Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Intervju

Ardalan

”Det har varit fyra sjukt roliga år!”

Som barn såg han människor avrättas när han gick till skolan. I Sverige levde han gömd innan Sveriges nej plötsligt ändrades till ett välkommen hit. I dag sitter han själv i regeringen med särskilt ansvar för statens närvaro i svenskarnas liv. ARDALAN SHEKARABI, 39, berättar varför han brinner för svensk glesbygd, avskyr religiösa friskolor och tror att Sverigedemokraterna kommer att få det betydligt tuffare framöver.

ARDALAN SHEKARABI
Född: 1978, kom till Sverige 1987, nekades först uppehållstillstånd, levde gömd i ett år innan han och hans mamma fick besked att de fick stanna i Sverige, därefter uppvuxen i Gävle.
Familj: Gift med Thèrése Skoglund Shekarabi som är polis, tre barn.
Bor: I Knivsta utanför Uppsala.
Karriär: Ordförande SSU 2003–2005, doktorerat i juridik i ämnet offentlig upphandling 2013, civilminister 2014–.

Ardalan Shekarabis svar på frågan hur hans fyra år i regeringen har varit kommer blixtsnabbt.

– Sjukt roliga! Det roligaste jag gjort.

Vad är det då som har varit så roligt? Jo, till exempel just det som i dag har fört honom 821 kilometer norr om hans kontorsstol på finansdepartementet i Stockholm – ”att vara med när svenska staten levererar till svensk glesbygd”.

Här i den västerbottniska inlandskommunen Sorsele lever 2 516 invånare, på en yta större än hela Stockholm län. 23 mil från närmaste flygplats, som nu finns i Skellefteå efter att Nextjet, som flög till mer närliggande (12 mil) Lycksele, gick i konkurs i maj i år. Närmaste gymnasium finns i Arvidsjaur, 8 mil bort. Det går dock en länsbuss dit, för den tonåring som tycker det är okej med tre timmars restid till och från klasskompisarna varje dag.

Här lade Försäkringskassan, som fram till 1990-talet fanns i varje svensk kommun, ned sitt kontor 2012. I dag jobbar 40 personer i Sorsele i statens tjänst, de flesta på Skogsvårdsstyrelsen. Det är dock en minskning med 14 personer – 26 procent – bara under den här mandatperioden. Det är som om Stockholm skulle förlora 13 000 jobb.

Men – nu fattar Ardalan Shekarabi det glänsande blåa bandet i vänstra handen, saxen i den högra, tittar in i lokaltidningsfotografens kameralins, klipper och utropar:

– Svenska staten är tillbaka i Sorsele! Vi har en alltför lång period koncentrerat statens verksamhet till större städer. Det får vara slut med det!

Ardalan Shekarabi förklarar därmed Statens servicekontor i Sorsele för öppnat, ett av tio liknande kontor som han under några intensiva veckor i maj och juni inviger i Sveriges glesaste bygder och mest utsatta förorter.

Två nya statliga jobb har därmed landat i Sorsele. Här ska Harriet Rådahl och Malin Larsson Stenvall serva medborgarna med frågor som rör de tre myndigheterna Försäkringskassan, Skatteverket och Pensionsmyndigheten.

– Hoppet är att även Arbetsförmedlingen ska ansluta sig, förklarar Ardalan. Och, varför ska man behöva åka 40 mil för att ansöka om ett nytt pass?

Kommunalrådet Kjell Öjeryd (V) tar över stafettpinnen från civilministern:

– Varje jobb här är som 50 i Umeå! Regeringen är på rätt väg i arbetet att få hela Sverige att leva!

Det roliga började såklart med ett samtal från Stefan Löfven. På fredagsmorgonen, fem dagar efter valet för fyra år sedan ringde den nyutnämnde statsministern och sa, eller kanske snarare konstaterade: ”Ardalan, nu är det dags att börja jobba på allvar …”

– Jag blev jätteglad. Ännu gladare när jag förstod vilken post det var, det fanns ingen roll jag hellre skulle ha velat ha.

Rollen var civilminister. Vad en sådan gör kanske inte är något som var och en av oss kan rabbla upp i sömnen. Men Ardalan Shekarabi var doktorand i offentlig upphandling, hade ägnat de senaste tre åren åt att både forska och undervisa om statens förvaltning. För honom var frågorna som nu landade på hans bord rena julklappsutdelningen: ”Vinsternas vara eller icke vara i välfärden.” ”Statens närvaro i Sveriges kommuner.” ”Utlokalisering av myndigheter från Stockholm till andra delar av landet.”

Det har gått fyra år sedan den flygande starten. Som den största framgången för egen del räknar han den nya lagen om offentliga upphandlingar. Att det nu blir obligatoriskt att de företag som får uppdrag av offentlig sektor ska ha kollektivavtal för sina anställda.

– Den dagen det gick igenom var fantastisk. Det är faktiskt det största lagstiftningsarbetet i modern tid. Det här får stor effekt för tryggheten för många människor som tidigare varit utsatta på arbetsmarknaden.

Och ditt största bakslag?

– Frågan om vinster i välfärden. Jag har ägnat massor av engagemang och tid åt den här frågan. Men vi har haft en riksdag som begränsat vårt handlingsutrymme.

– Det känns som att det hade varit dags att lösa det här. Vi har ju en extrem situation i Sverige – vi är ensamma i västvärlden med att ha kommersiella bolag i utbildningssektorn. Vi har ju till och med med oss de borgerliga väljarna. Men inte deras partier.

Vinster i välfärden i all ära. Men den allra svåraste frågan för Ardalan Shekarabi har ändå varit en annan. Som inte legat i hans portfölj. Flyktingfrågan.

– Jag tvingades jobba jättemycket med mig själv för att landa i den nya striktare linjen som vi står för nu.

Ardalan kom till Sverige som 11-åring med sin mamma, för att förenas med sin storebror som hade kommit hit ett par år tidigare för att slippa bli inkallad till det blodiga kriget mot Irak som dödade en halv miljon unga iranier och irakier under åtta år på 1980-talet. De islamiska fundamentalisterna hade då styrt Iran i tio år. Ardalan har tydliga minnen från sin tid som skolbarn i de religiösa fanatikernas Iran.

– En gång passerade jag en offentlig hängning när jag var på väg till skolan. De sa att det var en narkotikasmugglare de avrättade. Men de flesta utgick från att det var en politisk fånge.

– Jag minns också en väldigt auktoritär skolgång. All undervisning ändrades så att den skulle passa religionen. Pojkar och flickor separerades. De ändrade i historieböckerna, och oliktänkande lärare fick avsked. De anställde särskilda propagandalärare. Jag har läst mycket om DDR i vuxen ålder, jag tror att Iran använde sig av den modellen fullt ut för att ta kontroll över allting i samhället.

– Allt var politiskt – på skolgården fick vi stå på led och skrika slagord. Saker som vi normalt inte förknippar med politik var för islamisterna starkt politiskt. Moralpolisen stoppade oss i bilen, för att kontrollera om vi lyssnade på musik, och om kvinnorna var tillräckligt strikt klädda.

I Ardalan Shekarabis egen familj spelade religionen ingen som helst roll.

– Min uppväxt var väldigt sekulär. Iran är, paradoxalt kan tyckas, det land i Mellanöstern där vanligt folk är mest sekulära. Iranier är över huvud taget en väldigt individualistisk invandringsgrupp. De flesta som har flyttat hit tillhör en urban medelklass. De har ingen tradition av att vara en minoritet, till skillnad från till exempel assyrier och kurder. Det är lätt för de flesta iranier att integreras i det svenska samhället. Jag har till exempel noterat att nästan alla mina iranska vänner har respektive som har svensk bakgrund.

Har du något hopp om utvecklingen i Iran?

– Definitivt. Stödet för mänskliga rättigheter har vuxit starkt inom befolkningen. Fundamentalisternas grepp om människornas vardag har minskat stort sen 1980-talet. Men regimen är beredd att göra mycket för att behålla makten.

Har du rest tillbaka?

– Nej. Under perioder, efter gymnasiet framför allt, kände jag en enorm längtan, Men den lade sig. I dag känner mig som 100 procent svensk, med iranska rötter.

Ett tag såg det dock ut som att det inte skulle bli särskilt många svenska procent i Ardalan Shekarabis liv. Den svenska regeringen hade precis skärpt migrationspolitiken. Det blev svårare för asylsökande att få stanna och Ardalan och hans mamma fick avslag på sin ansökan, just som han började grundskolan i Gävle. Efter flera överklaganden och lika många avslag bestämde hans mamma för att gå under jorden med sin yngste son. Under ett drygt år flyttade Ardalan och mamman mellan olika adresser för att polisen inte skulle hitta dem.

– Jag kände mig väldigt isolerad under den perioden. Jag kunde gå till lekplatsen. Men jag hade ingen aning om när jag skulle få börja skolan igen. Någon gång åkte vi in till Stockholm, men då var jag jätterädd för att bli upptäckt på tunnelbanan.

Ardalan Shekarabis mamma orkade inte leva gömd längre och i oktober 1991 kontaktade hon polisen i Gävle och berättade att hon och hennes son var beredda att lämna Sverige. Då fick hon ett samtal från Statens invandrarverk som meddelade att de fick stanna i Sverige – ”av humanitära skäl”.

Vad hade din mamma gjort om det inte hade blivit ett ja?

– Rest vidare, förmodligen till Kanada, och försökt få asyl där.

Nästa gång svensk invandringspolitik skulle skärpas rejält sitter Ardalan Shekarabi själv i regeringen.

Det är oktober 2015 och statsminister Stefan Löfven slår fast att den förda politiken inte längre håller. 150 000 människor hade då sökt asyl i Sverige under januari– oktober det året. Den svenska migrationspolitiken skulle stramas åt så att den låg på EUs miniminivå. Uppehållstillstånden blev tillfälliga. Den som väl fått asyl ska inte automatiskt få rätt att ta hit sin familj. Den som fått avslag ska lämna landet – inte leva gömd. För Ardalan Shekarabis del blev det ministertidens första personliga kris.

– Normalt sätt i livet tycker jag att jag går omkring och vet vad som är rätt och fel. Men inte den här gången.

Lösningen ur låsningen kom med hjälp av en präst.

– Jag fick hjälp att göra en konsekvensetisk analys av en präst som jag känner och som är duktig på sånt. Jag landade i att ingen skulle vinna på om vi inte hade gjort den här omsvängningen. Effekterna av den politiken vi förde skulle få som effekt att alla förlorar. Ingen vinner på en ohållbar migrationspolitik.

Vad säger han till dem som hävdar att det inte längre är någon skillnad mellan S och SDs flyktingpolitik?

– Det stämmer verkligen inte. Vi ser asylrätten som en grundläggande rättighet. SD har varit emot all form av invandring, i alla former, sedan start. S säger att vi ska ta vårt ansvar, vara ett öppet land, men att vi inte kan göra mer än våra omgivande länder.

Måste vi följa EUs lägstanivå, kan vi inte avvika något i generös riktning?

– Vår bedömning är att får vi en gemensam lagstiftning inom EU då ökar utrymmet för oss att bli mer generösa igen. Vi får inte ge upp, de här frågorna måste kunna lösas inom EU. Asylrätten är en del av EUs rättsprinciper.

Har SD haft rätt i sin kritik mot er?

– Nej. Men det fanns en period då politiken inte erkände behovet av att diskutera flyktingpolitiken, vilken typ av mottagande vi ska ha.

– Jag kan tycka att vi hade en period på nio år, från Göran Perssons avgång (2006) fram till skärpningen 2015, då den migrationspolitiska debatten var orealistisk.

– Fredrik Reinfeldt talade till exempel om att vi skulle öppna våra hjärtan men såg samtidigt till att mottagandet var osolidariskt, inte bara inom Europa, utan även inom Sverige. De kommuner som Moderaterna styr sa ju alltid nej till flyktingar. Det har vi ändrat på nu, genom att tvinga alla kommuner att hjälpas åt solidariskt.

Är SD rasistiskt?

– Det är ett parti som har rasistiska rötter. Så är det. Lyssnar man på Jimmie Åkesson så anstränger han sig för att framstå som en sympatisk figur, men han kan ändå inte hålla sig från att dela upp svenska befolkningen i de som tillhör det svenska samhället och de som inte gör det.

– Vem är Jimmie Åkesson att avgöra vem som är svensk? Den som är svensk avgörs av medborgarskap. Historien har lärt oss är att de samhällen som börjar dela upp människor i grupper slutar i katastrof.

– Det är där vi har konflikten med SD. Det handlar inte om volymerna i flyktingmottagandet. Jag ser det inte som rasistiskt att ha en åsikt om nivån på flyktingmottagandet. Men det är rasistiskt, eller fascistiskt, att dela upp människor som lever i Sverige i vi och dom.

Ni hävdar att SD är höger, på vilket sätt?

– Förra mandatperioden var det svårare att placera SD. Men nu är det tydligt att de står till höger, till höger om M i många frågor. Lyssnar man på Oscar Sjöstedt som är SDs ekonomisk-politiske talesperson, så låter han som en ungmoderat som man mötte i högstadiet. Det här kommer bli deras fall tror jag. De är för högerorienterade för att vara ett stort parti för arbetarklassen. Men de kalkylerar med att migrationsdebatten ska dominera så mycket att det inte ska spela någon roll. Men i stället borde det vara frågan om integration som dominerar debatten, och integration är SDs sämsta gren.
 
När Ardalan Shekarabi själv får välja fokus på integrationsfrågorna väljer han ofta att peka på det, enligt honom, orimliga i att vi har statligt finansierade religiösa friskolor i Sverige.

– Jag tycker det är rimligt att svensk skola är en fristad vad gäller religiös påverkan. Och att skolan motverkar segregation.

– Vi har i dag i stället i praktiken skolor som har som verksamhetsidé att bedriva segregation. Jag har väldigt svårt att förstå hur Sverige har kunnat tillåta detta.

– Vi lever i en tid då reaktionära religiösa stämningar är på frammarsch. Vi kan inte bortse från detta. Det är ingen tvekan om att det inte minst i den konservativa formen av islam som inte är förenliga med demokratiska värderingar. Men kunskapen om religiösa frågor är ganska begränsad i Sverige. Det är till exempel många som inte känner till att den svenska kyrkan har demokratiserats med tvång. Det är t ex progressiva krafter som har tvingat kyrkan att acceptera kvinnliga präster.

– I dagsläget har vi inte majoritet i riksdagen för att stoppa de religiösa friskolorna. Men precis som i frågan om vinster i välfärden är det här en fråga där vi har med oss en väldigt stor del av det svenska folket.

Ardalan Shekarabi gick själv in i politiken efter att Folkpartiets dåvarande partisekreterare Peter Örn hade besökt hans högstadieskola inför valet 1994.

– Jag läste på om Folkpartiet men landade i S. Det var klassperspektivet som avgjorde. Många i vårt samhälle har svårt att se klassfrågan. Det pratas mycket genus, men klass är tabu.

– Jag såg Zlatandokumentären på SVT. Han skildras som invandrare, men framför allt växte han ju upp som arbetarklass. Det är det dominerande i hans identitet, och i hans berättelse.

Har du själv gjort en klassresa?

– Både nedåt och uppåt. De flesta iranier som kom till Sverige kom ju från medelklassen i storstäderna och gjorde en klassresa nedåt. Och sen uppåt igen, efter hårt arbete.

– Mina föräldrar fick göra den här resan nedåt, det är det normala när man flyr. Föräldragenerationen förlorar allt, sociala relationer, kapital, ställningen i samhället. Det här är en jättenyttig erfarenhet. Hade jag bott kvar i Iran hade jag inte varit medveten om klass.

– Studier om iranier i Sverige visar att föräldrarna betalar ett väldigt högt pris, kanske öppnar en kiosk, som min pappa gjorde där man jobbar sju dagar i veckan, tolv timmar per dag. Han var guldsmed i Iran. Min mamma var studierektor. Men här i Sverige öppnade hon frisörsalong, hon hade jobbat som det som ung, men inte på många år.

– Det viktiga för mig var att de trots alla svårigheter gick upp varje morgon och gick till jobbet varje dag. Det ger ett självförtroende. Den stora förebilden i mitt liv är just min mamma.

Valdagen närmar sig. Vilket betyg ger han själv sin regering?

– En sjua. Ett högt betyg med tanke på de förutsättningar vi haft. Vi har trots allt verkat med de svåraste parlamentariska förutsättningarna sedan 1920-talet. Vi har till exempel fått in väldigt många människor på arbetsmarknaden. Påbörjat en uppbyggnad av yrkesutbildningen. Det var det sämsta med den borgerliga regeringen, att de drog ner på Komvux, men vi har börjat bygga upp det igen.

Opinionssiffrorna har ändå hackat rejält inför valspurten. Känns det orättvist?

– Det finns ingen rättvisa i politiken. Det är inte så det funkar. Det är vår förmåga att presentera det vi åstadkommit och det vi söker stöd för som avgör. Väljarna röstar framför allt på vad dom vill se, inte som tack för det man gjort.

Politikerförakt har han däremot ingen förståelse för.

– Statsvetenskaplig forskning visar att svenska politiker i princip levererar vad de lovar. Det finns inget fog för politikerförakt i Sverige. De flesta politiker håller på med det här för att de vill göra gott.

Och på tal om löften. Ardalan Shekarabi avslutar sitt tal under invigningen av det nya statliga servicekontoret i Sorsele.

– Sveriges grundlag känner inga skillnader mellan den som bor i Stockholm och den som bor i Sorsele. Det är statens skyldighet att finnas tillgänglig för alla i hela landet!

Kommunalrådet Kjell Öjeryd ser glad ut. Men lägger till:

– Nu ser jag fram emot många mer utlokaliseringar!

Ardalan ler. Kommer han att kunna lova mer åt Sorsele? Kommer det ens att vara han som är civilminister efter den 9 september? Väljarna avgör om Ardalan Shekarabi får behålla sitt sjukt roliga jobb i fyra år till.

Publicerad i nummer 3, 2018

Fler intervjuer från tidningen Fönstret: