Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Intervju

Det spelades bättre boll

på Ingvar Carlssons tid

Det är sjutton år sedan Ingvar Carlsson lämnade politiken. Fönstret gick på fotboll med den förre statsministern för att ta reda på vad han gör nu för tiden.

Ingvar Carlsson

Född: 9 november 1934 i Borås.

Bor: Lägenhet i Tyresö.

Familj: Fru Ingrid Carlsson, två döttrar, tre barnbarn.
Karriär i korthet: Arbetade som sekrete- rare på statsrådsberedningen 1958–1960, då han och bland andra Olof Palme kallades ”Erlanders pojkar”. Under sin tid i Olof Palmes regeringar var han bostadsminister, utbildningsminister och miljöminister. Var vice statsminister och fick ta över när Olof Palme mördades 1986. Efter tio år som statsminister efterträddes han av Göran Persson i mars 1996.


 

”Hej det är Ingvar!”

Samtalet är välkommet. Vi har försökt boka in en intervju med den förre statsministern och har fått reda på att han bara kommer att befinna sig någon vecka i Stockholm. Hans schema då ser dessutom redan nu tjockt ut.

Men eftersom han gillar Fönstret ringer han själv upp för att försäkra sig att vi hittar en tid och en plats som gör oss båda nöjda. På hans förslag blir det Tyresövallen, några timmar före match i damallsvenskan. Tyresö är sedan länge hemmaplan både för Ingvar Carlsson med familj, och numera även för damfotbollens kanske största stjärna någonsin – Marta Vieria da Silva.

När han kommer gående är min första tanke att han är sig förvånansvärt lik. Kanske har han sjunkit ihop lite, fast inte mycket. Håret är definitivt vitare, men han rör sig spänstigt. Ser solbränd och pigg ut. Och som jag ska märka en timme eller så in i vårt samtal: klassklyftor och klassisk högerpolitik får fortfarande hans röst att anta den där alldeles speciella skärpan som jag tror många av oss minns från partiledardebatter och valtal.

Det är nu sjutton år sedan Ingvar Carlsson lämnade partiledarposten för Socialdemokraterna. Nästa år fyller han åttio. Hans politiska liv har varit fyllt av dramatiska händelser: Mordet på Olof Palme. Den stora krisen i början av 1990-talet. Sveriges inträde i EU och den tilltänkta efterträdaren Mona Sahlins abrupta avgång.

Men vi börjar vårt samtal om något av det bästa han vet: fotboll. Runtomkring oss pågår förberedelserna inför kvällens match. Ett gäng rödgula flaggor står lutade mot en sliten kiosk. Funktionärer går igenom kvällens arbetsuppgifter – vem ska sälja matchprogram, och hur mycket kaffe behövs det bryggas?

Ingvars Carlssons förhållande till fotbollen började på ståplats hemma i Borås på det som då hette Ryavallen, i dag Borås Arena. Året var 1941, Per Albin Hansson ledde en samlingsregering och i Borås gick det riktigt bra för hemmalaget Elfsborg.

– Det var jag och ett gäng andra killar som brukade stå där. Så spelade jag ju fotboll själv förstås. Jag höll på tills jag var arton år ungefär.

Dagen efter att han hade slutat med fotbollen gick han med i Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, SSU. Han förklarar det snabba bytet med att tre tomma kvällar måste fyllas med något annat nu när han inte längre spelade back.

– När jag var kommunalråd brukade en del motståndare säga att det hade varit bättre för Borås om jag hade hållit på med fotbollen i stället för med politiken. Fast så bra var jag faktiskt aldrig på fotboll.

Finns det några likheter mellan fotboll och politik?

 – Absolut! Det finns rätt många och jag vet att Olof Palme brukade prata om det här. Du behöver individuella prestationer, men också ett samspelt lag. Som jag ser det är lagledarens roll oerhört viktig. Det är därför jag alltid har hyllat ledare som förre förbundskaptenen Lars Lagerbäck som verkligen har arbetat med laget.

Även efter att han flyttade till Stockholm och jobbet hos dåvarande statsminister Tage Erlander har fotbollen fortsatt att följa honom genom livet. Han är en hängiven Elfsborgsupporter och på senare år har han fått ett nytt favoritlag på damsidan: Tyresö.

– Alla mina tre barnbarn har spelat fot-boll här. Och min dotter Ingela sitter i Elfsborgs styrelse, så det är många i familjen som gillar fotboll.

Han ser så många matcher han kan med de båda lagen och berättar lyriskt om hösten 2012 då de båda vann SM-guld. (”Och den våren vann Brynäs som är mitt favoritlag i hockey SM-guld också. Det var fantastiskt!”)

Fast lite egen fotboll har det blivit trots allt. De kanske mest prestigefyllda matcherna som han har spelat efter ungdomsåren avgjordes på sjuttiotalet, då riksdagens sommarledighet inleddes med en match mellan de två politiska blocken.

– Vi brukade säga att hellre förlora val än de där matcherna. Men vi vann de flesta. Ni borde leta reda på några bilder från de där mötena! Jag vet att det finns flera på mig och Fälldin i närkamp.

Var Thorbjörn Fälldin bra på fotboll?

– Ja, det var han faktiskt. Och det var flera av de gamla ministrarna som var riktigt bra.

Är det viktigt med fotboll för samhället?

– Ja! För när den fungerar som allra bäst är idrotten en riktig folkrörelse för unga människor. Det är en viktig fritidsaktivitet och fostran – inte minst lagidrotter. Därför är jag orolig över de farliga och trista inslag som har dykt upp: dopning och att det är så mycket pengar inom fotboll och ishockey. Detta med köp av spelare mitt under säsonger och att man ibland flyttar hela lag är inte bra.

Förutom fotbollen är det två andra saker som fyller livet i dag: kultur och natur. Ingvar Carlsson har alltid älskat att vara utomhus och tar gärna en tur och plockar svamp i Tyresta nationalpark som ligger utanför knuten på lägenheten där han och hustrun Ingrid bor. Under sin tid som statsminister var det dit han gick för att rensa tankarna och uppleva stillheten. Ofta ensam, men ibland i sällskap av Karl-Peter Thorwaldsson, som då ledde SSU och nu leder LO. En annan tillflyktsort är stugan i Härjedalen och skidturer över fjället.

– Numera kasar jag mig mest fram, kroppen orkar inte lika mycket som förut. Men det är avkopplande att vara utomhus, det har jag alltid tyckt.

Ungefär här bryter fotograf Madeleine Söder in och vi beger oss ut på fotbollsplanen för att ta några bilder. Vi har tagit med oss en stor fåtölj – som faktiskt har stått i riksdagshusets bibliotek före renoveringen på 1970-talet – och placerar både den och den före detta statsministern ute på Tyresövallens konstgräs.

Just då springer hemmalagets nummer tio, Jennifer Egelryd, ut på planen. Hon värmer upp, skjuter några skott, gör några stretchövningar och hälsar igenkännande på den förre statsministern som sitter parkerad nästan vid hörnflaggan.

– Jag lovar att flytta på mig före avspark, ropar Ingvar Carlsson till henne.

– Det är lugnt, jag tycker du sitter bradär. Du kan ta hörnorna, ropar hon tillbaka.

Så vad tycker folk om Ingvar Carlsson i dag? Före intervjun nämner jag för några att jag ska träffa Ingvar Carlsson. Reaktionerna är så gott som identiska och Lasse Olin på Tyresö FF:s kansli formulerar det som många verkar tycka:

– Han var den siste svenske politikern som var en enande kraft, som inte stötte sig med folk som inte tyckte likadant med honom.

Kanske står de där orden för en längtan efter något annat. Eller så ger åren som har gått ett nostalgiskt skimmer över tidigare politiker. I vilket fall som helst är Ingvar Carlsson van vid att fortfarande vara påpassad och stoppad av pratsugna människor.

– Jag blir väldigt ofta igenkänd. Det är många som vill prata om samhällsfrågor. Eller ta ett kort på sig själva tillsammans med mig. Framför allt gäller det människor med invandrarbakgrund. Jag tror det är helt otänkbart för dem att en före detta statsminister åker tunnelbana.

Saknar du politiken?

 – Eftersom jag valde själv att avgå så har jag aldrig haft den där känslan att jag inte fick fortsätta. Jag kände att det var dags att göra något annat och jag hade fått pröva på allt. Jag har aldrig känt att jag vill tillbaka, säger han och låter helt uppriktig.

Även om han avgick som partiledare den där dagen i mars 1996 så har han fortsatt att vara efterfrågad. Då bestämde han sig att bara ta på sig uppdrag som innebar att han lärde sig något nytt. Han har bland annat utrett folkmordet i Rwanda (”Efter det blev jag mer pessimist om mänskligheten”), suttit med i Telia Soneras styrelse (”Jag kunde inte alls mycket, men ville lära mig”) och skrivit en rapport om EU-kravallerna i Göteborg (”Det var jag och Ulf Adelsohn som gjorde det tillsammans”).

Vad lärde du dig om de kravallerna?

– Mitt bestående intryck är att det var oerhört trist att man slog sönder Avenyn. Jag tycker också oerhört synd om de många unga idealister som tack vare detta bråk inte fick chans att framföra sina åsikter. Vi utvärderade också polisens insatser: en del var bra och en del mindre bra.

Att gå från partipolitik till uppdrag i utredningar och styrelser tycker han har varit berikande. Han ser det som positivt om politiker kan hämta intryck från föreningsliv och näringsliv.

Däremot är han inte lika förtjust i de senaste årens utveckling som inneburit att höga tjänstemän och politiker lämnar partipolitiken för att genast fortsätta att jobba med liknande frågor – men nu som lobbyister.

– Det finns avarter. Man går alldeles för snabbt över och tar med sig kunskap från departementet. Jag tycker man ska ha en karenstid och vara öppen med sina nya uppdrag. I princip tycker jag att den här förändringen att man numera kan växla mellan politiken och andra områden är viktig och nödvändig. Men jag tycker det sker ett missbruk i dag.

– Jag tycker att man måste se över ersättningsreglerna. Det är riktigt att man ska ha ersättning när man har avgått, men man ska inte kunna kringgå reglerna genom att ta ut pengar via sitt bolag. Det finns sådana fel som jag tycker man måste rätta till.

I dag tackar han nej till nästan allt. Orken finns inte där på samma sätt längre.

– Jag undviker i stort sett offentliga framträdanden helt. Det finns så många andra fantastiska saker att göra. Men det kommer fortfarande saker varje vecka. Jag är väldigt noga med att svara alla förfrågningar, men jag säger nej till nästan allt.

– Det är några undantag, jag vill vara med på Almedalsveckan. Jag har varit med på alla veckor där, utom två. Med att prata om forskning och att vara med på jubileum – det har jag slutat med för länge sedan.

Inte heller den som vill ha en veterans åsikter kring dagens socialdemokrati bör lägga ner någon tid på att kontakta Ingvar Carlsson. Han har ingen lust alls att kommentera sina efterträdare.

– Jag tror de flesta har lärt sig det nu. Det ringer nästan inga längre och frågar om det, säger han och ser ganska nöjd ut.

Men när vi börjar prata om att det snart bara är ett år kvar till valet märker man att det politiska engagemanget finns kvar. Han menar att klyftorna i Sverige ökar oroväckande och att det är svårt att förstå hur nuvarande regeringen tänker i sin ekonomiska politik. Han medger att det fanns en tendens till ökande inkomstskillnader redan under den socialdemokratiska regeringen. Men den stora skillnaden är att hans regering gjorde besparingar för att rädda landet – inte för att som i dag göra medelklassen rikare.

– Och det är här man kan se den ideologiska skillnaden: vi vet att besparingar alltid slår mer nedåt i samhället och att fortsätta spara trots att vi i dag har en stark ekonomi förstår jag mig inte på. Svaret på alla frågor blir från Alliansen: jobbskatteavdrag, jobbskatteavdrag, jobbskatteavdrag och jobbskatteavdrag. Det är så tydligt att det är de gamla, de sjuka och de handikappade som har fått försämringar. Sverige har gått från att vara ett av de mest jämlika länderna i världen till att hamna på en mittenplats.

Så hur kommer det att gå i valet?

– Det går inte att säga i dag. Det kan hända så mycket fram till dess, det är ett helt annat tempo i dag. Medierna styr på ett helt annat sätt än på min tid.

Om vi bara tittar på Sverigedemokraterna, vad tror du kommer att hända med dem?

 – Det är ett svårbedömt, men jag tror inte på dem som tvåsiffrigt parti. Där skiljer vi oss från Danmark och Norge och även Finland. Trots att Sverige har tagit emot så många fler invandrare har vi hållit de här partierna stången och det tycker jag känns skönt.

– Men om de skulle bli tungan på vågen hoppas jag alla partier tar sitt ansvar. De får under inga omständigheter få inflytande, då måste de andra komma överens över blockgränserna.

Du säger att du har slutat att göra offentliga framträdanden, men kommer du vara med i valrörelsen?

 – Jag hade sagt att förra valrörelsen skulle bli min sista, men så blev jag så upprörd över den borgerliga välfärdspolitiken att jag var med förra gången i alla fall. Men nu tror jag inte det faktiskt. Jag har fullt förtroende för Stefan Löfven och de andra.

Ett samtal med Ingvar Carlsson går fort och det är dags för avspark. Organisationen UN Women där den förra kollegan Margareta Winberg är engagerad i är dagens matchvärd och det blir ett glatt återseende.

Efter att vi har sagt farväl tänker jag att jag hoppas att sista ordet inte sagt än. Att Allianspolitikerna borde tänka sig för. En Ingvar Carlsson i högform – även om han är åttio år och har lagt av – är ingen man vill ha efter sig. Speciellt inte med den ideologiska blåslampan i hösta hugg.

Fler intervjuer från tidningen Fönstret: