Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Intervju

Katrine Kielos

– sossarnas skarpaste skribent

För två år sedan sade hon upp sig från Aftonbladets ledarredaktion och flyttade till London för att blir fri, men fortsatt S-märkt skribent. Fönstret reste dit för att träffa vår nya krönikör Katrine Kielos i hennes nya hemstad.

Katrine Kielos

Ålder: 30 år.
Familj: Snart nygift med Guy Marcel och bonusmamma till hans fyraåriga dotter.
Bor: Lägenhet i norra London.
Gör: Skriver krönikor i bland annat Aftonbladet, Fönstret och Jusektidningen. Gör intervjuer i Handelsbankens webb-tv-kanal Ekonomi- och finansnyheterna. Deltar ofta på seminarier och äter lunch med inflytel- serika bekanta.
Bakgrund: Blev aktiv i den socialdemokratiska studentföreningen när hon pluggade i Uppsala. Började blogga under ett utbytesår på University of Michigan i USA, skrev för Expressens kultursida innan hon blev chefredaktör på Dagens Arena, ledarskribent på Aftonbladet och tf chef för tidningens ledarredaktion vid 28 års ålder. Förutom Det enda könet har hon också skrivit boken Våldtäkt och romantik.
När hon inte arbetar: Utövar ashtanga yoga, lagar mat och bakar cup cakes. Ska baka sin egen bröllopstårta, tillsammans med bonusdottern.

TIPS! Se Katrine Kielos intervju med bland andra Leif Pagrotsky om franske ekonomen Thomas Pikettys omtalade bok på Efn.se.


 

Vi ses, såklart, i hennes del av London. Den norra.
– Jag bor bara tio minuters promenad härifrån, säger Katrine Kielos och vecklar ihop sitt svarta paraply
.Liksom den idylliska gatan High Gate High Street där vi har stämt möte på det extremt engelska konditoriet High Tea of High Gate, känns det ihärdiga duggregnet nästan löjligt brittiskt.
– Det finns en anledning till att man kallar det High Gate village, säger Katrine Kielos med en blick mot gatan där en farbror i brunrutig keps skyndar förbi med sin svartvita terrier. Det här är en av flera söta små storgator – high streets – som utgör navet i de många sammanväxta byar som London består av. Självklart sker intervjun över te med scones, sylt och clotted cream – grädde på gränsen till smör. Tillsammans med fotografen Jocelyn Bain Hogg som är infödd Londonbo småpratar vi om ett av Katrine Kielos favoritämnen – signalsystemet som markerar på vilken nivå i det brittiska klassamhället man befinner sig.
– Hade du tillhört överklassen hade du hällt i mjölken i koppen först, påpekar Jocelyn Bain Hogg när jag häller upp nybryggt Queen’s tea ur min lilla kanna.
– Klassamhället här är extremt, engelsmännen verkar tänka på det hela tiden. Som utlänning kan jag aldrig begripa alla dessa koder, hur och vad man säger som avslöjar om man har gått på rätt internatskola. Häromdagen förklarade min svärmor, som är ganska vänster, att till och med vilken sorts hund man skaffar signalerar vem man är, säger Katrine Kielos.
Om ett par veckor gifter hon sig med en engelsman som arbetar som trädgårdsdesigner. Bröllopet ståndar mitt i finansdistriktet.
– Och så ska vi gå på puben efteråt. Det blir väldigt roman-tiskt, säger Katrine Kielos förtjust.
Valet av vigseladress skulle kunna ha motiverats av hennes intresse för ekonomi, men hänger i stället ihop med att Katrine Kielos är katolik och att hennes blivande man nyligen har konverterat. De brukar gå i mässa i St Mary Moorefields, en kyrka som ligger inklämd bland skyskraporna i de börsmäklartäta kvarter som Londonborna kallar City. Förutom sin tro har hon även ärvt sitt brinnande intresse för europeisk politik och historia från sina polska föräldrar. De möttes i Lund efter att var och en för sig hade tagit sig över järnridån på 1970-talet.
I sitt sommarprogram 2013 berättade hon hur det var att växa upp med en pappa som ”nästan bara pratade om Stalin”.

När vi ses är hon mitt uppe i förberedelserna med att ge ut sin bok Det enda könet på engelska. Lite tillspetsat handlar den om konsekvenserna av att den berömde ekonomen Adam Smith glömde bort sin mamma när han formulerade sin teori om den osynliga handen som styr marknadsekonomin. Who cooked Adam Smith’s dinner blir den engelska titeln på boken om hur den skotske ekonomen bidrog till att osynliggöra kvinnor och deras insatser i de ekonomiska analyser som har legat till grund för världsekonomin de senaste två hundra åren.
– Det är en stor grej att den översätts, alla sade att det var omöjligt att få ut svenska fackböcker på engelska, säger Katrine Kielos stolt.På kort tid har hon etablerat goda kontakter på högsta nivå i det brittiska politiska etablissemanget.
– Jag känner en av Labourledaren Ed Milibands rådgivare och hade berättat om min bok och nästa gång vi sågs så sade han att ’by the way’ så hade Ed använt det där om Adam Smiths mamma i ett av sina tal.
Katrine Kielos ger ett på en gång väldigt modernt och lite gammaldags intryck. Hon känns europeisk och intellektuell, en politisk och ekonomisk nörd som läser Financial Times och The Economist och som självklart har plöjt ekonomernas nye fixstjärna Thomas Pikettys Capital in the 21th century innan den plötsligt diskuteras och hyllas av alla överallt.
Frågar man henne om hur det EU-kritiska och främlingsfientliga partiet Ukip lyckades få 27 procent i det brittiska EUparlamentsvalet i våras får man en välformulerad föreläsning om de historiska orsakerna till britternas skeptiska inställning till Europa till svar (något om att EU bildades för att en nationalstat aldrig skulle kunna starta krig i Europa igen, medan britterna tvärtom såg det som att det hade varit nationalstaten Storbritannien som hade räddat världen undan Hitler).
När vi ses har hon ganska nyss avslutat en reportageresa till Wien, Sarajevo och Verdun i norra Frankrike för att skriva tre essäer om Europa före första världskriget för stora morgontidningens fina kultursida. Hon verkar bli glad när jag frågar om hon tycker att hon är en folkbildare.
– Jag försöker vara det. Jag folkbildar mig själv, det är det roligaste med det här jobbet. Mitt jobb är inte att producera texter, det är lära mig mer om samhället, om världen och de stora krafter som styr utvecklingen. Sedan skriver jag om det.

Katrine Kielos älskar London, ”världens mest globaliserade och toleranta stad”, och planerar att bilda familj här. Inte helt lätt, då det kan kosta en tusenlapp om dagen att ha barn på förskola.
– Det var den stora kulturchocken när jag flyttade hit, när jag insåg hur stor skillnaden är mellan Storbritannien och Sverige när det gäller förhållanden mellan könen. Det chockade mig att stöta på kvinnor som tycker det är viktigt att gifta sig med någon som tjänar bra, för att de själva ska har råd att vara hemma med barnen.
Flera gånger har hon fått frågan inte med vad hon arbetar, utan om hon arbetar, över huvud taget.
– Jag tror folk säger så för att vara artiga, för att de inte vill förolämpa mig om jag varit hemma med ungarna. Men det blir ändå väldigt, väldigt konstigt.
En insikt som också säger mycket om Sverige och det svenska.
– Jag tror att vi svenskar är lite arroganta. Vi inbillar oss att alla är som vi.
Även utan barn bjuder livet i London på konsekvenserna av att Adam Smith glömde bort sin mamma och det systematiska osynliggörande av kvinnor som det bidrog till.
– Jag går ofta på seminarier med bara män i panelen. Som svensk är du inte van vid det, att så snart det handlar om politik eller ekonomi så är du en av ytterst få kvinnor i rummet. Det blir en maktordning som är svår att skaka av sig, säger hon.

Katrine Kielos har fått vänja sig vid att folk inte ser henne, inte tilltalar henne. Hon berättar om den där gången hon var moderator på en av Londons många tankesmedjor och ledde ett samtal mellan flera EU-ministrar. När debatten är slut reste sig den brittiske EU-ministern upp och skakade hand med alla. Utom henne.
– Det är en märklig känsla, vi hade pratat i en och halv timme och sedan tittade han inte ens på mig. Hade vi setts i ett annat sammanhang, på en fest eller så hade han nog varit hur trevlig som helst. Men nu befann jag mig i hans manliga maktsfär och då var det som om jag inte fanns. Det är ett vanligt beteende här och det finns inte mycket medvetenhet om det.
Det är sådana erfarenheter som gör att hon delvis kan sympatisera med dem som i våras röstade på Ukip i valet till EU-parlamentet. Enligt en undersökning vill de visserligen begränsa invandring och gå ur EU – men allra viktigast för dem är att begränsa makten för Storbritanniens politiska elit.
– Jag avskyr partiet och allt de står för. De har fyra miljoner väljare som vill kasta ut mig och andra EU-migranter ur landet. Men när jag rör mig nere i Westminister, i den extremt manliga miljön som är som en privat klubb, kan jag faktiskt förstå hur de tänker.
Det var bland annat för att få nya perspektiv på svensk politik som hon flyttade till London. Bland de saker som hon tycker att nästa svenska regering, oavsett färg, måste ta tag i finns resultaten i skolan, hur välfärden ska styras och politikerföraktet som gjorde Front national, Ukip och SD till vinnare i valet till EU-parlamentet.
– Sverige har varit extremt när det gäller att köpa de nyliberala teorierna kring offentlig sektor. Det har funnits en total tro på att avreglering och marknadsmekanismer automatiskt kommer att öka kvaliteten och det har visat sig inte fungera. Nu måste man tänka om när det gäller välfärden, det är en fråga som är mycket större än bara vinsterna i välfärden.
Och oavsett vem som bildar regering efter valet den 14 september måste Socialdemokraterna ta itu med sin omoderna partistruktur.
– Socialdemokraternas problem har varit förhållandevis konstanta sedan 2002. Partiet är en gammaldags organisation med väldigt höga murar, brist på öppenhet, brist på fantasi och brist på en uppdaterad ekonomisk analys. Man är fortfarande fast i saker som Göran Persson sa på 1990-talet och det börjar bli ganska länge sedan. Ska man fånga upp en tidsanda där Miljöpartiet och Feministisk initiativ får så mycket sympati måste man kliva ner från kamelerna.

Säger Katrine Kielos och ser en smula lättad ut över att intervjun är över. Hon har lite bråttom till nästa möte. Ute på High Gate High Street har Jocelyn Bain Hogg inga svårigheter att hitta en typiskt brittisk bakgrund att fotografera Katrine Kielos framför. Här finns flera röda telefonkiosker, dubbeldäckade bussar far förbi och ovanför skyltfönstren är tegelfasaderna är prydda med handmålade skyltar och blommor i amplar.
– London är fantastiskt! När jag klagar på trafiken och på att det är så dyrt att bo så frågar mina kompisar varför jag inte flyttar hem. Men aldrig i livet! Det här är världens häftigaste stad! Det enda jag kan längta efter är svensk press, som rapporterar fakta. Det gör de inte alltid här.
Säger Katrine Kielos, vecklar upp sitt svarta paraply till skydd mot det ihärdiga duggregnet och försvinner bort i sin del av den nästan löjligt brittiska mångmiljonstadens vimmel.

Fler intervjuer från tidningen Fönstret: