Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Intervju

Rikard Wolff

- Folkkär och gränslös

Sjukdomen tvingar honom att arbeta mindre. Det har gjort att det han gör blir bättre. Det tycker både han själv – och kritikerna. Fönstret har träffat folkkäre Rikard Wolff – snart i tv-rutan som en av årets stjärnor på slottet.

Höstmorgonen är magisk. Dimman håller sakta på att lätta överStockholm. I Rikard Wolffs lägenhet står balkongdörren öppen och utsikten som möter betraktaren är som ett färgglatt vykort tänkt att locka turister till huvudstaden.
      En vecka tidigare hade Karl Gerhard premiär på Stadsteatern i Stockholm. Med Rikard Wolff i huvudrollen. Det syns även i lägenheten, på blommorna som han fått som tack. Han konstaterar att han är på väg tillbaka till vardagslunken efter en tids kaos då kylskåpet är tomt och kaffet är slut, samtidigt som smutstvätt och disk tornar upp sig.
      – Det var ju för väl att du köpte med dig kaffe på vägen hörru. Hur skulle vi ha uthärdat annars?
      Med en blick runtom i lägenheten erkänner han att han börjar bli mer och mer som sin mamma, en samlare som får svårare och svårare att slänga saker. Högarna blir allt högre.
      Han visar upp ett nummer av tidningen Husmodern från 1935. Omslaget pryds av Belgiens svenska drottning Astrid som då precis hade dött i en tragisk bilolycka där bilen kördes av hennes man kung Leopold. Rikard Wolff har fått tidningen skickad till sig av någon som känner till att han som barn var passionerat intresserad av kungafamiljen.
      – Drottning Astrid var som 1930-talets lady Diana. Jag älskade kungafamiljen och jag älskade historia. För mig var det som att gå in i ett slags sagovärld. Det var väl den första egna fantasivärlden jag byggde.
      Själv tror Rikard Wolff att det handlade om hans intresse för personligheter och förkärlek, för att som han säger det, ”gå in i bilder”. Hur var folk klädda och hur såg det ut i rummet? När han sedan blev äldre började han fantisera kring Edith Piaf. Om hon kom in i rummet därhemma, hur skulle hon se ut, vart skulle hon gå och var skulle hon sitta? Hur skulle det se ut med en ”liten konstig morfinist bland blomkrukorna i folkhemsförorten Gubbängen”? Hans mamma skulle bjuda på kaffe och nej, det skulle inte bli bra, det skulle bli konstigt.

Redan som sex–sju-åring hamnade Rikard i barnpsykiatrin, med ”något slags psykosociala störningar”. Han kuskade från förorten i södra Stockholm in till terapeuten i Vasastan. Nu långt senare, tror han att hans egna världar och tidiga teaterpjäser var hans sätt att lösa problem, genom att fantisera sig bort och ut.
      – Det märkliga är att när jag tänker på det där så är det som om jag är densamme. Jag uppfattade det som om jag var jämlik med mina föräldrar. De åkte till jobbet och jag till terapeuten. Det kan jag fortfarande känna, att jag är en människa med en väldig lätthet att röra mig mellan världarna. Naturligtvis har det varit en poäng i mitt yrkesliv, men har kanske inte varit speciellt lyckat när man ska formulera hur man ska leva sitt liv.
      Familjen Wolff flyttade från Stockholm till Karlstad där Rikard blev väldigt ensam och hamnade i en form av barndepression. Men dörren till en ny och lyckligare värld öppnades i åttan när han började spela teater. Han kände snabbt att det inte fanns något alternativ, inga andra val att göra – han skulle bli skådespelare.
      – Jag har aldrig tvivlat, jag blev vald av det här yrket. Jag kan ju för övrigt inget annat.

Efter ett år på scenskolan i Skara kunde han 1979 börja jobba som skådespelare, och har inte varit utan jobb sedan dess. Han poängterar att han aldrig har varit särskilt intresserad av skådespelarteknik. Fantasivärlden är grunden till allt han gör. Han som är ”jädrigt intuitiv” kliver liksom bara in i människorna han gestaltar. Eller om de kliver in i honom. Han har ofta spelat kvinnor, som Maria Callas och det har fascinerat folk: ”Hur har du kunnat gå in i ett kvinnligt psyke?”
      – Jaha, var det det jag gjorde? Jag bara tänkte lite grann på min mamma och: ”Jaha, så här är det väl att ha klänning på sig.” Jag tyckte inte att det var så konstigt. Vi har så många gränsdragningar i samhället och jag är en akut gränslös människa. Jag tror att jag redan som barn kunde relatera till något slags planlös ordning vad gällde kön och sexualitet.
      Homosexuell förstod han att han var när han, under tiden vid scenskolan i Skara, träffade Kjell. Rikard Wolff beskriver det som en frälsningssituation, en pånyttfödelse och en insikt om vikten av beröring och känslan av att bli omhändertagen efter en uppväxt helt befriad från kramar.
      Rikard Wolff är en politisk person, beskriver sig själv som en outsider i en förtryckt grupp. Han understryker vikten av respekt för människor och sin kärlek till människors individuella behov, behov som är extremt olika. Han hyllar gärna socialdemokraten Mona Sahlin, i hans ögon hbt-rörelsens främsta försvarare. Dagen då Alice Bah Kuhnke presenteras som ny kulturminister skriver han på sin officiella Facebooksida: ”Grattis Alice Bah Kuhnke till utnämningen. Det är ett överraskande och mycket bra val.” Han kryddar med en smiley.

Rollerna på scen och på vita duken, liksom Rikard Wolffs musik, har om man ska förenkla det, samma tema. Det rör sig om berättelser, om att förverkliga sitt liv, om att bli till, om livshistorier. Inte sällan handlar det om historiska personer. Han tycker att dåtid och nutid hör ihop, han vill utforska människan och ja, det är också politiskt.
      – Som Karl Gerhard, jag har valt att göra honom väldigt politisk och lite amoralisk. Jag vill inte att han ska vara hel och ren, ingen hjältefigur. Jag tror att de största hjältarna och stjärnorna har en del skit med sig. Jag vill inte meddela något annat. När man granskar deras närmiljö, så är många av dem missbrukare, hustruplågare och svekfulla. Bilden av en heroisk människa som alltid gör rätt, den är trams.
      Någon grubblare när det gäller sin karriär är inte Rikard Wolff. Han längtar efter en musikproduktion till med skiva och föreställning. Idén finns redan. Han tänker också skriva en bok till, efter den hyllade och mycket personliga Rikitikitavi – en folkhemsberättelse. Det blir en roman, om än självbiografisk. En film till? Gärna! Kvällen före har han talat med Colin Nutley. ”Shouldn’t we do a fourth Änglagård?”, frågade den engelske regissören. Och visst, om det dyker upp en bra story.

Vi hoppar en vecka framåt i tiden. Rikard Wolff som har en grå keps på huvudet, ligger på en soffa i ett litet rum i Kulturhuset i Stockholm, från fönstret ser man vimlet på Drottninggatan. Han och sufflören Stefan Bäck går igenom replik för replik, scen för scen. Skådespelaren är helt svartklädd. Han blundar och har armarna i kors. Han är som en idrottare som på uppvärmningen håller igen, laddad men återhållsam. Ibland hostar han lite, slår sig på bröstet.
      I början av 2010 blev Rikard Wolff sjuk. Han fick lungemfysem, astma och så småningom hepatit och hamnade på sjukhus under en lång period. Men han fick diagnosen redan när han var 25 år och blev beordrad att sluta röka. Det gjorde han. Men först när han hade fyllt 50.
     – Om jag hade varit en smartare kille hade jag inte fortsatt med att röka. Men jag har aldrig lyckats avstå från något så länge det inte har skadat mig, så länge jag inte har märkt att det har skadat mig.
      Nu är Rikard Wolff tvingad att vara mer ordentlig. Ändå dricker han enstaka glas alkohol trots att han egentligen inte får. Han har, som han uttrycker det, en idé om att man måste hålla kvar en eufori för att orka leva. Hans lungkapacitet är försämrad och han och hans arbetsgivare, Kulturhuset Stadsteatern, har en överenskommelse om att det räcker med tre föreställningar i veckan, för att han ska orka med. Han behöver många pauser i sitt liv och mycket vila.
      – Det jag har gjort de senaste åren, som Maria Callas, Arnold, Karl Gerhard och min senaste skiva och föreställning, är bland det bästa jag har gjort. I det här jobbet kan en avgränsning eller ett problem, vara ett effektivt medel att nå ut. Du reducerar saker som inte är viktiga. Jag tycker att jag som skådespelare är bättre än jag någonsin har varit. Mindre överjagsstyrd och mer här och nu, menar Rikard Wolff.

I det lilla rummet med vita och röda väggar andas Rikard Wolff i sin inhalator och när han och sufflören kommit överens om att ses även inför nästa föreställning, reser han sig upp och meddelar att han ska vila en stund. Sedan väntar ett avslappnat snack om barn och semestrar i Paris med skådespelarkollegan Cecilia Frode i sminklogen och ny paus innan han går ut på scenen. Det stillsamma, lite lågmälda intrycket, från lägenheten, är som bortblåst när Rikard Wolff är revykungen Karl Gerhard.

Fler intervjuer från tidningen Fönstret: