Lena Hallengren

”Så klart att jag ibland har legat sömnlös”

När hon tackade ja till att bli Sveriges socialminister visste hon inte att hon ett år senare skulle få ägna varje arbetsdag åt konsekvenserna av ett virus från Wuhan. Fönstret följde med LENA HALLENGREN till hennes hemmaplan i Kalmar. Där berättade hon om hur hennes skola tryckte ner vissa elever och lyfte andra. Att hon är den första i släkten att engagera sig politiskt. Och – varför hon aldrig kommer att bli idrottsminister.

LENA HALLENGREN
Ålder: 48 år.
Familj: Gift med Jonas Hellberg, barnen Klara, 17, och Olle, 13.
Bor: Lägenhet i Kalmar (och övernattningslägenhet i Stockholm).
Gör: Socialminister.
Bakgrund: Uppväxt i Kalmar. Lärarhögskola i Kalmar. Karriär inom SSU och Socialdemokraterna. Riksdagsledamot sedan 2006. Statsråd 2002–06 och sedan 2018.

Socialminister Lena Hallengren blinkar först höger och sedan vänster. Lite rörigt till höger och aningen trångt till vänster. Det är stopp här och lämna företräde där. Hon backar och stannar och bromsar och gasar.

Några gånger suckar hon lite lätt.

Nej, vi pratar inte politik utan om trafiken på Kalmars gator. Vi är på väg till dagmatten för att hämta hunden Tage, döpt efter Erlander och Danielsson. Lena Hallengren kör, visar och guidar så att Kalmar turistcenter borde ringa och erbjuda jobb som turistvärdinna om valet går snett i höst.

– Visst är det väldigt många vackra hus? Visste ni att Kalmar är en av landets äldsta städer? Det är drygt 40 000 invånare i tätorten men över 70 000 i kommunen och vi har både slott och domkyrka. Ser ni förresten Ölandsbron där borta?

Man noterar att det ligger intrampade klementinskal på golvet även i en svensk ministers bil.

Hon svänger runt ett gathörn och fortsätter:

– Bakom oss ligger högskolan, numera universitetet, där jag läste till lärare och …

Plötsligt pekar hon mot till höger.

– Ser ni gatan där? Där ligger Pizzeria Italia, världens bästa pizzeria. Vad jag rekommenderar? Cleopatra eller Christos special. Fantastiska!

Ni fattar.

Kalmar är Lena Hallengren-land. Här är hon född och uppväxt. Här jobbade hon extra på Scandic som frukostvärdinna. Här bor hennes föräldrar och syster.

Och efter en utflykt till Stockholm några år bor sedan länge hon och maken och deras två barn i stan. Även om hon veckopendlar till Stockholm.

– Kalmar är verkligen hemma för mig. Här känner folk igen mig som Lena. I Stockholm är jag förstås mer igenkänd som socialministern. Även om jag alltid är i tjänst som statsråd blir det ändå ett mentalt skifte när jag lämnar Stockholm och departementet och åker hem till Kalmar.

Något hon möjligen kan behöva.

Hon ler och berättar:

– Min mamma säger att jag ska ta det lugnt, att jag jobbar för mycket. Något som i och för sig är den kommentar jag behöver minst av allt. Jag vet ju det. Men jag är inte typen som vill ligga på soffan. Däremot är det avkoppling att här hemma hänga med på sonen Olles innebandymatcher, gå på teater och så vidare.

Ofta sägs att dagens politiker har ett nästan omänskligt schema. Så säger inte Lena Hallengren, men hon konstaterar:

– Jag var ju statsråd även 2002–2006, men med dagens flöde, och sociala medier, känns det som stenåldern. Då kunde nyheter leva hela dagen. Nu händer saker hela tiden på olika plattformar. Det är omöjligt att hålla koll på allt. Då skulle man varken få något liv eller något gjort. Mina medarbetare hjälper mig att sortera.

Hon skrattar och tillägger:

– Under förra perioden som statsråd hade jag en fax hemma i Kalmar. Så high tech var det på den tiden!

Hon visar var stans bästa oliver säljs, på Mikro Livs på Smålandsgatan, och förklarar nackdelarna med mycket arbete och pendling.

– Det jag saknar mest är att jag inte kan odla en del relationer, det gäller både i Stockholm och här i Kalmar. Jag tränar men kan inte bestämma att göra det med någon varje tisdag klockan 17 då det är bra pass. Och jag kan inte gå på kör varje onsdag, även om jag vill. Och så vidare.

Hon konstaterar det med ett det-är-somdet-är-tonläge.

Som socialminister under en pandemi har hon stått mitt i stormen. Sedan mars 2020 känner i princip alla svenskar igen henne. Inte minst genom de i början av pandemin dagliga presskonferenserna som direktsändes i teve.

I en orolig tid blev de något slags svensk lägereld.

– I dag läser människor olika tidningar, olika upplagor, olika kanaler. Presskonferenserna blev därför lite som när finansminister Gunnar Sträng på sin tid presenterade budgeten och alla lyssnade samtidigt, säger Lena Hallengren.

För klockan 14.00 varje dag stannade Sverige. ”Såg du presskonferensen?” ”Sa dom något nytt i dag?” Alla visste vilken presskonferens som menades. Alla visste vilka ”dom” var.

Lägerelden värmde och skrämde.

Folkhälsomyndighetens Anders Tegnell, Johan Carlsson, Karin Tegmark Wisell blev profilerade kändisar som levererade data om antal döda och smittade innan någon representant för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som färre kommer ihåg namnet på tog över så att svenska folket hann hämta påtår till Ikeasofforna innan journalisternas frågor började hagla.

Och Lena Hallengren stod där och förklarade och försvarade, i medvind och motvind. Dag efter dag. Vecka efter vecka. Månad efter månad.

Hon beskriver stämningen bakom kulisserna, strax innan varje presskonferens, som att alla inblandade är på tå.

– Alla vet ju att det är viktigt. Det finns ett syfte. Kanske ska vi berätta att det är extra hög risk för samhällsspridning eller att människor inte får samlas mer än åtta personer. För oss som ska delta i presskonferensen är det viktigt att veta vad de andra ska säga eftersom vi inte får förvirra människor med olika tonlägen.

Själv fick hon ibland ett manus tjugo minuter innan och ögnade det snabbt – medan det andra gånger fanns timmar för förberedelser.

– I kritiken får jag, och mina kolleger i regeringen, ofta frågan om vi enbart lyssnat på expertmyndigheterna. Självklart lyssnar vi! Men i lyssnandet ingår ju också att resonera, ställa frågor, försöka förstå, ifrågasätta …

Säger politikern Hallengren medan människan Hallengren fortsätter:

– … men det är ett enormt flöde av beslut och analyser, så klart att jag ibland har legat sömnlös. Det hände att jag drömde om pandemin måste jag erkänna.

Hon funderar kort på frågan om det varit roligt, rent arbetsmässigt, med uppmärksamheten och presskonferenserna.

– Presskonferenser är generellt kul, även om det blev tråkigare när de blev digitala med alla journalister på Zoom. Jag gillar det direktsända. Jag tycker inte om när det silas och filtreras. Jag vill helst bara göra studiointervjuer live också. En del är nervösa för det, men jag vill vara oklippt. Jag har ju ett budskap men det går att klippa och vinkla ändå, även om jag svarat samma sak tio gånger. Därför är live bättre.

Vi tar en kaffe i Arbetarrörelsens hus i Kalmar. I perioder har hon arbetat en del därifrån, men tittar annars in då och då för att prata med partikollegerna som jobbar lokalt eller regionalt. Hon hejar glatt på ombudsmannen Linus Hellman och de pratar, förstås, covid och vaccinationer. En gammal valaffisch med Stefan Löfven hänger på väggen. En med Mona Sahlin står på golvet. Ett inramat porträtt på Olof Palme står i en bokhylla. En regnbågsflagga är placerad mitt på konferensbordet, några röda fanor lutar i ett hörn och lokalens wifi heter sosse_guest.

När vi förklarar hur vi tänker att fortsättningen på den här reportagedagen i Lena Hallengrens fotspår ska läggas upp lyssnar hon och säger:

– Det låter bra, men det blir bättre om vi gör så här.

Är man minister så är man. Hon kan ju både sitt Kalmar och sitt dagsschema och lägger helst upp det själv ”så jag vet att det blir rätt, särskilt i Kalmar, jag vet ju om det tar 1,5 minut eller 15 minuter från en plats till en annan”.

Hon kollar på sin klocka och säger vi har 25 minuter på oss här i Arbetarrörelsens hus. Sedan kommer hennes man och hämtar henne och oss.

– Då hoppar vi in i vår bil och åker i väg och släpper av honom innan vi åker vidare. Jag kör.

När uppgifterna om ett nytt virus från den kinesiska staden Wuhan kom hade Lena Hallengren förstås inte en aning om att 100–150 presskonferenser väntade, att över 15 000 svenskar skulle dö i covid, att Kristdemokraternas ledare Ebba Busch skulle anklaga regeringen för att med berått mod låtit covidviruset spridas i Sverige.

– Hur jag skulle ha tänkt om jag hade haft den kunskapen då? Det vet jag förstås inte. Men, säg så här, jag är inte den som lämnar in eller lämnar över. Att kunna göra något mitt i en kris är ett privilegium. Titta på andra människor som verkligen ville bidra. De handlade åt grannar och arbetade hemifrån och så vidare. Jag hade som socialminister en uppgift, tillsammans med andra, som ingen annan kunde göra, konstaterar Lena Hallengren.

Hon funderar någon sekund.

– Jag vill betona att det tar energi men även ger energi. Jag kan gå i gång på att lösa något och känna att jag gör något viktigt.

Mitt under coronakrisen drabbades Lena Hallengren våren 2021 av bröstcancer.

Hon upptäckte själv en knöl, gick till sjukvården, fick diagnos, opererade bort ett bröst på Kalmar sjukhus, fick behandling med cellgifter – och arbetade hela tiden. Hemifrån, från Arbetarrörelsens hus i Kalmar och från departementet i Stockholm.

– Som statsråd kan man givetvis vara sjukskriven, men man är det på heltid eller inte alls. Jag hade tur och mådde relativt bra, säger hon.

De allra närmaste visste förstås om sjukdomen. Vi som såg henne i teve gjorde inte det.

– I min roll är frågan över huvud taget inte om man ska berätta det offentligt utan när man ska göra det. Jag var kallad till konstitutionsutskottet för ett KU-förhör den 9 april. Jag bestämde att inte berätta detta före KU-förhöret, eftersom jag absolut inte ville riskera att folk skulle säga att KU var extra snälla mot mig för att jag hade fått ett cancerbesked, säger hon.

– Jag kunde ju inte skjuta på min behandling för att jag hade KU-förhör, men kunde heller inte låtsas att ett långt KU-förhör inte existerade. Det var såklart lite speciellt att sitta i ett förhör och själv veta detta.

I fem timmar grillades hon av KU. Dagen efter, 10 april, berättade hon offentligt i en exklusiv intervju med Jennie Strömstedt i TV4 om sin cancer och sin operation en månad tidigare och beslutet att ändå arbeta under den perioden. Sverige lyssnade och en kollektiv fråga spred sig: Hur orkar människan?

Nu i Kalmar en disig och småkall vinterdag är behandlingen avslutad. Som för alla väntar kontroller. Hon har inga problem att prata om sin cancer, men vill inte att det ska ta fokus från hennes uppdrag.

– Därför har jag valt att inte ge tusen intervjuer om detta, även om det varit mååånga förfrågningar, och jag bloggade heller inte om mitt mående dag 2 och dag 3 och dag 45 och 46 och så vidare, berättar hon.

Hon ber däremot fotograf Berglund att säga till om peruken åker snett.

Hur människan orkar? Hon funderar.

– Hm, jag gör det jag ska göra. Jag tror att jag är sådan som person. Det var nog så redan i skolan. Och har jag numera deadline för ett motionssvar så svarar jag i tid. Jag gör helt enkelt det jag ska göra och, ja, just nu är det mycket som ska göras.

Hon kollar på sin klocka.

– På tal om det. Om en minut kommer min man. Vi fortsätter prata i bilen.

Lena Hallengren pratar varmt om sin uppväxt.

– Det var en fin uppväxt med mamma, pappa, jag och min fyra år yngre syster Karin. Vi bodde i lägenhet i ett hyreshusområde, Oxhagen, som väl inte hörde till Kalmars finaste. Pappa är i grunden snickare, men arbetade inom industrin, mamma var lärare och har arbetat mycket inom både särskolan och sfi.

Själv sommarjobbade hon på den verkstad pappa arbetade i.

Oxhagen beskrivs på Kalmar kommuns hemsida så här:

”Oxhagen är ett område i västra Kalmar som blivit alltmer centralt i takt med den förtätning och utbyggnad som sker av Kalmar stad. Enligt välfärdsbokslutet har området låg socioekonomisk status och höga ohälsotal.”

När Lena Hallengren ska beskriva vem hon var som ung säger hon nästan först att hon inte var någon idrottsmänniska.

– Jag var en sådan som blev vald sist och har man dåligt bollsinne blir bollsporter inte roliga. Så, jag lovar, jag kommer aldrig att bli idrottsminister. Men jag spelade klassisk gitarr i nio år på kulturskolan och sjöng en del i kör. I skolan pratade jag nog ganska mycket, skrattade kanske för högt ibland. Jag köpte nog inte alltid vad lärarna sa utan vågade ifrågasätta. Jag var med lite grann i elevrådet, men var aldrig den som ville vara ordförande.

Ingen av föräldrarna var politiskt engagerade.

– Inga politiska företrädare rörde sig i vårt hem, om man säger så. Jag kan tycka att det är härligt att ha så kallat ”vanligt folk” omkring mig, även om jag inte gillar uttrycket. När jag började engagera mig politiskt var det verkligen något nytt i min familj och släkt.

På låg- och mellanstadiet gick hon i Oxhagsskolan.

– Många föräldrar saknade eftergymnasial utbildning i det området. Det blev tydligt när vi började högstadiet på Falkenbergsskolan dit det också kom barn från en annan skola i ett område där det bodde typ läkare, riksdagsledamöter, företagare. I dag skulle barnen ha blandats vid en sammanslagning. Då gjordes det inte så. Vi fortsatte vara Oxhagsklassen medan de andra var Vasaklassen, minns hon.

I detta såddes ett politiskt frö i henne.

– För mig var det tydligt att vi inte behandlades lika, det var olika förväntningar på oss. När det efter prov och betyg visades snittresultat låg vår klass alltid lägst. Det var inte utpekande på individnivå men på gruppnivå. Så ska det inte gå till på en skola.

Möjligen är det så att man kan ta Lena Hallengren ur uppväxtens Kalmar men aldrig uppväxtens Kalmar ur Lena Hallengren.

Det politiska fröet växte och, som hon uttrycker det själv, det politiska uppvaknandet kom när hon var 17 år. Då gick hon gymnasiet på samhällsvetenskaplig linje på vackra Stagneliuskolan, ritad av arkitekten Ragnar Östberg som även låg bakom Stockholms stadshus, och bestämde sig för att gå med i SSU.

– Där borta var förresten SSU-expeditionen på den tiden, pekar hon och säger att det var självklart för henne att gå med i just SSU.

– Jag ska inte kalla det övertygelse. Det var nog mer min känsla. Men jag hade kompisar i både SSU, MUF, KDU … Eftersom jag inte idrottade, och inte bara kunde plugga hela tiden, fanns det tid för något annat. För mig blev det politik.

Hon blev snabbt studieledare i klubben, kassör i kretsen, distriktsordförande och 1999, som 26-åring, blev hon förbundssekreterare i SSU och flyttade till Stockholm. Ordförande var då Mikael Damberg, i dag finansminister.

Över huvud taget var det ett färgstarkt gäng politiker i SSU på den tiden. Med många viljor. De åren brukar beskrivas som en strid mellan en höger- och en vänsterfalang. Hallengren och Damberg hörde till högerfalangen medan till exempel Anders Ygeman (i dag migrationsoch integrationsminister) och Morgan Johansson (i dag justitieminister) ansågs tillhöra vänsterfalangen. Då var falangerna i perioder hårda, nästan bittra, fiender.

– Men det var länge sedan nu, säger Lena Hallengren, jag tror att vi numera alla är stolta över vår SSU-tid. Anders (Ygeman) och jag har rest tillsammans i bland annat Afrika. Morgan (Johansson) och jag kom in i regeringen samtidigt. Och Micke (Damberg) och jag har varit goda vänner i 25 år.

Under SSU-tiden hittade hon politisk erfarenhet. Och sin blivande man, pressekreteraren Jonas Hellberg.

– Vi träffades som så många andra på jobbet, säger hon.

Efter valet 2002 var hon på en kurs genom just SSU på förbundets egen konferensanläggning Bommersvik. En dag ringde Pär Nuder, statssekreterare hos statsminister Göran Persson, och bad henne komma upp för att prata om EUs framtidskonvent där hon var regeringens representant.

– Jag träffade honom och förstod ganska snart på hans frågor att han helt enkelt ville testa mig. Senare i en paus på Bommersvik fick jag ett meddelande att Göran Persson hade sökt mig. Jag ringde och vi bestämde träff på Sagerska palatset där han bodde.

Hon minns hur pulsen slog när hon gick dit.

– Han frågade om jag ville bli förskole- och ungdomsminister och jag sa ja. Fast det var för mig verkligen, verkligen otippat. Jag hade inte haft en tanke på att bli statsråd. Jag var ju bara 28 år, det näst yngsta statsrådet dittills, bara Ulrica Messing hade varit några månader yngre.

I fyra år var Lena Hallengren statsråd, den gången. Nästa gång frågan kom var det 2018 och Stefan Löfven som ringde.

– Även då var jag på ett partievenemang, i Mönsterås. Men ärligt talat var det mer väntat att Stefan Löfven skulle fråga, ja, jag hade nog blivit besviken om han inte hade gjort det, erkänner hon.

Så hon sa jag till att bli barn-, äldre- och jämställdhetsminister. I januari 2019 frågade Löfven om hon kunde tänka sig att ta klivet upp på en av landets tyngsta ministerposter, den som socialminister. En post som – även utan pandemi – ger ansvar för svåra frågor om rör samhällets välfärd och individuella rättigheter. Hur ska alla sjuka i Sverige få den vård de behöver? Hur ska äldre känna trygghet både i omsorg och ekonomi? Vilka rättigheter har människor med funktionsnedsättningar? Och typ tusen andra frågor.

Med öppna ögon antog hon den utmaningen. Utan en aning om att det ganska precis ett år senare skulle dyka upp ett nytt coronavirus i staden Wuhan i Kina …

Publicerad i nummer 1, 2022