Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Intervju

”Jag är svensk mästare

i tal och skrift”

– och nu blir nakenmodell från 70-talet Björn Ranelids huvudperson

– Ska jag med falsk blygsamhet säga att, nja, jag har inte gjort något? Nej! Varför då? Jag är svensk mästare i tal och skrift! Han väcker känslor. Överallt och hela tiden. När han skriver och när han talar. Vi hälsade på i BJÖRN RANELIDS värld i Kivik på Österlen.

Björn Ranelid mejlar en detaljerad vägbeskrivning till huset utanför Kivik på Österlen. Den visar sig stämma på pricken och slutar:

”... så bör du också upptäcka en skylt med namnet Ranelid på din vänstra sida. Kör försiktigt in genom hålet i häcken och parkera. Du är framme!”

Sagt och gjort.

När bildörren slår igen kommer hustrun Margareta Ranelid och hunden Kalle och skäller. Ja, hunden alltså. Inte Margareta. Hon lotsar tvärtom vänligt in genom en grind till ett dukat fikabord i trädgården.

Paradis är ett ofta missbrukat ord men när man ser sig runt på gården, tittar ner mot äppelodlingarna och både skymtar och hör havet bortom dem är paradis det ord som dyker upp.

– Björn kommer strax, säger hon.

Så det här är Ranelids Värld där den så kallade ranelidskan föds hinner man tänka innan Björn Ranelid själv gör entré.

Jo, han gör faktiskt entré.

Inte en överdriven, svulstig entré, men ändå en entré. I vita byxor och uppknäppt skjorta så att tigertatueringen på bröstet syns kliver han ut på bron, stannar till, pekar på något och sätter sig sedan ner.

– Varsågod, säger han sedan artigt och det är lite oklart om han menar varsågod att börja intervjun eller varsågod att ta en fralla eller möjligen både och.

Det här är hans värld och för att först klara av det alla frågar om så A) ja, han är solbränd även om han själv kallar det solbrynt och B) ja, han pratar alldeles otroligt mycket.

Orden liksom flödar ur honom.

Man ställer en fråga och det kommer ett långt svar som ibland beger sig ut på sådana kringelkrokar att man undrar hur han ska få ihop detta. Men Björn Ranelid vore inte Björn Ranelid om han inte fick det. Så när man som mest undrar om han inte är vilse nu kommer en vändning och så, japp, kändes omvägen plötsligt som värd att ha tagit.

Orden, ja.

Det är dem han lever för och på. I hans värld flyter de dessutom ihop. Skrivna ord och talade ord är lika viktiga. Två kinderi samma ansikte, som han säger. Över huvud taget pratar han mycket om att gränser inte finns i hans värld. Han var lärare i tolv år innan han blev författare, men är fortfarande lärare och var kanske författare, om än opublicerad i tryckt form, redan som lärare. Han har inte gränser mellan arbete och fritid. Därför står skylten med Ranelid vid vägen här. Folk är nyfikna så då kan de väl få se var han bor.

Och han vill även upphäva gränserna mellan att vara författare och idrottsman.

Att idrotten är viktig för honom är tydligt. Gång på gång kommer den tillbaka. Fotbollen i Malmö FF. Friidrotten. Löpningen.

– Jag har en idrottsmans själ, säger han.Kanske är det den tävlingsmänniskan i honom som plötsligt säger:

– Jag är svensk mästare i tal och skrift.Han ser frågan i mina ögon och lutar sig fram:

– Låt mig förklara. Jag är den som har störst publik i Sverige i dag i skrift och tal. Det kan jag vetenskapligt belägga. Hela tiden nämns att Zlatan gjort si och så många mål. Men om jag säger att jag är den författare som har talat till flest människor, som en följd av frågan om jag framträder mycket, betraktas det som skryt. Ska jag sitta med en falsk blygsamhet och säga att, nja, jag har inte gjort någonting. Nej! Varför då?

– Alltså talar jag som Zlatan. Jag har gjort mest i Sverige av det talade och skrivna ordet, mer än hela Svenska Akademien tillsammans. Varför ska jag inte säga det? Jag är svensk mästare i tal och skrift.

Han skrattar gott. Nej, skrattar inte bort det. Bara skrattar gott.

Han vet att det kommer att provocera en del, men älskas av andra. Han har 40 000 läsarbrev arkiverade. Praktiskt taget alla positiva.

Han knackar med fingret i bordet, så att kaffet skvimpar och hunden Kalle nyfiken springer fram.

– Jag tillåter inte att någon sätter sig på mig. Ej heller att någon förringar mig. Jag har gjort 3 500 framträdanden, jag kommer aldrig för sent, jag ställer aldrig in.

Kalle, som har varit tio år hos Ranelids sedan han under sitt första år misshandlades hos en bondefamilj i Ungern, får en lugnande klapp.

– I morgon ska jag prata i Tomelillaför pensionärer. Många av de författare som kallas folkkära kommer inte och pratar för en liten läsecirkel i Tomelilla. Häromdagen pratade jag för utsatta människor i Öshult och tog inte betalt. Jag fick en tröja som tack. De som inte gör sådant, och det är många, är de författarna som är snorkiga, skrytsamma och förmätna.

Han berättar hur många löpsedlar han varit med på, hur många tv-program han har deltagit i, hur många intervjuer han har gett och att han är den som har varit med i mest reklam i Sverige.

 Det låter nästan som idrottsresultat.

Den senaste reklamen var för bensinbolaget St1 i tv.

Margareta, som sköter mycket av hans bokningar, tackade faktiskt nej till den utan att ens fråga Björn. De två har varit ett par länge, länge och det märks vid fikabordet. Ibland pratar de som en tennismatch.

– Jag tackade faktiskt nej till den reklamen ...

– ... utan att fråga mig ...

– ... för idén lät så konstig med Björn i Foppatofflor, nä, det skulle de aldrig få honom att göra tänkte jag ...

– ... och med hår där de hade använt en locktång ...

– ... plattång menar du ...Han förklarar att han kan skriva när och var som helst.

– Det är rena anarkin. Jag har aldrig haft en bestämd tid. Medan Margareta arbetade, skolsköterska i 31 år, satte jag mig ofta och skrev när hon kom hem. Jag mår bra av att höra henne gå omkring. Jag är en social person, jag är inte viktigast, jag behöver inte lugn och ro, jag vet inte vad det är. Jag skriver när jag har tid och gärna här.

Han sveper med handen över gården. – Jag skriver bättre med öppen rymdomkring mig. Mitt språk får doft, färg och klanger av det stora rummet omkring mig. Jag vet hur äppelblom ser ut, jag pratar om rapsen varje dag.

Han lutar sig tillbaka och citerar sig själv:

– Rapsen har en sådan färg att Gud blandade den två gånger innan han var nöjd.

Sedan skrattar han och säger:

– Där du, fick du en riktig ranelidare.

De ord han filar på nu, och ska få färgoch klang där på gården, handlar om Christina Lindberg, nakenmodellen som var stor i början av 70-talet. Björn Ranelid såg en dokumentär om henne och baden lite förvånad Lindberg att få skriva om hennes resa från arbetarklassen i Göteborg till Playboy.

– En fantastisk historia! Så många, jag och även du, har sett henne naken, så jag kommer att invertera den bilden och ta på henne kläderna.

Nästa år hoppas han att boken om Christina Lindberg ska ligga på bokhandelsdiskarna.

Han fortsätter prata om språket. Som gammal lärare är det med förskräckelse han ser på svenska skolans utveckling. Han säger att vi ska spola barnen med varmt språk och linda dem med 28 bokstäver. Med hans ögon och öron är det lik som ingen ordning längre och liksom en massa ord som just liksom kastas in och liksom förstör språket.

Typ.

Jo, ”typ” är ett annat modeord han avskyr. Och att inte människor skiljer på var och vart, de och dem, inte förstår dubbla negationer ...

– Ordet har aldrig varit mäktigare än i dag. Det vet Hillary Clinton, ärkebiskopen i Sverige och påven i Vatikanstaten och inte minst vår kungafamilj, som representerar tre femtedelar av en dyslektisk familj.

– Och ordet har tagits in på fotbollsplanen. Ett ord gjorde att Zlatan blev utvisad. Han och de andra håller handen för munnen när de ska slå en frispark för att det finns läppläsare som annars ser vad de säger.

Av alla dessa anledningar, menar han, är det viktigare än någonsin att barnet lär sig använda ordet.

– Och de nya som kommer till landet behöver ordet. Det hjälper inte hur du är klädd eller ser ut. Utan ordet klarar du dig inte.

Han gör en konstpaus innan han lägger till:

– Och det är underbart att det är så! Det är en hämnd som mänskligheten tar på alla som inte förstår detta och använder språket som en slasktratt.

I kampen för ordet och språket ger han aldrig upp. Det upprepar han flera gånger. Ett led i detta är den författarskola han startade förra hösten. En idé som föddes efter en föreläsning på ABF i Stockholm.

– Efter att jag talat om språket kom några kvinnor fram. De frågade varför jag inte hade en författarskola, minns han.

Han tänkte en stund på detta.

– När jag kom hem till Margareta sa jag att jag ju erövrat ett viss mått av visdom om skrivandets praktik. Nu är det dags för mig att betala tillbaka, som Olof Lagercrantz och Lars Ahlin gjorde med mig.

Sagt och gjort. Nu leder han författarskola i Stockholm eller Kivik några gånger per år. Tio timmar fördelat på två dagar. God mat och dryck och en Björn Ranelid på högvarv garanteras.

– Det enda viktiga är att de som går är besjälade av att skriva. Om de är 15 eller 75, man eller kvinna spelar ingen roll, säger han.Han kommer, apropå ABF, in på bildningsförbund och folkbildning. Nästan med en predikants engagemang lovordar han verksamheten.

Han knackar med fingret i bordet igen. Kaffet skvimpar ännu mer.

– Jag tackar aldrig nej till ett bildningsförbund. Det är lika viktigt att tala där som att tala inför statsråd eller kungen.

Vi pratar om hans popularitet och därmed även om att han provocerar. Popularitet och provokation är syskon i den ranelidska världen.

Han funderar högt:

– Min bakgrund, att jag är arbetarförfattare, provocerar. En del står inte ut med att en som har varit snabb fotbollsspelare har gjort det jag har gjort. En del av provokationen är hur jag ser ut. Jag är 67 år, men vältränad med håret kvar. Många recensioner av mina böcker börjar med hur jag ser ut. Ingen börjar med att beskriva hur Torgny Lindgrens skägg ser ut.

Björn Ranelids framträdanden i populära tv-program som Let’s Dance och Melodifestivalen har bidragit till att göra honom folklig.

– Jag har ingen baktanke med sådana program. Jag tänker inte att jag ska sälja fler böcker. Och jag skulle aldrig tänka att, nej, jag som är författare ska inte göra detta. Jag tycker inte om de gränserna. Att jag är med i Kändisbarnvakten eller Arga snickaren har också med mitt författarskap att göra. Klart det har! Jag skriver autografer på Ikea. Jag fotograferas av människor hela tiden. Om det gör dem glada är jag glad. Jag är aldrig snorkig. Aldrig.

Som ofta när han pratar tror man att svaret är slut när det plötsligt, efter ett andetag, kommer en slutkläm:

– Många som kallas folkliga har inget förhållande till folk.

Han liksom smakar på meningen och säger sedan:

– Det är en bra mening. Eller hur?

Margareta räddar osten och smöret och går ut på en promenad med Kalle medan Björn berättar om hur han fick en förfrågan om att skriva en text till ett bidrag i Melodifestivalen som Sara Li skulle framföra, att de bad honom komma med ett förslag om ett par veckor, att han bara bad om en till kopp kaffe och skrev texten där och då i stunden.

– Det skiljer mig från många amatörer. Jag behöver inga manus. Allt finns här.Han knackar med fingret. Nu i sin panna. Inget kaffe skvimpar.

Sedan reciterar han texten i låten Mirakel för mig på svenska. Och sedan på engelska av bara farten.

Som sagt – orden bara flödar ur honom.

– Jag har bra minne, förklarar han, jag kommer till exempel ihåg dina frågor.

Sedan räknar han upp de senaste två timmarnas frågor. I stort sett felfritt.

Vi kollar runt på gården. Han visar en trappa som han har byggt, fönster han ska måla, gräs han ska slå med lien och så plötsligt pekar han:

– Det är här nere jag springer. Fem–sex dagar i veckan. En mil. Oerhört vackert.På frågan om han springer fem kilometer och vänder eller en tiokilometersrunda tittar han nästan frågande:

– Nej, nej, Det är här jag springer. Start här, ner vidare där, svänger, 263 meter ... 38 varv. Det blir en mil.

Och, nej, nej, varför skulle det bli tråkigt att ta samma vänsterkurva 38 gånger? Han tänker ju på en massa saker under tiden. På ett hotell, när det var för snöigt ute, mätte han upp 80 meter i en korridor och sprang fram och tillbaka. En mil. Samma sak då. Inte trist alls. Han tänkte ju på saker.

– Vänta, jag glömde en fråga, säger han plötsligt och nämner en fråga till som jag ställde för en timme sedan

Rätt igen.

Nu ska han snart springa sina 38 varv igen. Sedan ska han åka och köpa lavendel och hortensia och plantera och så ska han köra lite med trimmer på de 50 000 kvadratmeterna och skriva klart en text om Zlatan och, nej nej, hans dygn har också bara 24 timmar.

Fast allra först ska han hjälpa mig att köra ut.

Han ställer sig vid skylten som visar vägen in till Ranelids värld och kollar trafiken, vinkar att det är klart och så rullar jag försiktigt genom hålet i häcken ut till den vanliga världen igen.

Fler intervjuer från tidningen Fönstret: