Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Intervju

”Mitt skarpaste vapen

är min hjärna”

Som ung på 1970-talet tänkte hon att poliser bara ville ”slå folk i huvudet”. I dag är hon Sveriges kanske mest kända polis. Fönstret hälsade på CARIN GÖTBLAD i Visby och pratade om tiden då hon bevakades av Soc. Om hur de gängkriminella ska stoppas. Och – om vad det är som gör att hon trivs så pass bra inom polisen att pensionen får vänta: – Framför allt gör polisen saker. Ringer någon oss och säger att den ska slänga sig framför tåget så rycker vi ut. Vi ger inte en tid om fjorton dagar.

Det första vi ser hemma hos Carin Götblad i huset i Visby är några spel som ligger på en hylla. Det översta är klassiska Tjuv och polis. Hon säger att spelet är för barnbarnen. Men fan tro’t. Hon är polischef med rätt att gå i pension men väljer att jobba på. När man undrar varför hon inte vinkar hej då till möten och börjar utnyttja seniorrabatten på 5 procent på tisdagar på Ica tittar hon förvånat. För henne är det självklart. Man sneglar mot spelet i hyllan och förstår. Det finns ju många tjuvar kvar att jaga där ute – och polisen behöver all hjälp för att vinna.

Ja, hon uttrycker sig förstås inte så. Hon säger i stället:

– Jag tycker att jag gör nytta fortfarande. Som det är nu får jag som är född 1956 arbeta till jag är 69 år, men jag tror att regeringen kommer att behöva flytta fram den gränsen.

Vi går ut i hennes trädgård. Under persikoträdet och bredvid fikonträdet och den 140 år gamla vindruvsrankan släpper hon ut två marsvin med spring i benen och håller snudd på ett brandtal.

– Vi har så många orosmoln. Våldet, gängskjutningarna, utanförskapet som forskare och polisen varnat för i decennier, elen, Ryssland, klimatförändringar …

Hon klappar ett av marsvinen.

– Vi måste mobilisera det goda samhället. Den lagstiftning som myndigheter är byggt kring har inte hängt med samhällsutvecklingen. Myndigheter jobbar för mycket i stuprör utan samarbete. Historiskt är Sverige bra på stora förändringar och de har oftast föregåtts av en kraft från civilsamhället. De gamla folkrörelserna var viktiga. Nykterhetsrörelsen, kvinnokampen, folkbildningen. Nu måste vi försvara demokratin. Bildning och demokrati har alltid hängt ihop, ABF och andra har haft en jätteviktig roll, och vi ser att de familjer som det är problem med sällan är med i föreningslivet. Vi behöver kort sagt en ny folkrörelse.

Hon konstaterar att det i västvärlden inte finns något land som blivit av med organiserad brottslighet när den en gång slagit rot och böjer sig fram som för att understryka det hon säger:

– Alla måste hjälpas åt. Myndigheter, civilsamhället, du, jag …

Därför har hon inte tid att gå i pension utan fortsätter att spela Tjuv och polis – fast i verkligheten. Numera med titeln polismästare vid NOA, polisens nationella operativa avdelning.

– Jag jobbar med verksamhetsutveckling och lägger näsan i blöt där jag tycker att min erfarenhet behövs och avlastar rikspolischefen i en del frågor. Jag arbetar strategiskt mot kommuner och andra myndighetsledningar. Inte floskler, konkreta saker.

Hon funderar en halv sekund och slår fast:

– Jag är bra på att se helheten i samhället och på att få till saker.

Det sista är ganska typiskt Carin Götblad. Hon är ingen som skrapar med foten och säger att, äsch, jag kan väl ingenting. Att vara chef i en mansdominerad värld kräver sin kvinna. Hon är känd för att vara rak och kräva förklaringar och ta snabba beslut. En del uppskattar det medan andra känner sig överkörda. För, om hon får säga det själv, har hon åstadkommit mycket.

– Jag var Stockholms första och hittills enda kvinnliga länspolismästare. Alla 27 före mig sedan ämbetet inrättades på 1700-talet var män, liksom de efter mig. Jag hade tjänsten i nio år, vilket är länge för en polischef, och var chef över 7 000 medarbetare.

Hon nämner detta ”för att det brukar ta lite på en viss typ av män som har svårt för starka kvinnor och är nedlåtande”.

Hon berättar att hon inrättade små poliskontor i de 28 mest utsatta områdena och ungdomsråd med barn i nedre tonåren från så kallade utsatta områden som hon träffade en gång i kvartalet och diskuterade med hur polisen bör jobba.

– Jag byggde upp polisens volontärer efter kanadensisk modell, kontaktpoliser för varje skola infördes, hatbrottsjour, äldreråd, brottsofferjour för unga brottsoffer och unga gärningsmän och så vidare, säger hon och betonar:

– Och inget av detta var några projekt eller dagsländor utan permanenta verksamheter.

Hon har fått pris som Årets chef av tidningen Chef, Årets ledare av tidningen Affärsvärlden och Årets rivjärn av Riksförbundet Hem och Samhälle och applåderats av många – men inte alla.

– Jag tar inte del av vad som skrivs på Flashback och liknande plattformar, säger hon.

Hon skakar på huvudet och lyfter upp sina två marsvin, Nala och Roger, som hennes Facebookvänner för övrigt känner väl igen. ”Svinen” kallar hon dem. Marsvinen alltså. Inte Facebookvännerna.

– De två är systrar, säger hon.

Hon ser frågan komma innan den kommer.

– Jag har barnbarn som är engagerade i hbtqi-frågor så då fick den ena systern bli en Roger. Hon pratar med småbarnsröst med sina marsvin och förklarar sedan för oss med polismästarröst:

– Jag jobbar med ondska hela dagarna. Forskning visar att har man ett intresse som är litet, snällt och skört är det bra. Som till exempel marsvin. Det motverkar cynism.

Hennes man Erling Bjurström, som är professor och forskare och den här dagen sitter på glasverandan och arbetar, accepterar marsvinen. Han hade större problem med hennes tidigare intresse – tamråttor. Droppen var när hon bedyrade att de var instängda i sin bur men i smyg lät dem springa fritt på natten.

– De måste ju få sträcka på benen. En natt vaknade Erling av att de kom uppklättrande på hans ben.

Hon skrattar högt åt minnet.

– Han gallskrek. Jag var ju van vid att de kom och slickade mig i ansiktet. Råttor är intelligenta djur, marsvinen är rätt korkade men samtidigt kloka och rara.

En dag med Carin Götblad är en dag med stor spännvidd. Vi sitter först i hennes trädgård, sedan plockar hon fram cyklar åt sig och oss. Ena stunden berättar hon en dråplig historia för att snart glida över till gängkriminalitet. Det uppmärksammades stort när hon i en intervju nyligen berättade att polisen i en taxi hittat en 9-åring med en Glock, en pistol.

– Det är förfärligt, förstås. Skjutningarna i Sverige har nått en exceptionell nivå nu.

Polisen får förstås kritik för det. De allra flesta gängskjutningar klaras inte upp. På insändarsidor är folk förbannade för att utredningen av ett inbrott i sommarstugan lades ner med vändande post.

Hon anser ändå att polisen, och hon, gör och har gjort ett bra jobb.

– Vi har en helt ny situation. Människor är rädda. Ingen i gängen säger något. Många vittnen vågar inte berätta vad de vet. I grunden är inkludering och integration det enda som kan bryta detta. Men i det akuta läget måste vi förstås gripa och få de här mördarna inlåsta. Vi kan inte ha gravt empatiskadade livsfarliga mördare på gatorna. Nu pratar man om att inrätta ungdomsfängelser för 15–17-åringar. Jag tycker egentligen inte om det, men vi kan samtidigt inte ha hänsynslösa mördare på ungdomshem som de rymmer ifrån.

I september ansågs kriminaliteten vara den fråga som avgjorde valet. I princip alla partier ville fortsätta att stärka polisen.

– Utredningar kring skjutningar kräver massor av poliser. Det tar kraft från annat. Vi tillförs mer resurser sedan en tid. Jättebra! Men vi vill att skola och socialtjänst förstärks lika mycket! Och fler övervakningskameror är på gång och kommer att hjälpa, men det räcker inte. När ingen vågar prata kan vi ibland lösa brott med hjälp av kameror. Vi har bett om det länge men fått avslag. Självklart måste man balansera vilket samhälle vi vill ha. Valet står mellan brottsuppklaring och stark integritet. Jag har träffat tillräckligt många brottsoffer för att veta vad jag väljer.

Anonyma vittnen är en ännu känsligare fråga.

– Man måste tänka sig in i situationen. Om man själv vore anklagad men inte får veta vem som sagt vad är det svårt att bemöta. Jag är inte motståndare till anonyma vittnen. Jag tycker vi kan införa det för att de allra grövsta brotten och gängbrottslighet eftersom det är så stora problem. Men man ska inte ha för stora förhoppningar. Domstolarna kommer inte tillmäta det så hög vikt.

Under hösten har hon setts i TV4s realityserie Expeditionen.

– Jag får erbjudanden om att vara med i olika programtyper. Nästan alltid säger jag nej. Ska jag vara med ska jag kunna lyfta någon hjärtefråga. Det här passade för jag fick tillfälle att lyfta barnens situation i Nepal, som jag är ideellt engagerad i. Jag var jätteglad att TV4 frågade mig som kvinna 60-plus och inte någon av alla vältränade yngre manliga kolleger!

Hon gick stenhårt in för äventyret att klättra i Himalaya.

– Jag har aldrig varit så vältränad. Och veckan innan vi åkte gick jag för första gången i livet och gjorde en ansiktsbehandling. Jag tyckte faktiskt själv att jag var ganska snygg när jag flög i väg mot Nepal. Jag tänkte att nu kommer de pojkvänner som dumpade mig i tonåren att sitta framför teven och ångra sig och säga ”vilken himla fräsch 66-åring Carin är”.

Hon gör en konstpaus och skrattar:

– Sedan började nedbrytningen. På plats fick jag höjdsjuka. Då sväller man upp rejält. Jag såg ut som en gris.

Ålderismen, diskriminering på grund av ålder, gör henne förbannad. Hon menar att samhället i dag inte prioriterar erfarenhet, snarare ungdom, men att erfarenheten behövs i alla typer av organisationer.

– I poliskåren är många utredare slitna och väljer att gå i pension. Det kommer in massor av unga, oerfarna. Det är bra men snittåldern i kåren sjunker. Det behövs en balans av unga och gamla. Jag satsade som chef mycket på unga, gärna lite annorlunda, som hade kvaliteter som leder till utveckling. Nya ögon behövs. Men, och det här är viktigt, man måste ha många kloka 60-plussare kring den unga personen. Själv hade hon inte en tanke på att ge sig in i polisvärlden.

– Nej, nej, nej. Jag hade mycket fördomar om poliser. Jag var aktiv i alternativrörelsen på 70-talet. Jag trodde att poliser bara ville slå folk i huvudet.

Hon hade fått två barn som 20-åring. Och ett brev från Socialtjänsten.

– Jag öppnade och såg en inbjudan till en grupp för ’Ensamma mödrar i riskzonen’. Jag bodde i ett miljonprogramsområde i en förort och pappan till barnen var borta ur bilden.

Långt senare i sitt yrke har hon haft nytta av den tiden. I mötet med utsatta kan hon säga att hon verkligen vet hur det är att bli bemött med fördomar.

– Det var tufft att vara 20 år när barnavårdscentralen klampar in i hemmet när jag inte är hemma och skriver ”mycket disk” i sin rapport. Och om barnen hade för tunna byxor sa personalen på dagis inte det till mig utan ringde socialtjänsten.

I samtalsgruppen mötte hon en några år äldre lika ”ensam moder i riskzonen”. Det var Kristina Lugn, poeten och senare ledamot i Svenska Akademien. De blev bästa vänner och var det ända tills Kristina Lugn gick bort för två år sedan.

– Både Kristina och jag var fantastiska mödrar, men rädda för dagispersonal och förskolelärare, skrattar hon.

Det hände långt senare att de träffades på damtoaletten vid Nobelmiddagarna och önskade att de vetat detta när de var unga och rädda ...

Carin Götblad läste till barnskötare på gymnasienivå.

– Jag ville egentligen inte det, men har alltid varit pragmatisk, så jag tänkte att det nog skulle vara bra för mina barn om jag lärde mig lite mer.

Av bara farten pluggade hon sedan till förskollärare. Men, nej, det var inte för att lära sig sätta gränser som hon några år senare började juristlinjen. Det var samhällsintresset som kom in. Som färdigutbildad jurist frågade hon sig en dag: Var gör jag mest nytta?

– Min man kallar mig nyttofascist. Det kanske är så. Med mina fördomar om poliskåren tänkte jag att, hm, polisen behöver mig. Kanske inte alla inom polisen tyckte det, men ganska många gjorde det. Tror jag.

Så fick det bli i alla fall.

– Och mina fördomar kom på skam. Jag hade aldrig träffat så många bra människor som inom polisen. Framför allt gör polisen saker. Ringer någon oss och säger att den ska slänga sig framför tåget så rycker vi ut. Vi ger inte ger en tid om fjorton dagar som det blir om man ringer psykiatrin, om jag ska förenkla det.

Carin Götblad blev halvkänd för allmänheten när hon i maj 2003 blev länspolismästare i Stockholm. I september samma år blev hon helkänd när Sveriges utrikesminister Anna Lindh mördades.

– Vakthavande befäl ringde mig direkt. Jag ställde kontrollfrågor så allt hade gått i gång. När beskedet kom att hon var död tänkte jag först, stackars hennes små barn. Sedan går autopiloten alltid på och jag blir rationell.

– Min roll var att se till att de bästa fick arbeta med detta. I min utbildning till polischef gick vi igenom de svagheter man sett i utredningen kring mordet på Olof Palme. Det skulle aldrig fallit mig in att sätta mig själv som spaningsledare, det hade varit idioti.

Trycket var enormt. Carin Götblad syntes överallt.

– Medierna ringde dygnet runt. Det kom många hot och människor bankade på min dörr på nätterna. Jag måste senare flytta och skaffa hemlig adress. Är man kvinna och blond och har ett maktyrke får man vissa människor efter sig, slår hon fast.

Hon menar att det viktigaste är att låta de bästa utredarna sköta sitt jobb och inte störas.

– Rikspolischefen ville skicka in en second opinion-människa som skulle kontrollera och ifrågasätta alla beslut. Jag sa nej. Politiker ville lägga sig i. Jag sa nej. Själv tvivlade jag aldrig på att vi skulle lösa mordet. Duktiga utredare måste få följa sina rutiner. Efter 14 dagar hade vi tagit mördaren Mijailo Mijailovic.

Vi kommer in på ämnet psykisk ohälsa, en annan av hennes hjärtefrågor.

Anna Lindhs mördare hade en sådan historia. Vid till exempel skolskjutningar ser man samma problematik. Bara några månader och några hundra meter från vår intervju mördades Ing-Marie Wieselgren under Almedalsveckan sommaren 2022 av en man som visade sig ha en psykisk störning.

– Ing-Marie och jag jobbade ganska nära tillsammans. Beskedet var fruktansvärt. Men det finns inget svårare än att förutse en attack från en person som har små sociala kontakter, är introvert, har någon form av psykisk ohälsa och sitter framför datorn och radikaliseras. Vi ser att det ökar bland både islamister och högerextrema.

Carin Götblad berättar att man i utredningar ofta ser att det funnits signaler på att omgivningen anat att en gärningsman, för det är ofta pojkar och män, mått sämre och sämre och utvecklat ett onaturligt våldsintresse.

Polisen kommer hela tiden i kontakt med psykisk ohälsa.

– Det har en stor del i kriminaliteten. Vi ser hur de som lever i gängmiljö är väldigt stressade och rädda och många har psykisk ohälsa. Och polisen får ofta rycka ut när det befaras självmord.

Man lär av allt i livet. Även det allra svåraste. Carin Götblads äldste son dog när han var 21 år. När jag frågar hur det påverkat funderar hon en stund, är tveksam om hon vill prata om detta men funderar högt om det kan vara en hjälp för andra. Hon ber att få skriva ner sina tankar i stället.

Dagen efter kommer ett mejl: ”Jag förlorade min äldste son när han var 21 år gammal och har svårt och prata om det för jag tycker inte det finns några ord som räcker till, jag brukar lyssna på musik i stället, musik som talar till hjärtat som till exempel orgelmusik.

Det är 27 år sedan nu och jag tänker på Karl varje dag – när jag vaknar och innan jag somnar.

Karl var känslig och intelligent och det är inte alltid en fördel. Jag kan inte acceptera ända in i hjärtat att Karl inte finns längre – då går jag sönder. Jag vet det intellektuellt – det räcker.

Jag avskyr new age-inspirerade råd om att man måste ’gå igenom sin sorg’. Det måste man inte alls, man kan vägra det när man inser att det finns ingen tröst – tvärtom. Och det går att leva ett bra liv ändå. För överallt finns det goda människor.

Men myndigheters rutiner kan vara extremt okänsliga och totalt fel. Egentligen är det bara kyrkan som kan hantera döden. Ett par veckor efter Karls död fick jag ett inkassokrav från sjukhuset att Karl lämnat vårdinrättningen utan att betala sin dygnsavgift (han låg 1 dygn innan han dödförklarades). Fruktansvärt i en redan svår situation.

Någon månad efter Karls död fick jag sen ett brev från samma landsting med erbjudandet att gå en KBT-kurs mot sorg. Det kändes som ett hån efter alla år jag som anhörig förgäves kämpat för att Karl skulle få hjälp med sin depression och ångest.

Jag har som polischef arbetat mycket för att medvetandegöra och förbättra samhällets gemensamma insatser vid psykisk ohälsa. Till exempel högre stängsel på Västerbron i Stockholm. Det tog två år men Sten Nordin (finansborgarråd i Stockholm) och jag ’vann’ över Skönhetsrådet och stängslet kom upp. Det ledde till en stor förändring för det betyder mycket om självmordsnära människors impulser hejdas om så bara ett par minuter.

Vi införde även akutbil med polis och mentalskötare i Stockholm och har kommit längre i att psykiatriska kliniker inte ska avvisa människor som kommer in med polis.”

Vi går och cyklar runt i Visby. Carin Götblad pratar på om våldet, gängen, integrationen, segregationen, ålderismen, våld i nära relationer, hedersvåld …

Det är nästan lite deppigt. Man tänker i sitt stilla sinne att det måste var tungt att arbeta med. Då säger hon plötsligt:

– Men vi får aldrig glömma att de flesta människor inte är kriminella. De går till jobbet på vårdcentralen eller tunnelbanan varje dag. Och vi kommer att lösa det här. Det kommer att ta tid, men självklart går det i ett land som Sverige. Om vi hjälps åt.

Publicerad i nummer 4, 2022

Fler intervjuer från tidningen Fönstret: