Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Intervju

”Jag har en dröm”

– melodifestival-aktuella artisten Behrang Miri vill vara en brorsa för de förtryckta

Han är flamsig och seriös. Barnslig och akademisk. Tuff och mjuk. Allt på en gång. Möt melodifestival-artisten som vill få förortsbarnen att känna sig stolta. Och majoritets-samhället att förstå hur det nya Sverige egentligen ser ut.

Behrang MiriDet är dagen före lucia, ingen vanlig skoldag. Eleverna på Munkhätteskolan vet att de ska få en överraskning. När Behrang Miri går från taxin till aulan sprider sig ryktet snabbt och när dörrarna till slut stängs och stunden med mellanstadieeleverna kan börja, då väntar de ivriga högstadiekompisarna utanför.

– Hej alla barnen. Jag heter Behrang Miri, även känd som Falafelmannen (Behrang kallar sig ofta så när han jobbar med barn) och jag kommer från Malmö. Vem är från Malmö – räck upp en hand nu!

Barnen jublar och Behrang, som nyss stod och pratade om socialt engagemang inför studenter vid Malmö högskola, har nu dragit sin huva över kepsen och svarar skoleleverna med det hyllande arabiska ordet ”mashallah”. Han tackar skolan och barnen som han beskriver som inspirationskällor, fantastiska sådana. Sedan radar han upp stadsdelar, vem är från Hermodsdal? Lindängen? Augustenborg?Eriksfält? Fosievägen? ”Vem här är från mammas mage?” Skrik och fniss pressar upp ljudvolymen i den varma salen.

”Vem här älskar sin mamma, räck upp en hand. Jag har en dotter som är sex år gammal, hon heter Donya.” Alla säger ”åååååååhhh”. Så växlar han spår, börjar prata om skolan, om vikten att lyssna på lärarna, läsa sina läxor och se till att lärarna lyssnar på barnen.

– Det handlar om ömsesidig dialog, om att lära sig av varandra. Alla bär på kunskap. Alla ska respektera och acceptera varandra. Vem här gillar hiphop, räck uppen hand.

Behrang Miri höjer tempot och konstaterar att det behövs mer pengar till skolan, fler föreläsare, fler pedagoger och mässar nu om att alla ska vara välkomna, alla ska få vara sig själva i skolan.

– Ungdomar, jag ska börja rappa för er nu. När jag var ung var jag väldigt blyg. Idag är jag inte så blyg. Jag tror på mig själv, men jag tror inte att jag är bättre än någon annan, jag tror på att vi alla andra är lika bra. Men hiphoppen hjälpte mig att bli bra i skolan. Hade jag inte haft hiphoppen hade jag inte kunnat skriva bra texter. Ska du bli en bra rappare måste du läsa många böcker.

Nu radar han upp språk och frågar publiken vilka de kan. Svenska? Arabiska? Somaliska? Albanska? Persiska? Bosniska eller serbokroatiska? Spanska? Skånska? Franska? Tyska?

– Språk är viktigt. Språk är makt. Ni skabestämma vad jag ska rappa om.

De utskrikna förslagen studsar mellan väggarna: falafel, rumpor, Munkhätteskolan och kärlek. Behrang Miri börjar rappa, blandar barnsligheter om rumpor och bajs med att hedra sin hemstads mix av människor från hela världen och därmed mat från alla möjliga länder.

Ett par dagar tidigare mellan fyra ögon eller snarare öron, i en hotellfoajé i centrala Stockholm, vevade han i gång sig själv. Han berättar om det han står för, om sina uppdrag, om sina värderingar, sin bakgrund och sin musik. Det blev till en föreläsning, i stället för en intervju.

Behrang Miri sammanfattar själv sin vision och aktivism med orden:

– Jag har en dröm – om att det här jävla förtrycket ska försvinna.

Det ”jävla förtrycket” drabbar, enligt Behrang Miri alla de människor som diskrimineras och osynliggörs av majoritetssamhället. Han vill synliggöra hur förtrycket drabbar oss som individer. Han vill att de som är normen i samhället ska förstå att de är normen.

Han är mer än less på rasism, både den vardagliga och den strukturella, stereotyper, nidbilder, patriarkala strukturer, felaktiga bilder av historien – bilder som blivit fakta och norm.

– Oavsett var du bor, oavsett om du bor i en förort eller i glesbygd, jag vill kämpa för allas rättigheter. Det är viktigt att aldrig döma andra människor i förväg. Att vi bara dömer dig för dina gärningar. Men viska inte låta högerextrema och fascistiskarörelser definiera vad rätt tolkning av en viss kultur är.

Han behärskar en hel arsenal av medel att nå ut. Han är: rappare, programledare, skådespelare, ståuppkomiker och skribent. Han är aktivist, antirasist och feminist, folkbildare, opinionsbildare, föreläsareoch pedagog. Han jobbar jämt. Han vill förstå, vill lyssna på dem han träffar och vill att folk ska lyssna på honom.

– Jag har alltid haft som strategi att gå in i olika forum där jag kan nå människor och målgrupper som jag kanske vanligtvis inte når med min musik eller mitt engagemang eller den jag är eller det jag sysslar med. Det var därför jag var med i Det stora matslaget, som jag vann. För att visa för resten av Sverige vad Malmö är, den hybridiska staden, kärlekens huvudstad, säger Behrang Miri som gärna vurmar förjust den staden.

Han är flamsig, seriös, barnslig och akademisk, tuff och mjuk, högljudd och försiktig. Allt på en gång.

Stunderna av lugn är få, när han är med sin dotter eller när han är i moskén och ber. Annars kastar han sig in i nästa grej. Han beskriver, visserligen med ett snett leende, en vanlig dag som en katastrofdag med stressmage och tappat hår och för att orka med farten och de många olika miljöerna och kraven, är det som om han slår på något slags pausfunktion då och då. I den stunden är han från varande, långt borta. Det sker i salen på Malmö högskola, det sker i taxin mellan högskolan och Munkhätteskolan och det sker då och då, mitt i samtal – när den andre pratar. När han har laddat batterierna får han ny kraft. Den kraften får han också av att arbeta med barn, av att träffa barn. Det märks på Munkhätteskolan, han lyser upp och tröttheten försvinner.

– Barn är så kreativa, barn är så uppfinningsrika och så kunniga. Vi har så mycket att lära oss av barn. De är så fördomsfria och nyfikna. Jag hoppas att jag alltid kommer ha kvar barnet i mig, att det aldrig kommer att försvinna.

2004 var han med och grundade RGRA –Rörelsen gatans röst och ansikte. De arbetaraktivt med ungdomar, med mobilisering och pedagogiskt arbete, inte sällan med hiphop som verktyg. Han är numera även deltidsanställd ”nationell samordnare för social mobilisering” på ABF. Tanken är att han, runtom i landet, ska lokalisera och backa upp nya folkrörelser som jobbar med att bekämpa sociala orättvisor, rörelser som jobbar med ”vår tids folkbildning”, enligt Behrang Miri. Han är stolt över uppdraget, men räds inte för att säga saker som att ”på ABFs kansli är tyvärr bara de flesta med etnisk bakgrund synligabland lokalvårdarna”. Så ser det tyvärr ut i de flesta organisationer.

Under våren ska han dessutom arbeta deltid som gästlärare för ”intersektionellapostkoloniala” teorier på Stockholms dramatiskahögskola, och påbörja ett nytt uppdrag för SVT i april.

Hösten 2012 blev Behrang Miri en avhuvudpersonerna i en av årets hetaste kulturdebatter när det påstods att han som konstnärlig ledare för barn och ungdomar på Kulturhuset i Stockholm hade plockat bort alla Tintinböcker från biblioteket. Egent ligen handlade det om en flytt på några meter, från en hylla för yngre barn till en hylla för något äldre barn och vuxna. Han beskriver tiden i det stora huset vid Sergels torg som mycket lärorik och han menar att bland annat Tintindebatten omTintin i Kongo förändrade mycket, öppnade dörrar vad gäller sättet att prata om rassom social konstruktion, om vithetsnorm och postkolonialism.

– Det handlade om att väcka en förståelse för att vuxna har en förmåga att sätta olika berättelser i ett sammanhang. Därför kan alla former av berättelser finnas till hands för vuxna. Men barn har inte samma förmåga till det. Därför kan rasistiska och sexistiska nidbilder vara otroligt problematiska för barn, särskilt för dem som direkt drabbas av dem.

– Om det är någon som slåss för yttrandefrihet så är det jag.  Jag är en del av hiphopprörelsen som blir censurerad av majoritetssamhället varje dag. Men jag fick dödshot och kunde inte bo hemma. Ah, jag vill inte prata om mig som offer.

Behrang Miri växte upp i ett samhällsengagerat hem i västra Lund. Tre år gammal kom han till Sverige med sina i dag väldigt stolta föräldrar som kom som politiska flyktingar från Iran.

Han trivs när strålkastarljuset riktas mot honom, då är han faktiskt som piggast, klarast, tydligast och mest energisk. Som när han, inför många tv-tittare, ivrigt och lite rastlöst, talade på Skansens Sollidenscen på nyårsafton, en stund innan Loa Falkmangick upp på samma scen.

På en folktom brittisk pub på Östermalm, sippande på en alkoholfri eftermiddagsöl, säger han som inte längre dricker någon alkohol alls, att framtide när nu, men att han är ute efter att landa.

– Jag vill ha fler barn, jag vill träffa någon att bygga upp en familj med. Jag vill fortsätta med musiken, jag älskar musiken. Det är mitt sätt att bearbeta mina tankar och reflektioner. Det ger mig glädje och med musiken kan jag sprida glädje också, säger Behrang Miri och berättar om låtar och samarbeten med Mikael Wieheoch Promoe, och framöver kanske med Timbuktu, Darin och Stefan Sundström.

– Ju fler man kan nå, desto större blir möjligheterna att vara med och bidra. Jag är den del av en större rörelse, där vi driver dessa frågor. Samtidigt som jag har kul. Jag älskar att blanda kärlek med kamp.

Samtidigt som han själv är en vandrande kärleksapostel, en apostel som vill ha förändring i samhället och som vill ha ett samhälle där alla människor är inkluderade, erkänner Behrang Miri att han inte är lätt att leva med.

– Jag vet inte hur det är att ha ett privatliv, jag har aldrig haft något. Eller, jag har det, med min dotter. Jag längtar efter ett lugn, samtidigt som jag älskar det jag gör. Jag gick in i väggen 2013 och började gå till en psykolog och rannsakade mig själv. Jag rekommenderar verkligen folk att besöka en psykolog. Det var många vänner som inte orkade med mig till slut, de hade sina egna bekymmer. Jag är en mycket bättre vän i dag, säger Behrang Miri.

Ibland önskar han att han bara kunde gömma sig, men det är inte så han är. Han är social och mycket utåtriktad. Mötena avlöser varandra. ”Jag har inga fans,  jag har brorsor och syrror”. Samtidigt hinner han knappt med att träffa sina närmaste vänner.

I Munkhätteskolans aula njuter han avstunden, kör ett par låtar vars musik han hade med sig på ett usb-minne och så kommer han fram till Jalla dansa sawa, låten han tävlade med i Melodifestivalen 2013.

”Stoppa musiken, jag vill att någon filmar och lägger upp på Youtube. Sjung med i refrängen allihop.” Alla sjunger och klappar händerna, det blir trängre och trängre kring Behrang Miri längst fram i aulan när budskapet om att alla ska med, upprepas om och om igen.

– Innan vi säger hej då till varandra: Jag vill att ni ska vara stolta över er själva. Jalla dansa sawa handlar om att vi ska vara stolta över alla de språken vi pratar. Våra rötter får fötter och äter nötter. Jag heter Behrang Miri, adda mig på Instagram och Facebook. Jag är er brorsa. Ser ni mig på staden kom fram och hälsa. Jag finns alltid där för er.

Fler intervjuer från tidningen Fönstret: