Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Intervju

En komikers kamp

Som ung predikade hon att homosexualitet är en synd. Sedan blev hon kär i en kvinna. Nu skriver hyllade komikern MARIKA CARLSSON, 45, sin självbiografi – en bok hon tillägnar alla dem som liksom hon känner sig som svensk, men för alltid kommer att ses som främling.

MARIKA CARLSSON
Ålder: 45 år.
Familj: Sambo och 6-årig bonusdotter.
Bor: I Stockholm.
Aktuell: I sommar med Diggilooturné, i höst med självbiografin Såna som du ska inte vara här.
Reser gärna till: Etiopien! För den goda matens och det sköna klimatets skull. Det är häftigare än Thailand.
Fritid: Tränar, gärna på cykel.
Det visste du inte: Har gått ner 35 kilo.

Ett liv kan knappast börja värre. Marika Carlsson föddes 1973, i den del av Etiopien där det då pågick en svältkatastrof. Några månader gammal lämnades hon att dö, i ett flyktingläger.

Men i stället för att bli ett av hungersnödens mellan 40 000 och 80 000 dödsoffer hittades hon av en svensk hjälparbetare som hette Stina och först trodde att den lilla flickan var död. När hon som skulle bli Marika Carlsson visade svaga livstecken togs hon till ett barnhem där en Erna från Uppsala stoppade henne innanför sina kläder. Med sina egna hjärtslag och sin kroppsvärme förmådde Erna den lilla krabaten att börja leva igen. Det var också Erna som såg till att Marika två år senare adopterades just till småländska Mönsterås, där hon hade bekanta som var pingstvänner och inte kunde få egna barn.

– Jag kallar Erna min första mamma. Hon fyller snart 90 och vi ses lite då och då. Vi har en väldigt speciell kontakt, berättar Marika Carlsson.

Å andra sidan kan det sedan knappast gå bättre. Marika Carlsson har fortsatt vägra bli ett offer och är sedan mer än tio år en del av den svenska komikereliten. Hon är en av en handfull svenska komiker vars namn förmår dra en publik stor nog att kunna sätta upp egna shower. Och sedan några år lever hon i dag med kvinnan hon älskar.

– Det låter pretto, men jag är hela Marika nu. Det finns ingen låtsas-del kvar som spelar ett spel, säger hon.

Att komma ut är ju lite knepigare än vanligt när man som Marika Carlsson växt upp i en frireligiös familj och som tonåring själv försökt övertyga andra om att homosexualitet är en synd. Hon var 20 år när hon blev förälskad i en kvinna för första gången – men ingen visste om det förrän hon fyllt 40. Då hade hon för länge sedan lämnat Pingstkyrkans värld.

– Jag var övertygad om att jag satt på den rätta tron och den sanna övertygelsen, jag predikade för min omgivning om hur de skulle leva sina liv på ett rätt och sant sätt. När jag sen inser att jag blivit kär i en kvinna så kunde jag inte hantera det. Jag gjorde det fega, jag gick in i förnekelsens rum.

Som 20-åring hade hon inga homosexuella vänner och upplevde att många, inte bara de som haft en religiös uppväxt, tyckte att homosexualitet var något äckligt, något sjukt.

– Jag bara sa till mig själv att det här aldrig har hänt. Men det är ändå något i dig som skaver, jag dejtade killar och försökte bli ihop med någon och så känner jag att det funkar, men det är inte jättehärligt. Till slut blev det ohållbart.

Vad fick dig att våga ta steget?

– En av mina nära vänner sa plötsligt att hon tänkte testa att ligga med en kvinna, för det hade hon aldrig gjort. Shit tänkte jag, att vara så fri i sin kropp och i sin sexualitet.

Hon bestämde sig för att nästa gång hon blev kär i en kvinna skulle hon ge det en chans. Och när det väl hände reagerade familjen och släkten inte så våldsamt som hon befarat.

– Mamma sa att hon fattat för länge sedan. Pappa och min bror var jag aldrig oroliga för, de är väldigt öppna. Och släkten som jag var så jättenervös för, de var jättefina! Men en farbror sa till mig att ”hade du sagt det här för 20 år sedan tror jag inte att vi hade tagit det lika bra”. Det var en sådan bekräftelse på det jag kände, att det inte bara var jag som nojade.

Med sin blotta uppenbarelse symboliserar Marika Carlsson allt det högerpopulistiska krafter äskar att hata – hon är svart, hon är homosexuell och hon är en kvinna som tar stor plats. Och av allas våra fördomar gör hon roligaste möjliga humor. När hon på ömsom bred småländska, lite nasal skånska eller trygg göteborgska sätter i med att raljera om vad hon svarar på frågor om även hon som är svart svettas när det blir varmt eller hur hon blivit så duktig på schljudet kiknar publiken.

– Men själv är jag minst lika fördomsfull som alla andra och det är ju också kul att skämta om. När jag ser en svart tjej prata finska, kan jag tänka att shit – tänk att hon har lärt sig det! Sedan skäms jag ofantligt, hon kan ju ha bott i Finland hela sitt liv. Men det är i alla fall sällan jag själv säger allt jag tänker.

När vi ses är inte många minuter kvar tills hon som för 45 år sedan hittades övergiven i ett flyktingläger ska upp på Sveriges mest anrika stand up-scen på Norra Brunn i Stockholm. När jag tackar ja till vatten far hon upp och öppnar kylskåpet för att hämta en flaska bubbel med samma självklarhet som om vore hon hemma hos sig, flickvännen och 6-åriga bonusdottern. Bordet avsett för artister mitt i det vitkaklade köket på Norra Brunn är sedan länge hennes hemmaplan, Marika Carlsson har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger hon har uppträtt här.

Annat var det för 17 år sedan. Efter en två veckors lång kurs i stand up för Adde Malmberg och Thomas Oredsson begick Marika Carlsson sin fyra minuter långa debut som ståupp-komiker just på Norra Brunns scen i januari 2001.

– Det är nästan svårt att beskriva hur nervös jag var, att jag fick minnesluckor och tunnelseende. Jag stod bredvid scen och rökte neurotiskt, det tjöt i öronen.

Väl uppe på scen mindes hon ändå att hon fått lära sig att det var viktigt att inte titta ned. Så hon greppade mikrofonen, fixerade blicken på spritflaskorna på hyllorna i baren och pratade oavbrutet i fyra minuter. Insåg att publiken faktiskt skrattade. Och möttes av rungande applåder.

– Då vet jag att jag tänkte att shit, this is it! Det här ska jag göra. Det här ska jag satsa allt på!

Så hon åkte hem till Göteborg, la planerna på att bli skådespelare på hyllan och satsade allt på att i stället blir ståuppkomiker.

– Sedan dess har jag aldrig spelat teater, något som jag gärna vill göra igen.

I fyra år fortsatte hon att jobba som timanställd undersköterska och göra allt för att få så många minuter på scen som möjligt. Jobbade hon 7–16 hann hon med billigaste tåget till Stockholm och tillbaka innan hon gick på nästa skift klockan 13 följande dag.

– Stand up är ett hantverksyrke, det är inget du kan öva hemma. Ska du bli bra så måste du stå på scen, du måste vara där ute och jaga skratt. Publiken är typ allt, utan deras skratt dör jag.

Med andra ord kan det vara en fördel att vara van vid att inte få något gratis.

– Jag harvade på, du får inga jobb – du får jaga jobb. Jag kontaktade klubbarna och sa att ”hej jag har gått kursen för Adde och Thomas, kan jag få göra fem minuter hos er?” Då får man köra gratis. Och gratis innebär att du betalar din resa, du betalar ditt boende, du betalar din mat. Jag var hur fattig som helst, jag levde på existensminimum, fick låna pengar av kompisar för att ha råd att åka och uppträda.

Sedan hon 2006 för första gången utsågs till årets kvinnliga ståupp-komiker gick det lättare. Och nu sitter hon i sminket för att pryda Fönstrets omslag och berättar att hon skriver på en självbiografisk bok som ska lanseras på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg i höst.

– Det är en kommentar om hur Sverige har förändrats sedan 1970-talet, när det gäller synen på mörkhyade, på religion och på homosexuella. I en föreställning hinner jag inte med alla berättelser. Då säger jag ”kom och kolla på mig, det är jätteroligt”. Då kan jag inte gå in i detalj och vara i allvar på det sättet jag kan i en bok.

En drivkraft är att ge en annan bild än den som ofta ges av att vara adopterad i böcker och dokumentärer.

– De böcker jag har läst om adopterade är att det är så himla mycket offerkofta. Jag vill skriva att så här var det, men en powerbok mer än att det är synd om mig.

Hon minns det inte själv, men hennes mamma har berättat hur Marika, sex år, började gråta när familjen skulle flytta från Mönsterås till Lund.

– Jag blev helt förstörd! Där fanns det andra svarta, då skulle de ju inte se mig! Jag blev ledsen för jag insåg att jag inte längre skulle vara ensam svart och därmed inte lika speciell längre. Jag var så glad för den uppmärksamheten, jag älskade hur hela samhället stannade upp när jag kom.

När hon föreläser berättar Marika Carlsson om vilken chock det var att komma till Lund och upptäcka att ingen längre tyckte hon var extra söt för att hon var svart.

– När jag började skolan var det första gången jag kände att det inte var positivt att vara annorlunda. Mina klasskompisar kallade mig för n-ordet och sa att jag inte fick vara med och leka.

Hon grät om kvällarna och när hon blev lite äldre lärde hon sig slåss. Men hon fortsatte vara stolt över sin hudfärg och minns inte att hon någonsin ville vara någon annan.

– Det kan bero på att mina föräldrar alltid varit så oerhört öppna, att vi alltid pratat så mycket om adoptionen. Långt upp i åren var det så att om jag plötsligt sa ”hur var det när jag kom till Sverige?” så stannade allt upp. Den meningen var helig, magisk. Om vi så höll på att packa bilen för att åka på semester satte vi oss vid köksbordet och mamma och pappa gick igenom allt – vad dom tänkte, vilka var där, varför just jag överlevde. Det var som ett mantra.

Marika Carlsson blev aldrig någon klassens clown, men hemma kunde hon spela upp små sketcher när hon berättade dråpligheter, som att en farbror hade tyckt hon var duktig som cyklar – ”fast du är från Afrika”.

– Sättet jag skämtar på scenen i dag, det gestaltandet, påminner mycket om hur jag spexade hemma när jag var liten.

Med facit i hand kan man undra om det inte var där vid köksbordet som Marika Carlsson även fick den grundmurade självkänsla som krävs för att kliva upp på scen och riskera att misslyckas med att få publiken att skratta.

– Jag har tackat mina föräldrar för att de alltid har haft sådan respekt för mina tankar och frågor kring adoptionen. I många andra familjer är det snarare att det där pratar vi inte om, nu heter du Annika och så är det inte mer med det.

Vem hoppas du ska läsa din bok?

– Andra adopterade. Och alla vi som är från landet mitt emellan. De som föds här men som alltid kommer att räknas som invandrare. Folk ser på mig som jag vore en invandrare, jag ser på mig som svensk. Och så hoppas jag att ett gäng fördomsfulla får boken i present av ett moget barn eller barnbarn. Kanske ger det lite nya perspektiv.

Publicerad i nummer 2, 2018

Fler intervjuer från tidningen Fönstret: