Fönstret

”Åt vilket håll ska jag gå nu?”

– Rolf Lassgård om att befinna sig vid ett vägval

ROLF LASSGÅRD har med egna ord långt till att bli arg. Men när han blir det blir han det rejält. Just nu på rasismen, och på dem som vill montera ner stödet till Sveriges folkhögskolor och studieförbund. – Människor behöver en andra chans. Det vet jag av egen erfarenhet. Den andra chans han själv fick gjorde honom till en av Sveriges mest omtyckta skådespelare. En position han nu – ”i det här mellanläget” – funderar på vad han ska göra av.

ROLF LASSGÅRD
Ålder: 68.
Gör: Skådespelare.
Familj: ”Tre vuxna barn och tre barnbarn.”
Bor: ”I ett hus utanför Lövestad på Österlen.”
Aktuell: I höst med den danska kriminalserien Rom, och minst ett ytterligare hemligt inspelningsprojekt.

Rolf Lassgård kör ut från gården utanför Lövestad, pekar ut ett bo som två storkar återvänt till och vinkar åt grannen som han brukar köpa ägg och honung av.

– Nu ska vi åka till en riktigt fin plats, bara 25 minuter bort, förklarar han.

Vi rullar genom Österlens böljande kullar. Vid kyrkan i Ravlunda saktar han farten och berättar att ”där ligger Fritiof Nilsson Piraten begravd”.

Texten på gravstenen är en klassiker:

”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan 1972.”

För Rolf Lassgård är det där med att skjuta upp eller inte skjuta upp saker i tillvaron kanske mer aktuellt än någonsin. Efter ett långt äktenskap och tre barn skildes han och frun Birgitta för 2,5 år sedan och sedan dess lever han i sommarhuset i Skåne.

– Lite ”hillbilly”, beskriver han det själv som men konstaterar att det är vackra trakter och fina bokskogar så hans norrländska bakgrund ändå funkar väldigt bra där.

Yrkesmässigt går det kanske bättre än någonsin.

– Men …

Han tar ett djupt andetag, skrattar till lite och konstaterar:

– … jag är 68 år nu, i pensionsålder. Det finns olika vägar att gå. Ska jag bo här eller där? Jobba mycket eller lite? Det är någon form av mellanläge i livet men ett ganska trevligt mellanläge.

Han nickar mot kullarna och de vidsträckta fälten och säger som till sig själv:

– Vilket håll vill jag gå åt?

Han tystnar. Kör vidare. Som för att frågan ska sjunka in.

En stund senare säger han:

– Nu är vi framme. Vitemölla strand! Vad säger du? Visst är det magiskt! Senast i går var jag här och promenerade. Och exakt den här dagen för ett år sedan spelade vi faktiskt in öppningsscenen i Kärleksbevis här, en scen där jag packar en ryggsäck med sten och går ut i havet. Det var fyra grader i vattnet.

Nej, det var inte Rolf Lassgård som valt platsen utan ”regissören Richard Hobert som bor där borta”.

Lassgård tar fram mobilen och visar bilder från sitt bad i fyra grader celsius. Han har precis kommit hem från Rom efter några veckors inspelning av en dansk romantisk komedi som heter just Rom och har premiär sent hösten 2023 eller början 2024. I höst ska han börja filma ett annat, hittills hemligt, projekt.

Så pensionärslivet verkar få vänta …

– Det var en period nu när jag hade sex stycken premiärer på kort tid. Det berodde på pandemin då vissa filmer låg klara men sköts upp och andra fick försenade inspelningar, säger han.

Bland premiärerna var just Kärleksbevis med öppningsscenen vid stranden vi står på och dessutom biosuccén Andra akten mot Lena Olin och inte minst var det den hyllade tv-serien Händelser vid vatten mot Pernilla August. Med dagens många plattformar och streamingtjänster är en skådespelare på Lassgårds nivå konstant aktuell.

Han är Lassgård med svenska folket. Rolf med kompisarna. Roffe med dem som vill låtsas vara hans kompis. Om man googlar honom får man på 0,37 sekunder 516 000 träffar.

– Vad kändisskapet gör med en människa? Jag vet inte om det påverkar så mycket, egentligen. I min vardag här i Skåne eller i Gävle där jag bott så länge är folk vana att se mig. De har sett mig gå med barnvagn på torget och i ishockeyarenan när mitt lag Brynäs spelar är det mest bortasupportrar med jobbiga tröjor som vill ta selfies med mig.

Det måste finnas hundratals mobiler med bilder där han står med armen om någon i Frölundatröja, Leksandströja, Skellefteåtröja …

Det ställer han ändå vänligt upp på.

– Jag har svårare för det där allmänna kändisskapet, när någon säger ”visst är du kändis, får jag ta en selfie med dig, vad heter du förresten?”. Det biten har ökat. Det gör att man kanske drar sig tillbaka lite ...

Han rättar sig efter någon sekund.

– … fast just nu håller jag faktiskt på med någon form av manlig uppgörelse. Jag frågar nämligen om hjälp numera. Förr letade jag en vara i en butik länge eller krånglade med gps:en i bilen. Jag tror att det är lite manligt. Man ska fixa allt själv. Nu tränar jag på att bli lite öppnare. Jag frågar någon var tvättmedlet finns eller var en gata ligger. Jag har bestämt mig för att fråga mycket mer och har upptäckt att det blir väldigt trevligt, säger han.

Och på tal om det. På stranden packar två danska män in fiskespön i en bil. Lassgård går fram och börjar fråga om fisket. De svarar glatt och hoppar in i sin bil och kör mot Köpenhamn utan att veta att det var The Rolf Lassgård de pratade med.

Han konstaterar att det lilla samtalet är en del i det nya jaget, en Rolf Lassgård 2.0.

Sommarhuset på Österlen, med jordkällare men utan diskmaskin, blev för Rolf Lassgård en bra plats att landa på efter skilsmässan.

– Här kan jag låta livet komma till mig i stället för att gå ut och jaga det, säger han.

Men det som är en bra plats för en människa behöver inte vara det för en annan. En bonus när Rolf Lassgård valde att bosätta sig i Skåne var att hans mellandotter Hanne, hennes man David och deras två barn bodde bara en halvtimme därifrån. Där drev de podden Lassgård Studio och företaget Lassgårds kaffe med försäljning av kaffe som odlas, rostas och packas på en liten familjeägd gård i Colombia – inte av stora producenter.

Jodå, morfar Rolf har gärna varit barnvakt.

– Men …

Han suckar lätt.

– … nu har de jäklarna flyttat till Medellín i Colombia och driver sin verksamhet därifrån. Det gör mig så förbannad. Ja, inte att de flyttat utan varför.

En av anledningarna är nämligen den ökande rasismen i Sverige.

Han skakar irriterat på huvudet, ber oss kolla med Hanne och David, långt borta i Sydamerika, vad de upplevde. David som adopterades som bebis från just Colombia för 40 år sedan förklarar att han på 1990-talet hade koll på var skinheadsen med extrema åsikter fanns och kunde undvika de platserna.

– Men i dag är dessa personer, skinheadsen, klädda i kostym och en del sitter i riksdagen och de som sympatiserar med dessa åsikter kan finnas överallt.

Hanne fyller i:

– Som vit kvinna är jag privilegierad. Min pappa är dessutom en av Sveriges största skådespelare, den vitaste av de vita männen. Men när jag går med mina två barn, pappas barnbarn för all del, blir de utsatta för rasism. Hur har det blivit så här? Jag tänker att om vi som mixad familj har det så, hur har andra människor i Sverige det då?

Frågan får hänga i luften över Atlanten.

Det förklarar varför Rolf Lassgård, som marinerades i rättvisekampen under engagemangets 1960- och 70-tal, är så förbannad.

Ja, inte bara på rasismen.

– Jag har egentligen ganska långt till att bli arg, men när topplocket går så går det så in i helsike. Och jag kan nog vara rätt långsur. Har någon varit elak sitter det kvar länge.

– Nu finns det förändringar i Sverige som jag bara inte förstår. Som de krafter som vill montera ner folkhögskolor, studieförbund, kulturskolor. Det gör mig mörkrädd. Människors kreativitet hämmas, och framför allt måste människor få en andra chans.

Där pratar han av egen erfarenhet.

– Jag hade en bra uppväxt i Östersund, men skolan var ingen höjdare. Jag trivdes socialt med kompisar men var extremt skoltrött och att sitta still var inte riktigt min grej.

Högstadiet i allmänhet och nian i synnerhet var värst. Så när kompisarna försvann till olika gymnasielinjer stod liten, nåja, Rolf kvar.

– Mina betyg var katastrofala så jag kom inte in på gymnasiet. I stället började jag jobba som springsjas och körde packmoppe. Som tur var startade efter några månader en två-årig gymnasielinje som hette distribution och kontor. Där kom jag in.

Han ler lite och citerar vilka möjligheter linjen lanserades med ”då man kunde bli allt från lagerarbetare till kontorschef”.

– Hur ska en skoltrött ung människa kunna bestämma vad han eller hon ska bli? Hur ska någon kunna veta det egentligen? Människor, och inte bara unga, måste få en andra chans, säger han.

För just honom blev studieförbund räddningen.

– På högstadiet hade jag börjat med amatörteater. Vi var ett gäng unga som bröt oss ur den stora amatörteatern i Östersund och startade en egen. Tiden var lite så. Vi fick tillgång till en nedlagd matbespisning i Fagervallskolan och kunde via studiecirkelformen, i det här fallet nykterhetsrörelsens NBV, finansiera vår verksamhet och fick åka på festivaler med våra pjäser. För mig var den tiden, den chansen, livsavgörande.

Utan den hade det inte blivit scenskolan i Malmö 1975.

Och säg så här: Utan den chansen hade inte en man som heter Rolf fyra decennier senare spelat En man som heter Ove så övertygande att 1,8 miljoner svenskar sett filmen på bio – och den amerikanske skådespelaren och Oscarsvinnaren Tom Hanks skulle inte ha skrivit ett brev till Lassgård.

– Det var ett fysiskt brev innan Tom Hanks skulle spela in den amerikanska versionen av Ove. Hanks samlar tydligen på skrivmaskiner så det var skrivet på en gammal sådan. Ett generöst och seriöst brev. Den dörren han öppnade var till en kollega. Men jag vet ju vilka roller han gjort så klart att det är stort. Jag har aldrig fått ett brev från en kollega och när det kommer ett så är det från en kanonskådis som Tom Hanks …

Brevet har han inramat. Nej, vi får inte se det.

Egentligen är väl alla människors liv en film. En lång film om man fyllt 68. Rolf Lassgårds film innehåller dessutom en familjehemlighet.

– Jag växte upp i Östersund. Först i lägenhet, senare i villa. Somrarna var jag hos mormor och mormor i byn Svedjelandet i östra Jämtland. Där fanns friheten. Jag spelade hockey i Östersunds IK, en defensiv back som var bra i sarghörnen men hade konstigt nog inget bra skott. Jag hade problem med knäna och slutade i 15-årsåldern.

– Då i början av 70-talet lät mamma och pappa mig ha lång lugg men inte långt hår och dufflar. Mamma var butiksbiträde och pappa jobbade också i butik innan han blev handelsresande i yrkeskläder.

Eller rättare sagt – den pappa han växte upp med.

Det var där familjehemligheten kom in.

– Under barndomen och ungdomen har man en del funderingar. Jag kände någon form av tomrum utan att kunna sätta fingret på vad det var, minns han.

Det var små subtila saker som skavde.

– När jag var i 30-årsåldern berättade min mamma att den pappa jag hade växt upp med inte var min biologiska pappa, säger han.

Det var som att saker föll på plats då.

Hans mamma såg till att han fick kontakt med sin biologiska pappa och de träffades första gången när Rolf Lassgård skulle spela teater, Den stora vreden, i Iggesund i Hälsingland 1988.

– Han hade sagt att han skulle komma dit och titta. Föreställningen var över sex timmar lång och jag kände att jag att klarar inte att spela om jag inte fått träffa honom innan. Jag gick därför ut i foajén bland hundratals människor, såg mig omkring och det var ingen som helst tvekan.

Där stod hans pappa.

I en film skulle det bli en stark scen. I verkligheten blev det ett ganska kort möte. Men efter föreställningen köpte de pizza och gick till den etta Lassgård bodde i under spelperioden och pratade om allt och inget halva natten.

– Sedan fick han träffa min familj och jag hans och fick därmed två halvbröder. De bor i Uppsala och håller på Brynäs i hockey, bara en sån sak! Nu gick han bort ganska nyligen men vi har haft kontakt hela tiden och han var en fantastisk farfar till mina barn.

Vi käkar på Stationen i Lövestad. Rolf Lassgård hejar på några hantverkare som kommer in. Kvinnan som driver restaurangen gissar att han ”som vanligt väl vill ha vegetariskt” och blir förvånad när han väljer oxkind. Han verkar nästan förvånad själv också.

Vi käkar och han hämtar kaffe och en chokladbit åt oss innan vi åker hem till hans hus, där ett pampigt gammalt bokträd liksom bevakar gården och utsikten över ett vidsträckt fält.

– När jag sitter här i kvällssol och tittar över fälten försvinner jag till andra världar, konstaterar han.

Det ligger ved som är på gång på gården. Ett träd ska fällas nästa dag så mer ved väntar.

– Jag gillar sånt praktiskt arbete. Det är alltid något som behöver målas om eller lagas. Jag är inte jättehändig men jag kan känna en förnöjsam känsla, lite jabadabadoo, när jag lyckats kitta ett fönster.

Vi går in i huset och pratar vardag.

– Jag tar ofta en lång frukost. Jag skrollar igenom tidningar och mejlar och ringer en del så det liksom övergår i lite jobb också. Sedan försöker jag vara ute om vädret tillåter. Antingen fixar något på huset eller i trädgården eller bara promenerar. Och sedan i skymningen …

Vi går upp på övervåningen.

– … har jag min man-cave här uppe bland alla vinyl- och cd-skivor. Här kan jag sitta och läsa ett manus eller lyssna på en platta. Musikintresset har alltid varit stort. Varje fredag pratar jag musik med min son Anton i Gävle, ja, vi pratar annars också förstås men fredagarna är lite heliga. Nu är det mycket min ungdomsmusik. Bob Dylan, Neil Young, Jethro Tull, Grateful Dead, Joni Mitchell, Nina Simone.

Förhoppningsvis gillar hans grannar samma musik. För han lyssnar inte i hörlurar.

– Nej, nej, nej. Det ska eka i väggarna. Här uppe blir det mer koncentrerat lyssnande med lp-omslaget i handen. På nedervåningen kör jag Spotify medan jag diskar och städar. När vi förr var här 3–4 veckor på semestern hade jag på musik hela tiden, ofta med öppna fönster. Nu kan jag komma på mig med att låta fåglarna göra sitt jobb också.

Möjligen har det med pensionsåldern att göra. En skivstång på golvet har möjligen också med pensionsåldern att göra ”för jag inser ju att jag måste hålla i gång en del”.

Om inte annat för att orka fortsätta arbeta.

– När jag kom in på scenskolan trodde jag att nu ska jag studera skådespeleri för att bli skådespelare. Då hade jag inte en tanke på att bli gammal och få rutin. Nu inser jag att man aldrig blir fullärd i det här yrket. Har man tur befinner man sig i en utvecklingsfas hela tiden.

Brevet från Tom Hanks, och ett möte mellan de två, i samband med premiären av den amerikanska versionen A man called Otto, gör frågan självklar:

Blir det en Hollywoodkarriär nu? Rolf Lassgård goes Rolf Lassgard?

– Nja, jag vet inte, det kanske är något i mig som håller mig tillbaka. Min bakgrund, kanske? Och definitivt språket. Det är en så viktig del av identiteten så jag tror att man måste välja att flytta över och bo i USA om man vill ge sig in där. De roller jag skulle få är ganska begränsade.

Och apropå roller.

Hans allra första filmroll var i filmen Limpan, 1983, med Allan Edwall i huvudrollen. Rolf Lassgård, 28 år ung, skulle spela kock på ett fängelse. En liten roll.

– En kostymör ringde innan. Kocken skulle ha träskor. Hade jag sådana? Jajamen. Och jeans? Jajamen. Jag tog tåget till Stockholm, hämtades på stationen och kördes till ett hotell. Nästa morgon hämtades jag 07.00. Teamet hade spelat in i veckor och alla var som en familj. Jag kände mig helt utanför och gick ensam och tränade mest på att gå som jag tänkte att kocken skulle gå i de där träskorna.

Men det blev ingen inspelning den dagen.

– Nästa morgon hämtades jag igen. Jag fick hälsa på Allan Edwall som var jättetrevlig och när det var dags för min scen hann jag säga två meningar innan fotografen sa ”fan, vad lång du är, kan du ta av dig de där jävla träskorna”. Så jag gjorde scenen i strumporna och när jag åkte hem lovade jag mig själv att aldrig, aldrig mer göra film.

Ett 80-tal filmer och tv-serier senare tittar han ut över fälten och säger igen:

– Vilket håll vill jag gå åt nu?

Publicerad i nummer 2, 2023