Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Intervju

Ropen skalla!

– arbete åt alla

Så vill Karl-Petter Thorwaldsson att LO ska stoppa SD

Nästan var fjärde LO-medlem svarar numera ja på frågan om de kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. På frågan vad han vill göra åt det svarar LOs ordförande KARL-PETTER THORWALDSSON: ”Skapa full sysselsättning.” – Rasistiska krafter växer av rädslan att bli arbetslös när a-kassan inte fungerar, säger han.

Karl-Petter Thorwaldsson

... kallas Kålle.

Ålder: 50.
Familj: Sambo med Carina. Tre utflugna barn, varav ett bonusbarn.
Född: I småländska Kosta där pappa jobbade på glasbruket och mamma var hårfrisörska.
Bor: Bostadsrätt i Stockholms innerstad och lantställe utanför Katrineholm.
Bakgrund: Började jobba i metallindustrin direkt efter gymnasiet. 22 år gammal utses han till fackklubbsordförande på arbetsplatsen i Växjö. Aktiv i SSU, efterträder Anna Lindh som ordförande 1990. Ombudsman i IF Metall och ordförande i ABF innan han utses till LO:s ordförande 2012.
Fritid: Arbeta i trädgården, odlar bland annat sparris, tomater och bönor, plocka svamp, läsa.
Det visste du inte: Stoppar sin en egen julkorv.

TIPS! Lyssna på hans Sommar-program från den 19 juli 2015 på sr.se.


 

När Fönstret ber att få haka på Karl-Petter Thorwaldsson under en vanlig arbetsdag som LOs ordförande hamnar vi i en aula på Österänggymnasiet i utkanten av Kristianstad. Det är ingen slump. Staden är ett av Sverigedemokraternas starkaste fästen även om SD fick färre röster i skolvalet på Österänggymnasiet än på flera andra skolor i kommunen. Och den nuvarande ordföranden för Sveriges mäktigaste arbetarorganisation är antirasist sedan barnsben och ser det som en viktig arbetsuppgift att få de LO-medlemmar som kan tänka sig att rösta på SD att tänka om.

– Jag kan förstå den besvikelse som många känner i dag. Klyftorna växer och man tycker inte att man får den vård och den omsorg man behöver. Men jag hoppas ju att det ska kanaliseras i en opposition mot politiken, och inte i en opposition mot människor, mot dem som är invandrare i Sverige, säger han.

Så när Karl-Petter Thorwaldsson kliver in på Österänggymnasiet är han beredd på det värsta, och börjar med det där om alla människors lika värde. Om hur det för 130 år sedan var möjligt att argumentera att en arbetare som inte kunde läsa inte var lika mycket värd som människa som någon som hade akademisk examen. Och det märks genast att han har lätt att relatera till eleverna, slipsen till trots är han ingen kostymnisse utan framstår snarare som en engagerad lärare som helt naturligt talar med elever på elevers språk.

– Vad säger ni, har ni lika stort värde som jag har? frågar han pedagogiskt.

– Självklart, svarar en elev medan enannan inte är lika säker: ”Det har jag aldrig tänkt på.”


Eleverna som sitter
bänkade i aulan går alla yrkesförberedande linjer, det är ungefär lika många killar som tjejer. Under de kommande 40 minuterna får de en snabblektion i svensk arbetarrörelsehistoria av LO-chefen.

– Innan vi bildade fackföreningar kunde arbetsgivare bete sig hur som helst. Och i dag när vi har många arbetslösa är det många som gör det igen, de försöker hela tiden luras. Jag var på ett hotell där städpersonalen som tidigare hade städat 16 rum, nu skulle städa 24 rum för samma lön. De hade så ont i kroppen att de fick äta Alvedon för att kunna jobba efter lunch, berättar Karl-Petter Thorwaldsson.

Efteråt är han nöjd.

– Jag kände ingen främlingsfientlig vibb alls där. Och då blir andra frågor viktigare, som att få ett arbete efter sin utbildning.


Färden genom SD-land
går vidare. Nästa programpunkt är ett seminarium med fackligt aktiva på Valjevikens folkhögskola i SD-ledaren Jimmie Åkessons hemstad Sölvesborg. Den ligger vackert, omgiven av prydliga villor och med havet inom synhåll. Här kallas Karl-Petter ”Kålle” av några deltagare, någon kommer fram för att berömma hans Sommar-program i radion. Tonen är kanske lite mer familjär, med budskapet detsamma: Att med nästan 450 000 arbetslösa börjar allt fler arbetsgivare försöka diktera och försämra villkoren på svensk arbetsmarknad. Den här gången tar han de 900 ”sms-anställda” på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg som exempel.

– Varje morgon måste de vänta på besked om det får jobba i dag eller inte. För några år sedan skulle vi aldrig ha drömt om att acceptera de villkor vi gör i dag.

Samtidigt ökar alltså andelen av LOs medlemmar som sympatiserar med Sverigedemokraterna till nya rekordnivåer med varje ny opinionsmätning. För två år sedan chockades många av att siffran låg på 17 procent, i dag tycks den ha stigit från 20 till 25 procent. Hur blev det på detta viset?

– Det är ju LOs medlemmar som drabbas av de försämringar som har skett, av arbetslösheten, av en a-kassa som inte fungerar, av bostäder som inte byggs, förskolor som inte har öppet när jag själv har möjlighet att få arbete, konstaterar Karl-Petter Thorwaldsson.

Bakom oron finns en arbetslöshet som har bitit sig fast på cirka åtta procent och det ökade antalet visstidsanställda med otrygga anställningar som har vuxit till 800 000 på bara tio år.

– I den gruppen är det en fajt från dag till dag. Det har blivit en mylla för främlingsfientliga idéer, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Det föder en enorm längtan tillbaka till fast mark, och många tyckte att vi hade det för 10, 20 eller 30 år sedan och blir väldigt tillbakablickande. Den nationalistiska tanken är alltid en blandning av att vara mot invandring och ideal om att ett samhälle mår bäst av att inte förändras. Det är därför Björn Söder från SD står där i folkdräkt. De blandar ihop nationalism och rasism, det är i den miljön som fascismen växer i Sverige och i Europa i dag.

Kan du förstå dem som kan tänka sig att rösta på SD? Hade du själv kunnat göra det om du hade jobbat kvar inom industrin och blivit av med jobbet?

 – Nej, jag kan inte förstå mig på dem som tänker sig rösta på SD av det skälet att för mig är alla människors lika värde överordnat alla andra frågor.


Under uppväxten i småländska Kosta där pappa jobbade på glasbruket och mamma var damfrisörska minns han att det fanns en judisk familj som hade överlevt Förintelsen.

– Jag kommer ihåg min mammas och pappas berättelse om det. Att det var så självklart att man aldrig kunde vika ner sig för rasismen eller nazismen. Fortfarande på 1960- och i början av 1970-talen så var det ett levande minne, att det var så nära att vi hade haft krig.

Som lite äldre påverkades han av motståndet mot Augusto Pinochet i Chile och apartheidregimen i Sydafrika. Och han tog starkt intryck av fotografen Hans Runessons bild av damen som slår en nynazist i huvudet med sin handväska på Lilla torget i Växjö våren 1985.

– Efter det förstod jag att om vi alla som är för alla människors lika värde säger vår mening så kommer aldrig nazismen att kunna vinna. Det är först när vi tystnar som de får utrymme i samhällsdebatten.

LO samarbetar sedan länge med den antirasistiska stiftelsen Expo och mängder av medlemmar har gått deras kurser i hur man bemöter främlingsfientlighet och rasism när man stöter på det i lunchrummet eller på fikarasten. Både som aktiv i och så småningom ledare för det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU och under sin tid som anställd i IF Metall har Karl-Petter Thorwaldsson själv gått flera av Expos utbildningar.

– Det vi försöker lära ut är hur man har ett bra samtal. Risken när man stöter på främlingsfientliga åsikter på sin arbetsplats är att majoriteten tystnar, för det är jävligt jobbigt.

Hur får du själv i gång ett samtal när du märker att någon är främlingsfientligt inställd?

 – Ibland kan jag gå i affekt, det är inte fel att visa känslor och man ska vara den man är. Men jag har lärt mig att det är dumt att prata flyktingar med rasister. Det är bättre att försöka ta reda på vad de är förbannade eller oroliga över, kanske att ungarna inte har fått någonstans att bo för att de inte har råd att köpa en bostadsrätt eller för att gamla mamma inte får plats på äldreboendet. Det är sådant som leder folk i den här riktningen. Är någon orolig för sitt jobb kan man börja där.


Sölvesborg är sista stoppet på en turné där LO-ledaren har rest runt för att berätta om och diskutera rapporten Vägen till full syssselsättning och rättvisare löner som ekonomerna i LO-borgen vid Norra Bantorget i Stockholm har ägnat de senaste två år åt att skriva och som ska debatteras på LOs kongress i vår. Syftet är att förankra uppfattningen att regeringen bör slopa det överskottsmål som infördes för att få stopp på den galopperande inflationen under den ekonomiska krisen på 1990-talet och nu låna till miljardinvesteringari bostäder, vägar och järnvägar för att skapa jobb.

Kan investeringarna stoppa SD?

 – Inte investeringarna i sig. Men det hopp som rapporten visar saknas i Sverige i dag om en bättre framtid, där kan investeringar och nya jobb vara en av lösningarna. Den stora bristen i västvärlden i dag är framtidstro och framtidshopp.

Men hur är det med självkritik? Hur har du och LO själva bidragit till den här utvecklingen med fortsatt hög arbetslöshet, allt fler otrygga anställningar och därmed SDs framgångar?

– Det är ju det rapporten handlar om! Att LO under den ekonomiska krisen på 1990-talet bestämde sig för att låg inflation var viktigare än full sysselsättning. Det var mycket där dagens problem började. Sedan dess har massarbetslösheten bitit sig fast, säger Karl-Peter Thorwaldsson.

Till sin egen uppgift som ledare för Sveriges mäktigaste arbetarorganisation ser Karl-Petter Thorwaldsson därför att lyfta fram positiva exempel som ger människor hopp om en bra framtid.

– Jag tror att optimism är otroligt viktigt för att möta den här utvecklingen. Det är klart att man kan gräva ner sig i de problem vi kommer att få med de flyktingar som kommer nu, att vi har svårt att matcha dem på arbetsmarknaden och attde inte får tag på boende. Men det är då det gäller för politiken och samhället att ge hopp!

På Österänggymnasiet berättade han för eleverna om de bosnier som för tjugo år sedan flydde kriget i det sönderfallande Jugoslavien.

– I dag ha de lika hög sysselsättning som svenskar och deras barn klarar sig till och med bättre i skolan än vad svenskfödda barn gör. Och en av dem sitter i regeringen! Vi har tre före detta flyktingar i regeringen, det är unikt.

En del av problemet är att vi i Sverige är dåliga på att peka på framgångar, att det faktiskt går bra för de flesta som kommer hit.

– Det är vi inte så duktiga på, där kan vi bli bättre.

Fler intervjuer från tidningen Fönstret: