Fönstret

”Det är som att vara med i OS”

– Ylva Johansson trivs som EU-toppens slitvarg

YLVA JOHANSSONS portfölj är en av EUs tyngsta. På hennes ansvar ligger att: Bekämpa terrorism, korruption och organiserad brottslighet. Liksom att hantera gränser och migration. Besvärliga, men roliga ämnen att ta sig an, enligt henne själv. – Nästan alla människor tycker ju att EU ska syssla med just de här frågorna. Det är roligt, eftersom det är meningsfullt.

YLVA JOHANSSON
Familj: Gift med Erik Åsbrink (tidigare finansminister), tre barn och tre bonusbarn.
Bor: I Bryssel.
Arbete: EUs kommissionär med ansvar för inrikesfrågor sedan 2019. Jobbar med frågor som rör EUs inre säkerhet och migration. Ersättningen efter skatt och med tillägg är 220 000 kronor i månaden.
Karriär: Utbildad matematiklärare för gymnasiet. Riksdagsledamot för VPK 1988–1991. Skolminister för S-regeringen 1994–1998, sjukvårds- och äldreomsorgsminister 2004–2006. Arbetsmarknadsminister 2014–2019.

Home Affairs Commissioner. Så står det inte på skylten på Ylva Johanssons skrivbord i Bryssel. I stället står det kort och gott ”Superwoman”. Och snett bakom skrivbordet hänger inte ett foto på kungaparet utan en specialbeställd tavla som hyllar fotbollslaget Hammarby IF med ett citat från lagets inmarschlåt:

”Just i dag är jag stark, just i dag mår jag bra, har tron på mig själv på min sida”

Ylva Johansson är hedersmedlem i Hammarby IF och har årskort i klacken på ståplats ”eftersom det är där vi sjunger och gråter och där jag hör hemma” så valet av tavla i EU-kontoret känns självklart.

Sista raden i citatet skulle kunna handla om Ylva Johansson. För vem som inte har tron på sig själv på sin sida säger till EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen att ”japp, Ursula, jag kan ta på mig hanteringen av gränser och migrationsfrågan i EU och varför inte gärna gängkriminaliteten också”? Eller hur det nu går till.

Faktum är i alla fall att när Ylva Johansson nominerades till EU-kommissionen av den svenska regeringen och hade haft några möten med Ursula von der Leyen slogs två kommissionärsjobb ihop till ett med Ylva Johansson som chef. För det som kallas ”inrikes frågor”. Det är en av kommissionens tyngsta så kallade portföljer.

I den rollen har Ylva Johansson, som varit etablerad svensk politiker i över 30 år, plötsligt fått ett internationellt genombrott. Tidningen Politico, EU-bubblans egen bibel, hade nyligen en stor rubrik, ”No 1”, när de berättade om hennes arbete. Och när tidningen gjorde en halvtidssammanfattning av Ursula von der Leyens 27 kommissionärers arbete gjorde man det i form av ett fotbollslag.

Ylva Johansson gick direkt in i startelvan – som viktig mittback.

Det som hyllas mest är ett förslag i kampen mot sexuella övergrepp på barn, att Europol har fått bättre möjligheter att jobba med stora mängder data och hennes insats när Ryssland invaderade Ukraina. I nästan tjugo år har EU haft något som kallas massflyktsdirektivet. Det innebär att den som flyr får omedelbart skydd och ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i EU-länderna.

Direktivet har aldrig gått att aktivera – förrän nu.

Ylva Johansson berättar:

– Migrationsfrågan var helt blockerad och måste lösas upp. Jag reste runt och träffade medlemsländernas inrikesministrar. Det stora problemet är inte ideologiskt utan de olika verkligheterna. Länderna har olika problem och min uppgift var att förstå vad som är jobbigt på riktigt. Då först kan man mötas och lösa de problem de faktiskt har. Det handlar om att respektera andras intressen.

Fortfarande kvällen innan beslutet om massflyktsdirektivet skulle tas ansågs det av de flesta bedömare i högsta grad osäkert om det skulle lyckas. Ylva Johansson låter nöjd när hon slår fast:

– Jag fick ett enhälligt beslut. Direktiven aktiverades inom en vecka.

Då blir man mittback i Ursula von der Leyens startelva.

Efter att ha tagit det så kallade gryningsflyget från Stockholm, skyndat in sju irriterande minuter försenad till ett möte med Unicefs nytillträdda högsta chef Cathrine Russel som kommit direkt från Paris stänger Ylva Johansson nu dörren till tjänsterummet. Hon sparkar av sig skorna för att gå omkring barfota, lägger in en snus, kollar på sista raden i citatet på tavlan och säger:

– Nja, jag vet inte om ”tron på mig själv” är rätt ordval. Jag skulle snarare säga att jag har tilltro till min kompetens och min förmåga.

Något som i och för sig aldrig ståplatsklacken skulle sjunga.

Tidningen Dagens Industri kallade henne nyligen Sveriges mäktigaste europé. Man blir trött bara av att titta på hennes schema. Strax ska hon dra upp politiska strategier med sitt kabinett innan hon skyndar några våningar ner till en radiostudio där dansk radio väntar innan en chaufför plockar upp henne för en frågestund i parlamentet som övergår till ...

Ni fattar. Uppdraget i EU är stort och tungt och en hel stab hjälper henne – men är det roligt? Hon funderar några sekunder och säger:

– Ja, det är kul också. Jag känner att jag har en av de portföljer som nästan alla människor tycker att just det här ska EU syssla med. Bekämpa terrorism, korruption, organiserad brottslighet, hantera gränser och migration. Ett roligt jobb innebär inte att man garvar hela tiden, men det är roligt när det är meningsfullt.

– På ett personligt plan är det roligt i den meningen att efter allt jag lärt mig i mitt yrkesliv blir det här som ett OS. Jag har liksom tränat hela livet för den här positionen. Jag använder det jag lärt mig under mina 58 år i ett jobb där jag får anstränga mig varje dag i en ny kontext. Det är oerhört stimulerande.

Minister blev hon som 30-åring. Efter att ha bytt parti, från Vänsterpartiet kommunisterna till Socialdemokraterna, var hon 1994 aktiv i valrörelsen och kandiderade till kommunfullmäktige.

– Mina tvillingar var fyra månader. De var för tidigt födda så det var lite dramatiskt och många undrade hur det gick.

En dag ringde till och med partiledaren Ingvar Carlsson.

– Han sa ”hej, hur är läget?” och självupptagen som man är som nybliven mamma utgick jag från att han som alla andra undrade hur läget var med barnen. Jag började med lång utläggning om barnens mat- och bajs- och sovvanor. Ingvar sa ”det låter ju mycket det där, men kan du tänka dig att bli min skolminister också?”

Ylva Johansson gör en konstpaus och lägger till:

– Jag blev helt ställd! Jag hade inte haft en tanke att den frågan skulle komma. Det var speciellt med två nyfödda så jag rådgjorde med andra som hade små barn som Margot (Wallström), som fick ha kontor i Karlstad, och Anna (Lindh) för att höra hur de löste det och tackade efter det ja.

Efter det hade hon olika ministerposter i S-regeringar under Göran Persson och Stefan Löfven innan hon efter fem år som arbetsmarknadsminister tog klivet upp till EU-toppen i december 2019.

– Nu måste vi gå, säger hon plötsligt och tar på sig skorna, ni får åka med mig i hissen som bara kommissionärerna får åka i. Annars hinner vi inte.

Medan vi småjoggar efter henne ber hon, utan att stanna upp, assistenten Cecilia att köpa en nudelsallad till henne. Någonstans mellan mötena ska hon hinna trycka i sig en sådan. Oklart var och när.

– Ta en sådan där vietnamesisk. Med chili. Ligger det pengar kvar i burken?

Assistenten Cecilia tittar i en burk som Ylva lägger matpengar i och svarar att det finns pengar kvar, men då är Ylva redan halvvägs till hissen.

En medarbetare i hennes kabinett i EU-kommissionens byggnad Berlaymont berättar att när Ylva presenterade sig sa hon att hon inte är vidare social och att hon säkert skulle glömma att säga hej i korridorerna ibland. Hon ville därför be om ursäkt för det i förväg.

När jag ringer runt inför den här intervjun säger många som arbetat både med och mot henne ungefär samma sak. Småprat är inte hennes grej. Hon har ett uppdrag. Fel. Många uppdrag. De ska skötas och det tar tid. Vädret får andra prata om.

I jobbet, alltså. Privat sägs hon vara annorlunda. Då pratar hon mycket, är rappt rolig och kollar fotboll med kompisar. Några av medarbetarna i hennes kabinett berättar smått lyriskt att de bjöds hem till Ylvas sommarställe i Stockholms skärgård och att Ylva, the Commissioner herself, hade lagat maten.

När vi följer henne till mataffären Dehaize ska hon handla för just en middag. Hon har handlingslistan i telefonen och kryssar effektivt mellan hyllorna, suckar över att det inte finns musslor vilket innebär att hon måste dit nästa dag också.

– Om jag gillar att laga mat? Nej. Men jag är bra på det. Det blir man när man har många barn, säger hon och försvinner bakom salladen.

Som sagt: stanna upp för småprat är inte hennes grej. Stickning däremot. Inför julen häromåret stickade hon frenetiskt. Medarbetarna tänkte förvånat att släkten i Sverige måste vara väldigt stor. Innan julledigheten blev medarbetarna ännu mer förvånade när de alla 24 fick raggsockor i julklapp – i rätt storlek trots att det var pandemi så de flesta jobbade hemifrån.

– Äh, säger Ylva när vi tar upp det, för mig är det en utmaning att jobba på engelska. Det kräver mer hjärnkraft. Jag har märkt att jag koncentrerar mig bättre när jag stickar om det är en föreläsning eller diskussion som jag behöver lyssna på. Det var faktiskt Margrethe Vestager (Danmarks EU-kommissionär) som gav mig det tipset. Hur jag kunde veta allas skostorlek? Jag har bra ögonmått.

Den sista meningen känns rätt typiskt Ylva Johansson. ”Jag har bra ögonmått.” Punkt. Hon har inga problem med att säga vad hon är bra på eller lyckats med. Varför ska man hymla om sådant?

På en fråga vad hon är nöjd med svarar hon på ett sätt som vi brukar kalla osvenskt:

– Jag är nöjd med mycket som jag åstadkommit. Jag förde över barnomsorgen in i skolan. Dagis blev förskola och fick en egen läroplan och hörde hemma i skollagen. Kunskapslyftet, förstås! En stor kompetenssatsning i äldreomsorgen, jag fick ner ungdomsarbetslösheten, jag halverade tiden för nyanlända att komma i arbete ...

När jag säger att hon anses vara en bra förhandlare håller hon med.

– Ja, det är jag.

Under ett förberedande möte inför nästa dags ”trilog”-möte mellan parlamentet, rådet och kommissionen är det just förhandlaren Ylva Johansson som tar befälet. Någon medarbetare drar förutsättningar. Det låter lite som ett taktiksnack i ett omklädningsrum inför en fotbollsmatch.

Ylva Johansson tittar upp i taket och säger:

– Vad tror ni? Hur kommer de att spela sina kort? Och ska vi gå ut hårt eller ligga lågt? Jag tror vi ska avvakta och se vad de gör. Vi vet ju ganska bra vilka punkter vi kan backa på och vilka som vi inte kan göra det på.

Det bollas lite fram och tillbaka innan alla enas om att ”The Commissioners” linje låter smart och bra.

När jag frågar om hennes svagheter säger hon:

– Jag tycker inte om att vara i medierna.

Hon säger det inte med ett skratt utan tittar mig rakt i ögonen och konstaterar att hon inte gillar medier. Sådant behöver man heller inte hymla med.

– Jag är helt enkelt inte så bekväm med att vara publik. Det är en del av jobbet och demokratin att vara publik, men det är inte min bästa gren.

Möjligen har det en del att göra med uppmärksamheten när hon, som var skolminister, tillsammans med finansministern Erik Åsbrink 1988 faxade ett gemensamt pressmeddelande till medierna med texten: ”Vi är kära.”

Något som gav eko. Förstås. Inte minst eftersom hon strax efter tvingades av statsminister Göran Persson att kliva av sitt ministeruppdrag för att inte riskera en jävsdiskussion. Politikerparet gifte sig, fick en stor familj med barn från båda sidor och en gemensam son. 2015 flyttade de isär vilket också blev rejält uppmärksammat.

När jag råkar säga ”när ni skilde er 2015” säger kroppsspråket tydligt ifrån. Hon sätter sig med armarna i kors, suckar och säger med bestämd och lite irriterad röst:

– Vi har inte skilt oss. Vi har varsin lägenhet men bor också hos varandra, en utmärkt lösning. Vi firar 20-årig bröllopsdag i år, är fortfarande gifta och älskar varandra.

Hon säger att det svåraste med att vara en offentlig person handlar om att alla tycker sig ha rätt att ha åsikter om henne.

– Vem som helst kan säga vad som helst. Nedsättande, falskt, rena lögner. Det ingår i det offentliga samtalet, men det har blivit grövre, det är det värsta.

Armarna fortsätter vara korsade en stund till efter detta.

Bakgrunder påverkar oss alla. Att som Ylva Johansson växa upp i Botkyrka/Salem mellan Stockholm och Södertälje ser hon själv som viktigt för hennes politiska riktning.

– Det var ett miljonprogramsområde med många sociala problem. På den tiden var det den invandrarrikaste kommunen i Sverige även om majoriteten var svenskfödda. Vi barn hade nyckel runt halsen.

Hon säger att hon som barn inte såg skillnaderna, utan reflekterade över dem när hon blev äldre.

– När jag flyttade till Malmö som 19-åring och vikarierade i skolan gick elever hem till en mormor och käkade mellis. Jag insåg då att jag inte kände någon under min uppväxt som hade gångavstånd till en släkting.

Hon anses vara en så kallad ”doer”, en sådan som får saker gjort, och säger att hon nog alltid har varit det.

– Det är mig andra kommer till när något svårt ska ske. Jag har nog varit den som man håller i när åskan går, säger hon.

Hon funderar lite och säger:

– Jag tror det beror på att jag tog stort ansvar för min syster. Hon är sju år yngre och adopterad från Korea. Jag, som storasyster, mötte henne på Arlanda första gången samtidigt som mamma och pappa. Jag tror att det påverkade mig och gjorde att jag tidigt tog stort ansvar för henne.

Hon tystnar kort och betonar:

– Vi är väldigt nära varandra.

Några dagar senare berättar jag för hennes syster Jenny vad storasyster sagt.

– Det stämmer säkert. Min spjälsäng ställdes in i Ylvas rum. Det var hon som vaknade när jag drömde mardrömmar och när jag senare klättrade ur den. Jag ska inte säga att hon var en mamma men hon tog storasysterrollen på allvar.

Jenny berättar att det hela uppväxten var så.

– Senare när mamma och pappa sa nej när jag ville något kunde Ylva kliva in och argumentera för mig. Hon var otroligt bra på det redan då, så efter ett tag ändrade de ofta uppfattning. Eller ta när jag gick gymnasiet och slet med matten. Då hade Ylva kommit in i riksdagen. Jag fick komma till hennes rum i riksdagen och där pluggade hon matte med mig. Jag skulle nog säga att jag har präglats mer av Ylva än av mina föräldrar.

När vi i Bryssel frågar Ylva Johansson om familjen berättar hon:

– Mamma och pappa träffades på socialhögskolan. Pappa jobbade på myndigheten SPRI med sjukvårds- och socialtjänstfrågor, mamma blev senare psykoterapeut. Hemma pratade de mycket om empati och respekt och man trodde på att ingen föds ond, att det finns orsaker varför det blir som det blir.

Lillasyster Jenny utvecklar det resonemanget:

– De var bra värderingsmässigt, men jag skulle säga att Ylva var den som tog engagemanget ett steg till i vår familj. Våra föräldrar, inte minst pappa, var imponerade av Ylva och väldigt stolta över henne.

Man kan gissa att föräldrarna hade tyckt om att läsa tidningen Politicos hyllning där hon var mittback i Ursula von der Leyens startelva.

Själv slår Ylva fast:

– Jag är ingen stjärna, det måste man säga, jag är bättre på att ta besvärliga frågor och att ta ansvar. Men jag har ingen ”star quality”. Så är det bara.

Den politiska mittbacken drar på sig jeans och sandaler.

Arbetsdagen är slut. På kontoret. Den fortsätter senare hemma. Hon visar en tjock bunt med dokument som hon måste läsa innan nästa dag. Hon gissar att hon är klar vid niotiden. Nej, hon tänker inte halvdö i soffan framför Netflix när dokumenten är lästa.

– Jag har ingen teve, säger hon.

Punkt.

Vi småpratar lite – jo, faktiskt – om det stora intresset för damlandslaget i fotboll och EM. Hon har varit en av de drivande inom damfotbollen i Hammarby. Annars blir det dåligt med fotbollssnack på jobbet i Bryssel.

– Mitt team är hopplöst. De försöker med fotbollsliknelser men, nej, det är påfallande lågt fotbollsintresse i det här kabinettet, säger hon.

Ursula von der Leyen då, lägger Ylva armen om henne och frågar om hon såg Tyskland spela landskamp kvällen innan?

– Nja, hon är inte så fotbollsintresserad heller. Men jag lägger gärna armen om henne och säger ”courage my friend, mod min vän”. Skulle ni förresten vara med i morgon också? Jag börjar dagen med att jogga runt en damm.

Hon går i väg och tillägger med ryggen mot oss:

– Se till att vara där 06.30.

Publicerad i nummer 3, 2022