Fönstret

Min fantastiska mamma

– Nour El Refai om tacksamheten till den som klarade allt, trots svåra odds

NOUR EL REFAI tackar sin mamma för sin humoristiska talang. Ja, för betydligt mer än så. Redan som litet barn blev hon fullt medveten om hur det känns när ens hårt arbetande ensamstående förälder ändå måste lägga tillbaka matvaror på hyllorna, när pengarna inte räcker till framme vid kassan. – Jag slutade till och med att gå på barnkalas. Jag visste ju att mamma inte hade råd med alla presenter man förväntades ge bort.

NOUR EL REFAI
Född: 1986, i Libanon. Kom till Sverige året efter, bara 8 månader gammal.
Bor: I Vasastan i Stockholms innerstad.
Familj: Sambon Henrik Schyffert, sonen Sami, 4, och två bonusbarn.
Aktuell: Med egna stand up-showen Nour El Refai säger skämt I 75 minuter, samt rollen som häxan Mara i Trolltider – legenden om bergatrollet, årets Julkalender från SVT.

Det är några timmar till föreställning. I foajén och baren i Slagthuset i Malmö förbereder personalen publikens entré. En som varit med länge säger att det blir mest vitt vin och bubbel i kväll. Det är ju fredag och Nour El Refai ska snart köra sin föreställning med det udda men smarta namnet Nour El Refai säger skämt i ca 75 minuter.

– Det är lätt att fastna i en titel. Det gjorde jag nu och, ja, då kände jag att det är lika bra att vara tydlig med vad publiken ska få, konstaterar hon bakom de så kallade kulisserna.

Hon har tagit plats i sminklogen. Två sminköser jobbar med hennes ansikte medan en frisör stajlar håret och assistenter fixar scenkläderna och kommer med proteinbars och frukt.

Inte. Inte alls. Nour El Refai sitter helt ensam och lägger på ögonskugga medan hon försöker släta ut ett veck på kjolen som hon ska ha på sig.

Hon anar möjligen att man sneglar efter hela entouraget för hon säger:

– Sätt dig ner, alla platser är lediga. Det är bara jag och min turnéledare Sarah som är med. Det är en av fördelarna med stand up. Det lilla formatet.

Sarah tittar in och berättar att Nour utsatte henne för ett litet psyktest tidigare när Sarah stod och stampade i god tid på perrongen som turnéledare ofta gör. Då kom nämligen ett sms från Nour:

”Visst är det klockan tjugo över ett tåget går? Jag är på bron nu.”

”NEJ! Det är klockan ett. NU!”

Eftersom bron ligger en bit bort hann turnéledare Sarahs blodtryck stiga till chocknivåer innan nästa sms plingade till några sekunder senare:

”Äh, skojar bara.”

Nour borstar lite på sin ögonskugga och ser nöjd nu.

Vi småpratar om ditt och datt som någon sorts uppvärmning inför intervjun och Nour nämner sin mamma några gånger och konstaterar att hon är en enormt viktig person i hennes liv. ’När kom hon till Sverige?’ frågar man för att säga något och inser en stund senare att där någonstans finns kanske hela förklaringen till det driv som fått Nour El Refai att skina i rampljuset i över femton år.

– 1987. Jag var bara åtta månader när vi kom. Min pappa stack i den vevan så det var mamma, mina två äldre bröder och jag och så småningom en lillebror till.

Nour skakar lätt på huvudet.

– Jag fattar inte att hon orkade. Hon var bara 16 år när min äldste bror föddes. I Syrien var det vanligt med traditionella äktenskap, även om min familj var modern. Man gifte sig och skaffade barn, helt enkelt.

Hastigt och säkert inte så lustigt blev drömmen om Sverige …

… en liten lägenhet som ensamstående mamma med tre och snart fyra barn i skånska Eslöv, i ett främmande land, och jobb på hygienproduktföretaget Kronosept med att packa bindor. Antingen knäcks man av sånt. Eller så biter man ihop.

– Vi flyttade till Lund efter ett tag och hon fick jobb som städerska. Det var hon sedan hela min uppväxt. Ofta dubbla skift. Det vete fan hur hon klarade det men den generationen kvinnor är starka och, hur ska jag säga, hon har liksom offrat allt för oss barn. Hon vidareutbildade sig inte och hade knappt ett socialt liv. Hon har varit med oss barn. Punkt.

Nour vet att mamman höll på med musik, men när de pratar om hennes ungdomsdrömmar säger hon bara ”äh, det enda jag vill är att ni barn ska ha det bra”. Och med en mamma som alltid uppmuntrade, inte kunde stava till jantelag och såg en ljus framtid för sina barn var det verkligen på många plan bra. Nour berättar om mycket skratt och att mamma är väldigt rolig ”så det är säkert därifrån jag fått min humor”. Men det var det där med pengar.

– Det finns arbetarklass och det finns underklass med fattigdom. För länge sedan var arbetarklassen i Sverige fattig. I dag har man det ofta okej, inte bra kanske men hyfsat okej, om man är arbetarklass så länge det är två föräldrar som jobbar. Men en ensamstående kvinna med fyra barn, från små till tonåringar, är på en totalt annan nivå. Det gäller nu och det gällde då.

Kort sagt: pengarna var slut varje månad innan månaden var slut. Det var en stor stress för en mamma. Men också för en liten Nour.

– Jag hade jättemycket ångest för detta. Jag såg ju hur hon kämpade och tyckte synd om henne. Och så var det ju kalas hela jävla tiden! Hur många ungar är det i en klass? 25–30? Med fyra barn så skulle det köpas presenter till kalas hela tiden. Tänk den känslan när pengarna är slut! Jag struntade till slut i att gå på kalas, det kändes inte kul.

Säg så här: det är inte roligt att som liten i mataffären med mamma få gå tillbaka med varor för att pengarna inte räcker.

– Kom ihåg att det också är en stor skam att inte ha pengar. Man vill inte berätta och säga att man behöver hjälp. Det är sorgligt att det inte minst i dag finns många som har det så i Sverige, säger Nour.

Hennes lösning blev att börja arbeta.

– Det blev en stor drivkraft och var jättehärligt att tjäna pengar. Jag plockade upp varor på Ica och tog alla småjobb som dök upp. Om jag ville vara clown och dela ut ballonger på en företagsfest? Självklart!

Hela tiden fanns drömmen att bli skådespelare. Från lågstadiet upp till teaterlinjen på gymnasiet Spyken i Lund. I högstadiet var hon med i nåt teatersammanhang som var gratis. Under gymnasiet spelade hon i två, ett tag tre, teatergrupper. En av dem var en vuxengrupp som hon fick göra audition till, då ”kändes det som att det var på riktigt, vi spelade inför betalande publik”.

– Titta här!

Hon visar en tatuering med den klassiska teatersymbolen på benet. Den är, ja, lite suddig säger man artigt.

– Nej, den är världens fulaste, alltså så fult gjord. Henrik retar mig för den hela tiden och jag tänker ta bort den. Man får ju inte tatuera sig när man är sexton, men nån knasboll i Lund gjorde den och struntade i det. Men det säger något hur jag brann för teatern, säger hon.

Direkt efter studenten drog hon till Stockholm för där fanns den ljusnande framtid, branschen, alla auditioner. Det fanns liksom ingen plan B. Vem som ledde hejarklacken för teaterdrömmen? Mamma förstås.

I dag är Nour El Refai själv mamma. Hon och hennes partner Henrik Schyffert fick för fyra år sedan sonen Sami och Nours mamma är i högsta grad en del av familjen. Hon har flyttat till Stockholm och hjälper ofta till med barnbarnet.

– Hon har varit med oss mycket sedan han föddes. Jag vill helst ha med mig min son på turné och åker nästan alltid hem efter en föreställning, antingen hem till Stockholm eller hem till hotellet om familjen är med. En natt är okej att vara borta, men flera nätter pallar jag inte. Mamma har varit med på hela turnéer, både för att det är mysigt och bra stöd när hon är med. Jag vill inte att Sami ska se mig på scen, men han tycker det är kul att vara i nya städer och, framför allt, att åka tåg och gärna om mormor är med.

Dessutom kör mormor numera buss i Stockholm. Bara en sån sak. För en fyraåring är det ungefär hundra gånger coolare än att ha en mamma och en pappa som står på scen och bara pratar, pratar, pratar.

– Hon är helt klart hans stora superhjälte, konstaterar Nour som tagit med sig det ganska omvälvande livet som småbarnsförälder in i den nya showen som helt enkelt är cirka 75 minuter skämt om livet som småbarnsförälder i allmänhet och livet som småbarnsförälder med Henrik i synnerhet. Eller ”min partner” som hon säger på scenen när hon lustmördar hans pappainsatser.

Hon har ofta varit brutalt rak.

Få kan se så snäll ut när de levererar stenhårda sanningar om oss andra som Nour El Refai. Genom åren har hon satt fingret på sociala problem och en samhällsutveckling som hon tycker går åt fel håll.

– Det finns en massa unga människor som är en bättre generation, Greta Thunberg-generationen, en stark generation. Men rädslan och ilskan som många människor har är otäck, det känns som att vi går bakåt i tiden i vissa delar.

Hon har blivit personligt drabbad av hat. Hur? Hon funderar lite och konstaterar sedan:

– Jag har valt att inte prata så mycket om det. Varje gång jag gör det, på scen eller i sociala medier eller i intervjuer, genererar det mer skit. Men, svar på frågan: till och från har jag fått massor av hat och det handlar ofta om rasism och homofobi.

En lång period var hon inte alls aktiv på Instagram.

– Då kände jag att det var lite extra lugnt och skönt på kvällarna när ingen kunde nå mig och berätta hur dålig jag är. Men jag lägger faktiskt inte upp lika mycket politiska åsikter längre. Det kostar lite för mycket att ta kampen just nu. Det kanske är fegt, men jag orkar inte. Nu behöver jag ha energi till att jobba, vara med min familj och inte känna att min dag ska påverkas av vad främmande människor tycker om mig.

I logen i Malmö är hon orolig. Egentligen känns det märkligt. Nour anses vara en av Sveriges mest framgångsrika komiker men är även manusförfattare, skådespelare, regissör. Hon är en del av svensk underhållning och blir det ännu mer nu när hon spelar hon häxa i något av det svenskaste som finns – julkalendern.

– Fast jag har själv inte så stor relation till julkalendern. Den fanns liksom inte för mig när jag var liten. Jag vet inga invandrarbarn i miljonprogramsområden som kollade på julkalendern. Vi hade parabol och såg på Cartoon Network och sånt. Men jag blev verkligen jätteglad när jag fick frågan. Som skådespelare ser jag det som en ära att få göra julkalendern.

När man tittar på hennes CV borde hon snarare vara 56 år än 36 år. Något hon förklarar med att hon slog igenom ung och de första tio åren jobbade med allt och långa perioder gjorde dubbla skift, ibland trippla, ungefär som mamma gjorde på städjobbet.

I Nours fall för att hon verkligen älskade sitt jobb. Och fortfarande älskar hon det. Ändå är hon orolig i logen. Det är svårt att förstå.

– Jag är alltid så in i helvete nervös innan. Jag mår verkligen piss och får starka ångestpåslag. Henrik, med samma jobb, försöker vara logisk. ”Nour, det brukar ju gå bra.” Men det finns ingen logik i detta. Jag ska prata i 75 minuter och bara hoppas, hoppas att publiken tycker om mig. Ett tag hade jag scenskräck, på riktigt alltså, men fick bort den med KBT. Men innan en föreställning, som nu, undrar jag varje gång varför jag utsätter mig för det här.

Hon jobbar brett inom olika genrer, teve, radio, teater, film …

– Men stand up är det absolut svåraste. Rent krasst: om jag gör en show som inte kräver det omedelbara skrattet skulle jag förstås märka efter några föreställningar om publiken inte kommer men i stand up är det naket på ett helt annat sätt. Jag har ju liksom sagt till dem som kommer för att se mig att ”kom och titta, jag är jätterolig” och att sedan behöva leva upp till det är … jobbigt.

Hon debuterade inom stand up när hon var tjugo och redan etablerad skådis. Genomslaget var enormt. Alla pratade om hon den där Nour. Och alla såg en ny stjärna som skulle kliva på framgångståget genom ett gapskrattande Sverige.

– Jag slog igenom hårt, men höll inte för det. Jag höll inte för att vara på de där stora scenerna. Jag hade lärt in en text, gått in i rollen, hade tajming…

Hon suckar lite lätt.

– … men jag hade inte det där som stand up kräver, att gå in och ta in allt som händer och vara jättenärvarande. I stand up finns inte den väggen, det skydd som finns på teatrarna. Jag var absolut inte redo för det. Jag kände mig som en one-hit wonder. Därför slutade jag med stand up då och gjorde bara tv- och teaterjobb i tre år. Även efter det har jag av och till tagit pauser från stand up när jag känt att jag inte orkat.

Nour El Refai har pratat öppet om sina problem och diagnoser och medicinerar mot depression och ångest. Hon går hand i hand med detta genom livet och har gjort det sedan tonåren. Men det har blivit bättre med åren.

– Jag hade social fobi tidigare, jag fick diagnosen när jag 16 år. Det kan jag nog säga att jag inte har längre, även om jag har en del svårigheter i sociala sammanhang. Jag kan väl till viss del fatta att folk inte kan få ihop bilden av att jag är introvert och blyg privat. Fortfarande kan en del sociala sammanhang ge mig ångest och jag undviker vissa situationer, men jag har verkligen jobbat hårt på att vara social i mitt arbete och är van vid att folk vill hälsa och prata. Jag har aldrig sagt nej till någon som vill ta en bild så, nej, social fobi har jag inte längre.

Hon har förklarat att en intervju, som den här, går bra för att hon får frågor och ska svara. Hon skulle bli mer svettig i pannan av att promenera tillsammans till en buss efteråt.

– Och jag intervjuas hellre här i sminklogen, bara du och jag, än på ett kafé där andra kan höra. Det är väldigt pinsamt och då mår jag piss, jag menar de har ju inte bett att få höra mig prata.

Många som skapar gräver där de står. Precis som hon tar in småbarnslivet i sin nya föreställning har hon använt sitt eget dåliga mående i tidigare produktioner. I hyllade tv-serien Landet Lyckopiller undersökte hon hur det kommer sig att hon och var tionde svensk äter antidepressiva och i föreställningen Kronisk depression var hon öppen med sin depressionsdiagnos.

– Det har på ett sätt hjälpt att prata så öppet om det, men på ett annat sätt har det varit svårt. I Kronisk depression pratade jag om det på mina villkor och fick inte en massa följdfrågor. Men Landet Lyckopiller innebar att en del söker kontakt med mig och ser mig som nån sorts expert. Då känner jag att det är lite stressande att jag ska prestera och säga något bra. Men gör man teve ber man nästan om det.

Varför hon av och till mår dåligt har hon förstås sökt svar på. Och ibland fått svar.

– Jag besökte en italiensk psykolog i Landet Lyckopiller eftersom Italien är ett av de länder som skriver ut minst antidepressiva. Han sa att jag mådde dålig för att jag var en arab som lever i Sverige. Att jag kommer från en öppen kultur men lever i en stängd. Det kallas minoritetsstress med finare psykologiskt ord och är något man kan ärva från sina föräldrar. Jag höll väl inte riktigt med, men jag fattar vad han menar.

När det gäller människors mående visar forskning att sociala medier spelar en stor roll. Nour funderar högt:

– Man mår ju bara dåligt av det. Ändå slutar man inte. Det är som att man inte kan låta bli. I mitt jobb hjälper sociala medier mig mycket. På turné är det ett bra sätt att kommunicera med folk. Jag har ungefär 220 000 följare och då känner jag att jag har ett ansvar mot dem att bidra till att de ska må bättre av att följa mig, inte må sämre.

Därför visar hon gärna upp sig från sin sämsta sida.

– Jag lägger inte upp ”hoppsan här sitter jag i en taxi igen, oj vad mycket jag har på gång, och vad smal och snygg jag är”. Jag tror folk mår skit av sånt. Och jag har aldrig gjort något betalt samarbete, vilket betyder att bara jag bestämmer över mina sociala medier.

Ändå är det svårt. När vi pratar nån vecka efter Malmö har hon varit i valet och kvalet. Dagens Nyheter öste beröm över henne i en recension. Henrik sa direkt ”lägg upp den” men Nour sa ”nej, det blir skrytigt”.

– Men till slut bestämde jag mig och la upp recensionen i mina sociala medier och det kändes faktiskt fint att få skryta lite, berättar hon.

Det räcker att läsa slutet av DNs Niklas Wahllöfs recension av de cirka 75 minuterna för att förstå:

”När sackar det? När blir det för mycket, för lite, långrandigt, överdrivet eller gäspigt? Aldrig.”

Hon säger att recensionen verkligen gjorde henne glad. Men det hjälper ändå inte riktigt. Kvällarna efter väntar nya sminkloger och nya föreställningar i Kalmar, Norrköping, Skellefteå, Jönköping och var nu hennes trogna fans bor – och innan hon kliver ut på scenen i sin oversizebomberjacka får hon ändå ångestpåslag och frågar sig själv:

Varför utsätter jag mig för detta?

En rimligt svar på det borde ju vara: För att du gör det så bra.

Publicerad i nummer 4, 2023