Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Intervju

Linnéa Claeson

– snuskgubbarnas skräck

Linnéa Claeson är handbollsproffset som bjudits in av EU-kommissionen för att föreläsa om sitt speciella sätt att avslöja män som hatar kvinnor på nätet. För den kvarts miljon som följer hennes Instagramkonto Assholesonline publicerar hon vad främmande män skriver till henne. Skickar penisbilder hon får vidare till fruar, flickvänner och föräldrar. Fönstret åkte till Jylland för att träffa 25-åringen som TCO har utsett till framtidens mäktigaste svensk – och som gärna blir Sveriges första kvinnliga statsminister.

Linnéa Claeson
Ålder: 25 år.
Familj: Mina vänner.
Gör: Handbollsproffs i Danmark. Krönikör i Aftonbladet. Driver Instagramkontona Assholesonline (cirka 260 000 följare) och Linnéa Claeson (drygt 80 000 följare).
Fritid: Är en estetisk person som gärna sjunger och tecknar.
Aktuell: Föreläser om kvinnohat på nätet inför EU-kommissionen den 20 november.
Bakgrund: Uppvuxen i Norrköping och Karlstad. Pluggade juridik vid Stockholms universitet samtidigt som hon spelade handboll på elitnivå för Nackaklubben Skuru. Har sin uppsats kvar innan hon tar juristexamen.
Utmärkelser: Toppar TCOs lista över framtidens 99 mäktigaste svenskar. Svenska FN-förbundets pris för sitt arbete med att synliggöra sexuella trakasserier.
Stolt över: Att vara ambassadör för organisationen Kvinna till kvinna.


Bland Danmarks alla gemytliga landsbyar ligger få så vackert som Ringkøbing. Sommartid spelaren orkester på det gatstensbelagda torget om lördagarna. Vid den lilla hamnen finns badbryggor och framför de prydliga tegelhusen blommar rosorna till långtin på hösten. Ändå vill Fönstrets fotograf Magnus Bergström köra härifrån för att ta bilder. Några kilometer från den pittoreska småstaden ligger en milslång strand med mäktiga sanddynor.

– Det är Skottland nästa, säger Linnéa Claeson och tittar ut över den för dagen stålgrå Nordsjön.

När hon flyttade hit mitt i sommaren var det badsäsong på den smala landtunga som skiljer lagunen, som danskarna kallar fjord, från havet.

– Varje år drunknar några i de starka strömmarna. När det blåser mycket får man bara bada mellan flaggorna och inte simma för långt ut, säger Linnéa som har tillbringat en och annan förmiddag på vad som måste vara en av Europas längsta playor tillsammans med kompisarna i elitlaget Ringkøbings handboll, där hon är en av två svenska spelare. Tränar gör de två till fyra timmar varje dag, oftast på eftermiddagen.

– Det har varit min dröm ända sedan jag var liten att spela i den danska ligan. Den är bäst i världen. Så det är häftigt att äntligen vara här, säger hon.

Medan Magnus Bergström riggar sina lampor pepprar jag på med mina frågor om det sexistiska hotet och hatet. Hur ofta får du sms och mejl med snuskiga förslag? Vad är det värsta du har fått? Jag vill ha exakta detaljer, tänker att jag ska inleda reportaget med en scen. Men när jag tittar upp från anteckningsblocket ser jag hur illa berörd den stora starka unga kvinnan framför mig blir. Hon har ju svarat på samma frågor många gånger tidigare, i tv-soffor, radiomikrofoner och telefonintervjuer. Hennes argument är vassa, välformulerade. Men ändå.

– Jag kan sitta i en direktsänd tv-debatt och lägga fram mina argument. Och så får jag höra ...

Hon gör en konstpaus. Eller om hon drar efter andan.

– ... att jag har en ful tröja. Fula kläder. Fult hår. Att jag är ful och att jag måste vara lesbisk eftersom jag är feminist.

Där och då blir det orimliga i att en ung, samhällsengagerad kvinna i ett av världens mest jämställda länder ska behöva stå ut med detta smärtsamt tydligt.

– Jag vill visa hur sjukt det är att vi tycker att det är normalt, något man får stå ut med. Alla tjejer jag känner har fått något konstigt meddelande någon gång. Går jag på krogen med mina tjejkompisar så är det någon av oss som kommer att bli tafsad på. Det är vår verklighet och det är skit. Så ska det inte vara. Jag vill bryta normaliseringen.

Nu vill fotograf Magnus Bergström ha upp Linnéa Claeson på en av de säkert femton meter höga sanddynorna. Att kalla utsikten storslagen är en underdrift, härifrån syns raden av betongbunkrar från andra världskriget nere på stranden och bakom oss i det gräsbevuxna dunlandskapet hukar låga hus med halmtak i sanden.

– Hobbithus, säger Linnéa och fortsätter:

– Egentligen säger jag inget nytt. Men jag har lyckats hitta ett sätt som gör att många lyssnar. Det är fantastiskt och det ger mig en maktposition som jag gärna utnyttjar. Jag tycker att det är kul att ta makten från de som försöker trycka ner mig. Det är roligt, en favoritsyssla. Jag gör det med humorn som vapen. Det passar inte alla, men det passar mig.

För att lätta upp stämningen byter vi samtalsämne och pratar vi handboll.

– Handboll är nationalsport i Danmark. De spelar ju inte hockey och har inga skidåkare. Här i stan vet alla vilka vi i laget är. I Sverige är jag känd för Assholesonline, här är jag känd för handbollen, säger Linnéa Claeson och pulsar i den djupa sanden enligt fotografens instruktioner.

På andra sidan samma sanddyna håller ett påfallande piggt pensionärspar på att plantera strandråg för att förhindra erosion. De känner genast igen Ringkøbings nya iögonfallande stjärna och deltog uppenbarligen i folkfesten på läktaren under den senaste hemmamatchen.

– Du var go i siste kampen! säger kvinnan med vitt hår och brett leende.

– Tak! Jeg scorede syv mål, svarar Linnéa stolt, på en imponerande god danska.

Med sitt regnbågsfärgade hår och sina färgstarka kläder med fjädrar och paljetter känns Linnéa Claeson som en kosmopolit som skulle passa bättre i en mångmiljonstad än i en by med en ovanligt hög andel pensionärer bland sina 10.000 invånare.

– Många tycker nog jag ser lite märklig ut. Men jag känner mig väldigt välkommen trots att jag inte smälter in. De har accepterat att jag målar med mina kläder och med mitt hår.

Men visst var hon orolig för att drabbas av stugfeber när hon satte sig i bilen och körde de 100 milen till sin nya hemstad.

– Jag trodde jag skulle bli rastlös, men det har gått bra. Jag är ju här för handbollen, den kommer först. Jag får träffa tjugo tjejkompisar och svettas tillsammans med dem varje dag, det är en dröm bara det. Och jag tränar och jobbar så mycket att det går bra.

Tillbaka i byn lunchar vi på Linnéas favoritställe vid torget. På väggen ovanför soffan hänger ett stort svartvitt fotografi taget i Italien 1951 av den amerikanska fotografen Ruth Orkin. En kvinna går förbi en skock män i olika åldrar som flinar och tokstirrar, unga som gamla. Han som står närmast tar sig i skrevet.

– Där har man varit, säger Linnéa Claeson med en suck och beställer både nachos med ost och falafel med pitabröd till lunch.

Det krävs bränsle för att orka all träning. Och energi för att orka ta striden ute på kommentarsfälten.

– Så fort jag skriver om hur kvinnor blir antastade på gatan, som att en kille kom fram till mig och kommenterade mina bröst, blir jag ifrågasatt av snubbar som inte tror att det är sant. Men så skriver en massa kvinnor kommentarer och berättar sina egna historier.

Assholesonline har fått en hel del uppmärksamhet i Danmark och när Linnéa Claeson nyss flyttat till Ringkøbing hade en tidning rubriken ”Hun er her!”. Sedan dess har hon varit med i både lokal- och riksmedier.

– Jag försöker leva upp till bilden av den svenska regnbågsfeministen som har kommit för att härja och opinionsbilda. Detär ju den jag är, jag har svårt att inte göra det. Jag brukar passa på att påpeka att jag är invandrare också, för att utmana bilden av hur en invandrare ser ut. Det är spännande! När jag gör fel så säger jag ”förlåt, jag är invandrar”.

Linnéa Claeson ser det som ännu en nyttig erfarenhet att bo i ett land där folk har svårt att förstå vad hon säger.

– Jag har fått vänja mig vid att vara lite ensam, lite utanför på grund av språkbarriären. Att försöka bli bekväm i det – jag drar ett skämt och ingen fattar. Men jag vill inte jämföra med hur det skulle vara att komma hit från ett krig.

När hon blev intervjuad om sitt speciella sätt att synliggöra sexuella trakasserier i den statliga danska DR-teves morgonprogram blev reaktionerna starka.

– Sexismen är mer utbredd i Danmark, kvinnohatet är mer öppet här än i Sverige. Här får jag på allvar frågan om jag hatar alla män. Efter programmet skrev många med namn och bild i det öppna kommentarsfältet på danska tevens Facebooksida att jag var sjuk huvudet, att jag var en hora och att jag fick skylla mig själv för att jag var så provocerande.

Linnéa Claeson tittar ner i vad som återstår av hennes falafel.

– Det vanliga.

Paus.

– Det är vidrigt.

Men så skiner hon upp.

– Jag får en massa positiv respons också. Det kommer fram tanter i mataffären och säger att det är viktigt att jag finns, flera män har uttryck sin respekt för det jag gör. Och tjejerna i laget är glada att någon orkar göra det.

Många danskar som är aktiva feminister har också hört av sig

– De säger äntligen är du här! Vi behöver stöd av någon som inte backar.

Men Linnéa Claeson har flera hjärtefrågor. Två somrar i rad har hon varit volontär i grekiska flyktingläger. Och i oktober för ett år sedan startade hon organisationen Omtanke Stockholm, tillsammans med klasskompisen Elin Westher från juristlinjen på Stockholms universitet.

– Vi är två idealistiska 90-talister och i stället för att tänka ”någon måste göra något” så tänkte vi att ”det kan vi säkert göra själva”.

Målet är stötta de hemlösa som av olika anledningar inte är välkomna eller inte får plats på de härbärgen som finns. Via sina nätverk samlar de in kläder och pengar för att köpa bland annat hygienartiklar, kaffe och kanelbullar. När de fått ihop tillräckligt lastar de en tvillingvagn full och ger sig ut på Stockholms gator efter midnatt.

– Vi delar ut långkalsonger, varma tröjor och bjuder på kaffe. Men det viktigaste är att lyssna och tittar personerna i ögonen. Att inte titta bort, att visa att man ser någon är ofta viktigare än ett par nya strumpor.

Är det inte farligt, hur vågar ni?

 – Jo, vi kan vara rädda ibland. Men vi väljer att vara modiga.

Men är inte du rädd att någon som hatar dig ska känna igen dig och göra dig illa?

 – Det händer att folk kommer fram till mig på gatan i Stockholm och kan vara otrevliga för att den har sett mig på teve och då blir jag ofta rädd. Men även när jag är rädd så känner jag att det är värt det. För att det jag gör känns så pass viktigt. Jag känner ett ansvar som medmänniska, om jag ser orättvisor i min omvärld vill jag vara en av dom som ställer sig upp och säger ifrån. Det har aldrig varit lätt, men det har alltid varit värt det.

Hon hoppas inspirera, få flera att våga.

– Jag tror att mod smittar av sig. Jag och Elin är helt vanliga tjejer, vi är inte några extraordinära personer. Vi gör bara lite. Vi nattvandrar inte varje vecka. Vi räddar inte världen. Vi vill att andra också ska börja tänka att om jag brer en extra macka på morgonen och ger till den där personen som alltid sitter utanför tunnelbanan,då gör jag lite. Sen märker jag att det känns väldigt bra att ge, det blir en positiv omtänksam spiral.

Civilkuraget verkar hon ha fått med sig hemifrån. Hon var bara åtta år när hon vägrade finna sig i att en lärare bestraffade hela klassen för att en pojke hade bråkat.

– Jag sa att kollektiv bestraffning är olagligt, och så jag reste mig upp och gick.

Hon tror hon var 13 när hon vägradefölja en lärares uppmaning att skura bort snuskiga saker någon skrivit om henne och en kompis på väggen i högstadiekorridoren. Och i sitt sommarprat berättade hon om hur hon för några år sedan riskerade livet när hon hoppade hon ner från en pendeltågsperrong för att rädda livet på en missbrukare som ramlat ner på spåret.

– Jag skulle göra det igen. För jag skulle inte kunna leva med att han skulle dö och jag inte hade gjort något.

Ibland får Linnéa Claeson höra att hon bara vill bli kändis.

– Men mitt hår är inte mitt varumärke. Det är bara mitt hår. Jag går klädd så här för att jag gillar det. Det är ingen plan, jag har ingen plan!

Samma sak med Assholesonline.

– Jag startade inte Assholesonline för att det skulle bli stort, det var mer en spontan grej, något jag gjorde för att det kändes bra. Jag ville skriva om de här frågorna, jag ville medvetandegöra sexuella trakasserier i vardagen.

– Assholesonline handlar inte om mig. Det har aldrig handlat om mig. Jag är bara en av miljoner kvinnor som blir utsatta för sexuella trakasserier och som har fått nog.

Hon rabblar statistik. Var femte kvinna i världen har någon gång blivit våldtagen. I Sverige sker 17 våldtäkter varje dag. Var tredje vecka mördas en kvinna av sin partner eller sitt ex i Sverige.

– Det är vidrigt.

Som många andra får hon ofta höra att de snuskiga förslagen är hennes eget fel.

– Män kan skriva att det är mitt fel, att bilder jag lägger ut eller mitt utseende provocerar män till att göra det här. Många tycker att jag borde reagera på ett annat sätt, att jag bara borde ignorera eller blockera eller inte ens ha en Facebooksida.

För Linnéa Claeson handlar det om att vägra skämmas för vad hon utsätts för.

– Om jag skulle få en penisbild här och nu så skulle jag visa den för er!

Hon håller fram sin stora pekskärmstelefon i ett vitt plastskal i form av en enhörning.

– För jag vill inte sitta själv med det. Det är så jag överlever. Alla mina kompisar har fått se dussintals kukbilder genom åren. Assholesonline var bara ett ytterligare steg i det.

En bonus är att hon utvecklar sin förmåga att vara rolig även i skrift, hitta fyndiga formuleringar och skriva så bra att Sveriges största tidning ringde henne och frågade om hon vill bli en av deras krönikörer.

– Jag lägger ut texter och får extrem kritik direkt, varje gång – det är ett intressant sätt att lära sig skriva! Om jag gör ett kommatecken fel så får jag höra det. Jag kan skriva ”snälla, var inte så dumma, sluta kränka oss tjejer” och svaret blir ”håll käften din hora!”

Varför tror du att män gör på detta viset?

 – För att kränka mig. För att de vill bevara det ojämställda samhället vi har där män är överordnade. För att inte kvinnor ska få rätt att sätta gränser för sin egen sexualitet, inte få rätt att leva ut den.

Sedan hör det till saken att hon är väldigt rolig också. Till en bild på sig själv med en t-tröja som det står ”Dra åt helvete” på under en tecknad enhörning i pastellfärger kan hon skriva: ”Kära hatare! Jag har så mycket som ni kan bli arga på. Ha tålamod!”

– Många misstar min humor och att jag skojar för mycket för att jag inte är förbannad. Det är fel. Jag är svinförbannad. Jag tycker att det är vidrigt. Och även om mina bilder är roliga så är mina texter seriösa, granskande och politiska. De är skrivna för att bilda opinion.

Inte mindre än fyra svenska partiledare har hört av sig till henne och undrat om hon inte vill bli medlem.

– Jag är politisk, men inte partipolitisk just nu så jag har nekat alla. Men jag vill att de lyfter mina hjärtefrågor – civilkurage, medmänsklighet och jämställdhet.

Du sa ”just nu” – kan du tänka dig att bli politiker senare i livet?

 – Jag säger så för att jag inte har någon plan. Men om det kommer en tid när det krävs av mig att jag går in i politiken kanske jag gör det. Jag tycker det är hög tid att Sverige får en kvinnlig statsminister, det är kanske något man vill bli när man blir gammal.

Klockan närmar sig träningsdags ochvi tar hyrbilen till Green sports arena iett villaområde i utkanten av byn. I den ännu tomma hallen tar Magnus Bergström några sista bilder av Linnéa Claeson på hennes nya hemmaplan.

Fler intervjuer från tidningen Fönstret: