var rätt stökigt där. Det är svårt att förklara för andra. Farsta var liksom Farsta. Ryktet sa att Kjell Alinge, radiolegendaren, hade en kompis i 62:an. Eller om det var Janne Forssell? Det var det närmaste medievärlden jag kom.

I den miljön formades Anders Lundin.

Han säger att klassfrågan fortfarande är känslig för honom. Han pratar om det självförtroende som bakgrund ger. Andras bakgrund. Inte hans. Han är visserligen numera en rätt allmänbildad typ men konstaterar att han har bildningskomplex med stora vita fläckar i sin kunskap.

– Min fru Kerstin kan ibland titta förundrad när hon inser att jag inte kan skilja på vokaler och konsonanter, säger han.

Han säger att han alltid tagit illa vid sig, och fortfarande gör det, om han känner att någon vill trycka till honom för något han inte kan.

Eller rent allmänt vill bestämma över honom.

– Det senare spelar säkert in i att jag hela mitt yrkesliv varit frilans. Jag vill när som helst kunna resa mig och gå.

Han tror att det är Farsta i honom som pratar då – tillsammans med två starka kvinnor i hans egen släkts historia.

Vi återkommer till den.

Det är dessertbuffé på Enskede Värdshus. Vi har käkat middag och Anders Lundin lägger på en bit tårta, någon blåbärskaka och en liten skål chokladmousse och går
mot kaffet.

Plötsligt vänder han.

– Det är lika bra att jag tar en till chokladmousse direkt. Jag vet ju att jag kommer att vilja ha en till.

Säger han. Inte till mig. Utan till kvinnan som sköter buffén.

För runt tjugo år sedan gjorde jag en stor intervju med Anders Lundin för Expressens söndagsmagasin. I den beskrev jag honom som typen som är så trevlig att man direkt tänker att honom skulle man vilja gå ut och ta en öl med.

Han småpratade med folk då på samma sätt och han småpratar med kvinnan vid buffén nu.

– För mig är det viktigt, förklarar han medan den första chokladmoussen försvinner in i munnen, jag tror jag ärvt det efter min pappa. Han småpratade sig alltid genom virkesbutiken om han skulle köpa några brädor. Det blir trevligt och man skapar en relation. För mig är det viktigt att det är trevligt, skitviktigt faktiskt. På ett jobb och i alla möjliga sammanhang.

Därför känns det också trevligt där på värdshuset.

Vi pratar om mat.

– Jag har ärligt talat ganska dåliga smaklökar, men jag försöker äta nyttigt, säger han och sneglar på sin andra chokladmousse.

Äh, är det onsdag så är det.

– När jag levde som ungkarl gjorde jag ofta en grönsakssoppa. Väldigt nyttig och bra! Jag lagade flera liter av den, hade i kylskåpet och åt av i flera dagar. Numera påstår familjen att den är okej, ja, riktigt god till och med …

Han gör en konstpaus och lägger till:

– … men det har aldrig hänt att de bett mig laga den.

Det sista är nog ganska typiskt Anders Lundin. Han är, kort sagt, bra på att berätta historier.

Och på historia.

Genom hela karriären, ja faktiskt genom hela livet, har historia varit ett hyfsat genomgående tema. Även om han inte riktigt håller med om det själv har den där lille killen från Farsta, som hävdar att han knappt lärde sig något i grundskolan, blivit något av en folkbildare.

Tv-succén Allt för Sverige, där amerikaner söker sina svenska rötter, bidrar både till svenska folkets historieintresse och historiekunnande. Sommarens projekt, som föddes när coronapandemins reserestriktioner omöjliggjorde inspelning av Allt för Sverige, blev den historiska podden Svenska folkets historia med bra lyssnarsiffror.

Nu läser han allt om mordet på riksmarskalken Axel von Fersen som lynchades 1810, fascineras av Kleopatra som förvred huvudena på både Julius Caesar och Marcus Antonius omkring Kristi födelse – men hans absoluta favorit är den svenske 1500-talskungen Erik XIV.

– Han var säkert på många sätt en idiot men han ritade fint, skrev små låtar på luta, var känslig och gifte sig med en kvinna av folket. Det räcker långt.

Behöver vi säga att Anders Lundin är historielärare?

På riktigt, faktiskt.

Långt, långt innan både Allsång på Skansen och Expedition Robinson gick han ut samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet med halvdåliga betyg.

– Jag saknade grundkunskaper från grundskolan, Farsta du vet, och var verkligen ingen stjärna i skolan. Geografi och naturvetenskap var svårt för mig. Men jag tyckte om historia, berättar han.

Som så många klev Anders Lundin ut genom gymnasiedörrarna som ett frågetecken: Vad vill jag med livet?

– Pappa hade fått nys om att det var lätt att komma in på lärarutbildningen. Den hade gjorts om så det var låga krav. Jag kom in på reservplats i Stockholm. Historia var ett av ämnena, vilket var tur för annars hade jag nog slutat snabbt, säger han.

Det blev några jobbiga år.

– Jag var 18 år. Alla andra 24–25. Jag var en rätt rädd och ensam kille som kämpade som fan för att förstå vad han gjorde. Pluggade mycket, lite ordblind. I dag inser jag ju att jag var för ung.

– Första större uppsatsen rättade läraren alla stavfel i min uppsats. Jag kan än i dag inte förstå varför han inte bara kunde konstatera att killen inte kan stava och gå vidare. Jag blev otroligt sårad.

Han tar ett djupt andetag, skakar på huvudet och fortsätter:

– Det kan knäcka någons självförtroende totalt men det skapar också en ilska. Jag blir fortfarande provocerad när någon försöker komma åt mig. För mig är det en klassfråga. Då reagerar jag med att bli lite obstinat. Efter den förnedringen skrev jag inte uppsatser som de ville. Nästa började jag, vilket man absolut inte ska göra och jag, just därför gjorde, med ”God dag …”.

Det är Farsta i honom som talar igen – och de två starka kvinnorna i hans egen släkts historia.

Farfars mor och mamma.

Anders Lundins farmors mor kom från Finland.

– Hon fick två barn utanför äktenskapet i Närpes, nära Jakobstad. Mannen försvinner till sjöss, drunknar eller flyttade till Afrika, vi vet inte. Senare dyker hon upp i Ångermanland. Där träffar hon en vad jag förstår snäll man och fick ett till barn, min farfar.

Även om hon för Anders Lundin bara är ett namn, så gillar han henne på något sätt.

– Hon dömdes för hor med två oäkta barn i Finland i slutet av 1800-talet, men passade hon inte där så reste hon sig och gick.

Bokstavligt talat.

– Det sägs att hon gick över isen med sina två barn och hamnade i skogarna kring Kramfors. Jag har försökt efterforska men man vet ju inte säkert. Hon kom i alla fall till Ångermanland. Min farfar, alltså hennes son, blev föräldralös när han var tolv år, han berättade inget, min pappa vet därför inget.

De amerikanska deltagarna i Allt för Sverige har ofta liknande historier. En av förklaringarna till tv-succén är förstås att det är bra historier men också att det är äkta känslor.

En annan framgångsfaktor är folkbildandet.

– Programmet bygger på en norsk förlaga som jag inte tycker var så bra. Producenten Chrille Åkerlund, jag och några till har utvecklat en massa. Jag tar kredden för att vi ser till att tittarna, och deltagarna, får lära sig saker, mest historia kanske, om vårt land. Vi berättar vad som drev emigranterna att flytta men också vad de missade när de stack.

Det blir ett sätt att berätta – eller ska vi säga undervisa – om hur folkhemmet och välfärdsstaten kom till.

– Här jobbar vi med amerikaner och inser att de inte ens har semester, en del inte varit till tandläkaren på tjugo år. De tycker Sverige många gånger är rena paradiset, konstaterar han.

Va, föräldraledighet? Fem veckors semester? Fri sjukvård?

– När jag berättar för dem att min fru och jag åkte till BB, födde barn och fick en faktura på 130 kronor tror amerikanerna inte det är sant!

Han skakar lätt på huvudet.

– Därför känns det hemskt att vi blivit lurade att gå alltmer åt deras håll. Jag menar, bara det att vi har friskolor så att barnen ska åka till andra delar av stan …

Det där att resa sig och kunna gå om det inte passar ser Anders Lundin som ett släktdrag. Som frilans lever han med betoningen på fri.

Hans mamma kom till Sverige från Tyskland, där hon jobbat i olika hushåll i Kölntrakten. I 20-årsåldern kom hon till Malmö och arbetade även där som hembiträde i familj i fem år. När hon träffade Erik Lundin, som skulle bli Anders pappa, och ville ha ledigt över jul fick hon nej.

– Då sa hon, med sin tyska brytning att ”då säger jag upp mig”. Jag gillar det. Det är lite samma inställning som min farfars mor. Passar det inte så tack för kaffet och nu drar jag …

Farsta finns kvar i honom även om familjen Lundin när han var i tonåren flyttade till ett lite finare radhusområde i Hässelby. Eller som Anders Lundin beskriver skillnaden:

– Där mötte jag plötsligt en värld där folk hade instrument och förstärkare.

Där föddes också ett politiskt intresse. Mycket genom musiken.

– Spelade man i band var man progressiv. På 1970- och 1980-talet kunde jag allt om frihetsrörelserna i Afrika. SWAPO (Namibia), Frelimo (Moçambique), ANC (Sydafrika) och de andra, berättar han.

Musiken blev samtidigt en viktig del av hans liv.

– Jag spelade i olika band, skrev mycket låtar och såklart en del nidvisor om samhället och den tidens borgerliga politiker.

Andra låtar handlade om polisen och, förstås, och de rika pojkarna som inte hade växt upp i typ Farsta. Han citerar sig själv 40 år senare där på Enskede Värdshus:

”Pappas pojkar mår bra
Behöver inte tänka framåt
För dom vet att när pappa lämnar in
Simsalabim Då kliver dom in”

Nu blev det aldrig progg fullt ut och Anders Lundin blev inte Stockholms svar på Nationalteatern. Men klassfrågan lever i honom.

– Säg så här: jag tar inte på mig skjortor som har olika färg på insidan och utsidan, jag har inte backslick och hänger på Stureplan. För mig är det sociala arvet viktigt. Jag gillar Skå-Gustav ...

Och Anders Lundin, 62 år, kan fortfarande inte knyta en slips.

Efter lärarutbildningen och en kort period som springvikarie insåg han att läraryrket inte var för honom. Han beskriver det som att han hamnade i en livskris, hoppade av och hankade sig fram på musiken. Han bestämde sig för att om det inte blev något annat av honom skulle han i alla fall bli en skön kille som reser.

Han tog en kurs och lärde sig mima för att kunna dra in pengar på gatuteater.

Jo, det är sant.

– Egentligen ville jag nog helst bli en skitduktig gitarrist. Jag övade hur mycket som helst, och fortfarande är det gitarr och musik jag lägger mest tid på, men insåg där någonstans att jag inte hade den talangen. Jag kan i dag säga att jag är en hyfsat bra musikant, men jag är inte musiker. Det är en väsentlig skillnad.

Mediebranschen dök liksom bara upp.

Han blev tillsammans med Cissi Renström (numera filmkritiker på TV4) som var tre år äldre och journalist. Hon tyckte att Anders var rolig, hade lätt för att prata och absolut borde söka in på Dramatiska Institutet, DI.

– Men jag vågade inte. Det kändes läskigt helt enkelt. Men efter några år gjorde jag det ändå. Jag skulle resa i Indien och la upp en plan. Om jag skickade in min ansökan från Rajasthan med massor av indiska frimärken skulle de på DI bli intresserade och vilja fråga om det.

Det funkade.

Före detta lärare Lundin blev radioproducent Lundin.

– Det gick bra. Jag gjorde radiopjäser, ofta lite i uppror mot hur de brukade göras. Jag kunde inte tävla i grenen Oidipuskomplex på DI. Jag hade liksom inget mörker i mig som måste ut. Jag kom ju från musiken och fick leta där efter något att använda mig av. Där hade samplingssynten kommit. De där lärarna förstod inte möjligheten med den. Men det gjorde jag. Så jag struntade i vad de sa och gjorde Modesty Blaise, en actionradioteater som lät mycket. Tjutande bildäck och spänningsmusik.

Rebellen i honom njöt.

Anders Lundins pappa Erik har varit viktig för honom. Man märker att han ofta kommer tillbaka till honom när vi pratar. Han var folkskollärare ”vilket var rena överklassen i Farsta” men framför allt en bra pappa och kompis.

– Min barndom var egentligen rätt tråkig. Under några viktiga år runt mellanstadiet hade jag ingen bästis. Det var inte så att någon var taskig, men jag hade inte den där självklara bästisen. Då betydde pappa mycket, minns han.

För pappa fanns alltid där.

– Jag tyckte att det var kul att vara med honom. Han var påhittig och rolig, berättade alltid spännande om inte minst historia. Ett exempel: om han skulle berätta om Karl XII handlade det om att ”Anders, tänk att han var 15 år, då drömmer man om att få en moppe, men Karl XII fick ett helt land, och precis som att den som får en moppe vill testa hur fort den går ville han testa sitt land och ut och kriga …”

I den lille Anders Lundin värld kunde pappa lite av allt.

– Långt senare noterade jag att jag själv också blivit någon som kan lite av allt.

Han gör en liten paus som för att låta den meningen sjunka in.

– Men det anses inte riktigt fint. Varför då? Jag fattar inte det. Det är väl roligt och svårslaget att göra många och olika saker. Det har jag tagit med mig i livet.

Själv är han i högsta grad en mångsysslare. Han säger att det inte alltid är så kreddigt – men att han skiter i det.

– I radio gjorde jag tidigt Glädjetåget som var smalt, lite djärvt och uppkäftigt. En period i den vevan hängde jag i kretsarna som delar av utvecklades till Killinggänget. De hade ett annat självförtroende och en idé om att de var bra och inte behövde lita på andra. Jag kom från en annan bakgrund och var inte helt bekväm i deras självsäkerhet och kände mig inte hemma i de rätt grabbiga hierarkierna.

Han fick en fråga att leda ungdomsprogrammet Bullen i teve.

– Jag ringde någon av de där för att höra vad de tyckte och fick svaret: ”Bullen, är inte det lite out of focus?” Jag minns så tydligt den formuleringen. Det blev som nåt slags uppvaknande. Vadå, ska jag gå genom livet och säga nej till saker som verkar bra och kul bara för att de inte är kreddiga?

Farfars mor och mamman vaknade då i honom.

– Jag blir lätt lite rebellisk sådana gånger. Därför tackade jag så klart ja till Bullen. I den vevan fick jag göra en barnskiva. Jag var rätt stolt och glad över det och skickade den som julklapp till några av de där kreddiga människorna på g. Ingen kommenterade det ens. Det sög.

När vi träffas har just ett avsnitt av Doobidoo, med Lasse Kronér, sänts i teve. Ett av de tävlande paren var Anders och hans fru Kerstin.

– Det var superroligt! Och då känner jag igen att vilken tur ändå att jag svängde bort från den smala vägen och valde den breda. Jag hade ju missat väldigt mycket kul annars. Någon Allsång hade det inte blivit och absolut inte några barnprogram. Men jäkligt mycket fokus på att verka vara nåt man inte är.

Det hade de aldrig köpt i Farsta.

Publicerad i nummer 4, 2020