Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Intervju

Lasse Åberg

Sveriges mest kända ensamvarg

spelar Stig-Helmer igen

Han är ett arbetarbarn och säger att han som sådant har ”dåligt självförtroende, taskig smak – och sunt förnuft”. Kanske är det just den mixen som gör honom både så förstådd och omtyckt av publiken. Nu spelar han Stig-Helmer igen. Den här gången har 50-talsnostalgikern Lasse Åberg ett budskap till dagens ungdom.

Lars Gunnar Åberg
Född: 5 maj 1940 i Hofors, uppväxt i Stockholm.
Familj: Fru Inger, textilkonstnär, två barn, barnbarn. 
Bor: Bålsta och Gotland.
Aktuell: Jobbar just nu med sin nya film The Stig-Helmer story som har premiär julen 2011.


Lasse ÅbergLasse Åberg guidar runt i sitt museum i Bålsta, utanför Stockholm. En kvinna köper ett vykort och berhonom signera. Inga problem. En annan köper en bok och vill ha autografen i. Självklart. Ett sällskap tittar på en tavla med den berömda juicescenen från Sällskapsresan och skrattar igenkännande. Sedan upptäcker de att den är gjord som en pärlplatta och skrattar ännu mer.

Stämningen i restaurangen på museet är, kort sagt, trivsam.
Lasse själv tar en caesarsallad, pekar var lingondrickan står och säger stilla:
– Jag har ett stort konstnärligt problem ...
Han ser att man ser frågande ut och gör en kortkort konstpaus innan han fortsätter:
– ... nämligen att folk förstår mig.
Sedan ler han lite underfundigt och man tänker på något annat som han en gång har sagt: ”Att vara arbetarklass är att ha dåligt självförtroende, taskig smak och sunt förnuft.”
Han utvecklar detta:
– Att ha dåligt självförtroende kan vara en bra drivkraft. Jag vet inte om jag hade det egentligen, men att ändra min situation var nog en motor för mig och är det för många.
– När det gäller smak hade vi nog det man kallar taskig smak hemma. Mamma gillade fula dukar och porslinsfigurer och sådant. Nu är vi så observanta på form och färg, det var vi inte då. Fast själv hatälskar jag ju den så kallade dåliga smaken och har till och med gjort en hel utställning och en bok smaklösa souvenirer. Och jag tycker nog att jag har sunt förnuft.
Själv tog han redan på 1970-talet dessa ingredienser, blandade dem och förvandlade dem till ett åbergskt framgångsrecept. Att den nya filmen The Stig-Helmer story, med premiär julen 2011, kommer att bli en publiksuccé finns det egentligen ingen som tvivlar på. 
För låter han sin Stig-Helmer åka på semester går 2,8 miljoner och tittar, dammar han av sitt band Electric Banana Band efter tjugo år i malpåsen kommer 20 000 till Hultsfred för att titta, skriver han en låt om en piraya som heter Maja säljer skivan 200 000 ex, designar han ett tyg hamnar det på stolarna i Stockholms alla t-banevagnar och bestämmer han sig för att visa sin världsklassiga Musse Piggsamling letar sig svenska folket till en bondgård i utkanten av lilla Bålsta.

Det är där vi sitter nu: Åbergs Museum. 
Ett museum som är ett familjeprojekt.Svärdottern Carina är chef, sonen Max som är formgivare hjälper till liksom dottern Anna och barnbarnet Ida och ...
– Det känns helt sjukt att vi har ett museum med restaurang. Filmerna hade gått bra och jag ville använda pengarna till något kul. I dag är jag otroligt glad att vi vågade. Det kunde ha gått åt helvete första året men nu har det funkat i åtta år.
Tänk om mamma och pappa i en etta i Fredhäll hade anat ...
Pappa var svarvare och mamma hade varit damfrisörska men blev, som så många kvinnor på 1950-talet, hemmafru när barnen kom. 
I en arbetarfamilj då var det ett rejält arbete som räknades. I vanliga fall. Men familjen Åberg var kanske inget vanligt fall. Pappa var trummis på kvällarna – och hade som musiker möjligen en lite större förståelse för konsten än många andra.
I alla fall är det Lasse Åbergs tolkning så här femtio, sextio, ja nästan sjuttio år senare.
– För mig var valet egentligen självklart. Jag sade tidigt att jag skulle bli tecknare. Mamma stöttade mig så där som många mammor gör. Kanske var det för att farsan var trummis som han inte heller tyckte att det var så suspekt. Dessutom var han nog lite intresserad själv. Jag minns att han tog med mig till Liljevalchs för att titta på en utställning, någon mexikansk, på femtiotalet. Han köpte billiga konstböcker och vann en litografi på ett konstlotteri. 
Lasse Åberg hade i alla fall ingen plan B. 
– Jag fick mycket feedback på mittritande. ”Lasse ritar så bra”, sade alla så där någonstans bestämde jag mig för att bli tecknare trots att jag egentligen inte visste vad det innebar.
I tonåren försökte han utveckla sitt tecknande genom ABF och andra studieförbund.
– Jag var släktens lilla geni. Efter studieförbunden kom jag in på Konstfack. Där blev jag däremot en medelmåtta bland en massa konstnärsbarn, vilket var rätt omtumlande. Ungdomar från konstnärliga miljöer hade någon form av försprång medan jag var tvungen att starta från noll. Men jag instämmer med kören som säger att studieåren var de roligaste.
Han sammanfattar plötsligt sitt liv:
– Jag började rita tidigt, fortsatte rita, sökte in på Konstfack och ritade där och ritar fortfarande.

När han nu har fyllt sjuttio år kan han se att valet att gå Konstfack var livsavgörande för honom. Han jobbade innan det på ett bokförlags lager och hade nog lätt kunnat fastna där, beskriver sig själv som ganska introvert. ”En loner, en ensamvarg, som gillar att gå själv och skräpa. Lite autistisk light, så där.”
Men på Konstfack träffade han konstnären Ardy Strüwer, en snarare extrovert person, som även gjorde tv. De två fann varandra genom Ardy Strüwers dåvarande fru som dansade i en jazzbalett som Lasse Åberg spelade gitarr i – och resten är populärkulturhistoria.
Då blev Lasse Åberg allas Lasse Åberg. 
Sedan dess känner varenda svensk igen honom, ja, utom poliserna på Arlanda som i mitten av 70-talet sög in honom som misstänkt terrorist ”eftersom de trodde jag var Norbert Kröcher, tysken som planerade att kidnappa dåvarande ministern Anna-Greta Leijon”.
Lasse Åberg har faktiskt en löpsedel kvar hemma:
”Trazan tagen som terrorist”.

Problemet i dag, om det nu är ett problem, är att man inte kan se Lasse Åberg utan att se hans filmfigur Stig-Helmer. Det tänker jag själv över en lunch där på museet och man hör det på viskningarna när han går för att hämta kaffe. Genom att själv spela huvudrollen i filmerna valde han kändisskapet. Paradoxalt, med tanke på hans beskrivning av sig själv som en ensamvarg.
– Att Trazan Apanson, som vi gjorde redan 1976, alltså för trettiofem år sedan, eller Stig-Helmer, för trettio år sedan, skulle leva kvar fortfarande anade jag ju inte.
Han funderar på en fråga om fördelar och nackdelar med kändisskapet och konstaterar att det är svårt att säga, han vet ju nästan inget annat liv. I alla fall inte som vuxen. Men en fördel, kommer han fram till, är att han så att säga är sanktionerad och slipper att hela tiden berätta vem han är och bevisa vad han kan.
– Jag tackar nej till det mesta, faktiskt. Senast i går fick jag en förfrågan om att vara med i Let’s dance i TV 4, men jag sade nej.
Fast en del ja blir det också.
– Jag gör sådant jag tycker är kul. Senast ankmönster till en duschkabin. Lite otippat är kanske att jag även formgav omslaget på Pocketbibeln åt förlaget Verbum ...

Bananbandet spelar fortfarande då och då, senast tillsammans med Kungliga filharmonikerna ”som ju var ett hyfsat coverband att ha bakom sig”. Han har även Stig-Helmers Experience ”som är en festvåningsorkester som jag har tillsammans med två killar från Västerås under mottot ’We do birthdays and weddings’”.
Det sävliga och lite långsamma gör att han lätt uppfattas som småtrist eller rentav sur. Något de som känner honom, givetvis, säger är helt fel.
– Men jag är inte Klasse Möllberg, slår han fast, som är en extremt extrovert person. Det är mycket naturligare för Klasse Möllberg att försöka äga publiken när vi spelar med Electric Banana Band än det är för mig. Men jag behövs som en motpool till honom, eftersom han är åt andra hållet.
Han gillar att resa till storstäder och har, till exempel, aldrig varit tillbaka till Kanarieöarna efter inspelningen av Sällskapsresan.
Tidigare i vintras var Lasse Åberg gäst i pratshowen Skavlan. Den kolugne Lasse Åberg är en av få som har fått den erfarne programledaren att tappa målföret. Lasse Åberg säger plötsligt:
– Jag vet att du har sagt att den tråkigaste gäst du haft någonsin, det var jag. 
– Absolut inte!, svarade Skavlan. Menbehöver åtminstone någon dödstyst tv- sekund innan han kontrar med att hade sagt ”svåraste” gäst, inte ”tråkigaste”.
Till mig fyller Lasse Åberg gravallvarligt i:
– Bakom den här slöa blicken döljer sig en knivskarpa hjärna så se upp!
Han levererar många sådana plötsliga citat. Det är en del av hans ganska speciellla samtalsstil. Han svarar mestadels bara på precis det jag frågat, inga utvikningar. Men så brister han plötsligt ut i en underfundigt sammanfattande ”one-liner”. Man hajar till och tvingas fundera på vad han just sagt. Som när han efter att ha konstaterat att han, som alla andra, inte gillar dålig kritik plötsligt säger på engelska:
– Most critics are failed artists, but so are most artists. (”De flesta kritiker är misslyckade artister. Men det är också de flesta artister.”)

Lasse Åberg älskar 50-talet, det årtionde då han själv var tonåring och blev vuxen. I mycket av det han gör går det igen. Inte minst i hans samlande av prylar. Han samlar som en ekorre på sig ”allt med själ, har alltid gjort det, museet blev ett tillfälle att accelerera samlandet”. Därför var han rekvisitafolkets bästa vän under inspelningen av nya den filmen, som handlar just om hur Stig-Helmer blev Stig-Helmer. En hel del av de gamla skyltar och annat som syns i filmen är Lasses egna.
– Jag uppfann den här gången en barndom och ungdom åt Stig-Helmer. Hans mamma skickar honom till en morbror vid tjugoårsåldern för att mamma tyckte att han skulle komma hemifrån. Ungefär som jag som bodde hemma till jag var över tjugo. Det är lätt att det blir patetiska mammagossar om de inte kommer i väg.
Om 50-talet var bättre?
Han funderar länge på frågan och säger sedan:
– Det var aningslösare då. Ungarna behövde inte tugga i sig hela världens elände varje dag. Vet inte om det alltid var bättre, men det var naivare. Framtidstron var stor. Allt skulle bli bättre och bättre, sossarna skulle regera i evighet och alla skulle få skolning.
– Är man psykiskt labil i dag måste det vara lätt att tappa sugen om en framtid som inte ger något hopp. Folk kommer hit från andra länder och får inga jobb. Det är nya larmrapporter varje vecka. Materialismen sitter i högsätet med nissar på banker och flyttar papper och får avgångsvederlag på fyrtio miljoner ... 
Han suckar och så kommer en typisk åbergsk vändning:
– Men det här med rökningen har i alla fall blivit bättre.
Och så ler han till. Helt kort.
Dagen innan var den sista inspelningsdagen. Det känns befriande. Han säger sig sällan ha struktur i sitt jobbande. Filmen har han petat med länge, lagt bort, gjort en bok emellan, tagit upp igen. Först när han bestämde sig att det var nu eller aldrig kom en tidspress in och då blir jobbet dessutom ”lite ångestfullt eftersom en av de få kvarvarande hierarkierna är filmbranschen så jag vet att jag ska fatta X antal beslut varje dag i flera månader”.
Nu är han mitt upp i klippandet.
– Vi mördar våra älsklingar. 2,10 långt ska ner till max 1,45. Nuförtiden får jag för det mesta hemskickat dvd:er som jag tittar jag på. Sedan ringar jag till killen som redigerar. Bara då och då åker jag in. Att göra film är så smidigt nu och, nej, det är bara skönt att slippa det tidigare sättet. Även om det ibland nästan kan gå för lätt nu. ”Jag har inte haft tid att skriva kortare”, som Blaise Pascal klagade redan på 1600-talet. Det säger mycket även om dagens teknik.
Själv har han svårt för all teknik.
Faktiskt kan han jämte frun Inger vara Bålstas mesta tummen-mitt-i-handen-personer. De har ingen dator hemma och först förra sommaren blev han med mobiltelefon ”fast jag ringer bara efter taxi med den, det var dottern som sade att vi absolut måste ha en”.
– Jag vill inte vara delaktig i it-raseriet, jag vill vara cyberanonym.

I nya filmen vill han visa att det trots all ny teknik och alla förändringar är samma problem i grunden som människor står inför.
– Det är bra för ungarna att veta. Jag har förmedlat mycket genom film och tv. Det är där jag satt in min pedagogiska insats. När det gäller Stig-Helmer ville jag sätta upp en spegel framför folk för att visa hur vi beter oss på semester, på golfbanan, i skidbacken, på hälsoresa och så vidare.
– Stig-Helmer blev ett verktyg för det men den nya filmen är mer personlig, säger Lasse Åberg.
Genom åren har det blivit många priser i olika genrer. Guldlejon i Cannes för reklamfilm, Montreauxfestivalens presspris, Årets svensk (1980), en radda reklampriser och kulturpriser, Ingmar Bergmans filmpris, Guldbagge som bäste manlige skådespelare ...
Han låtsassuckar lite och slår sedan fast:
– Men ballongdansen med Sven Melander och Bosse Larsson är väl det enda som jag kommer att bli ihågkommen för.
Utöver det där med hur man får juice på flygplanet, förmodar jag att han menar.

Fler intervjuer från tidningen Fönstret: