Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Intervju

Maxida Märak

– artisten som kliver fram när andra backar

MAXIDA MÄRAK är en stenhård hiphoppare och orädd aktivist, Hon kallar hemstaden Jokkmokk för en ”stor dysfunktionell skolklass” och är ständigt beredd att ta strid och begå ”socialt självmord” för att försvara samers rätt till sitt sätt att leva. Men hon är också den som inte tvekar att dra upp en ung kvinna som ville ta sitt liv från tunnelbanespåret. Den som kliver fram och hjälper den smutsiga uteliggaren som ramlat och slagit sig blodig, när alla andra backar.

MAXIDA MÄRAK
Ålder: 30 år.
Familj: Dottern NikeSunna, 6 år.
Bor: Hus i Jokkmokk – och i resväska. Pendlar till Stockholm, ofta flera gånger i månaden. ”Jag har alltid minst en väska halvpackad.”
Yrke: Hiphopmusiker.
Även känd som: Aktivist för samers rättigheter. Tillsammans med sitt syskon, poeten Timmie Märak, var hon bland frontfigurerna under protesterna som hittills lyckats stoppa planera på en järnmalmsgruva på renbetesmark i Jokkmokk. Den dokumentära tv-serien Sapmí sisters (Svt play 2015) handlar om Maxida och hennes syskons kamp.
Har varit: Sommarpratare (2015, SR play). Skådespelare. Sa upp sig från en fast anställning på sameteatern Gíron för att satsa på hiphop. Medverkade i biofilmen Glada hälsningar från Missångerträsk (2015) och svensk-franska tv-thrillern Midnattssol (2016, Svt play).
Har gjort: Skrivit krönikor som fortfarande finns att läsa på vilande vänster sajten Politism.se.
Dold talang: Är utbildad slöjdare och ”en jävel på att göra knivar”.
Aktuell: Turnerar just nu, ny skiva kommer efter sommaren.
Det visste du kanske inte: Namnet Maxida uppstod när hennes mamma Nik Märak (även hon sångare, skådespelare och aktivist) kallade bebben i magen för Max födde en dotter som såg ut att heta Ida.

Egentligen vill Maxida Märak bara vara musiker. I första hand bli igenkänd som hon som gör riktigt fet hiphop och producerar sina egna tunga beats. Möjligen även som hon som har sjukt coola kläder på scen. Till en början värjer hon sig från att lyftas fram som samisk aktivist, gillar inte riktigt frågan om varför hon inte skriver texter på samiska (”Jag vill nå ut till så många som möjligt och att folk ska förstå vad jag säger”) och vägrar ta på sig samiska smycken eller kläder på beställning.

– Aktivist, det är det som andra kallar mig. Som om det vore en titel. Men visst, jag är en musiker som också är aktivist. Växer du upp med en samisk identitet tvingas du blir aktivist, rasismen mot samer är enorm. Och jag har en fallenhet för det, jag är totalt orädd. Och så har jag min plattform. Jag har mer makt än andra – då har man också större ansvar.

Samtidig kan hon liksom inte låta bli att vara politisk, vare sig hon skriver texter till sina egna låtar, sitter i TV4s morgonsoffa eller blir intervjuad av Fönstret. Plötsligt glider samtalet in på ”utstuderat elaka” kommunpolitiker som bestämt att de nya parkbänkarna ska luta så att hemlösa inte kan sova där. Maxida Märak kommer från en familj där engagemanget för utsatta människor i allmänhet och samerna i synnerhet är och alltid har varit en självklarhet. Både mamma Nik Märak som moster Nilla Märak är politiskt engagerade för samerna.

– Vi pratade mycket politik när jag växte upp, vi är en vänsterfamilj och det var normen hos oss, det bara fanns där. Vi blev insatta utan att vi tänkte på det och alltid bland de mest pålästa i skolan.

Men nu var det ju nya singeln Hata, den pågående turnén och skivan som kommer efter sommaren vi skulle prata om.

– De nya låtarna handlar om hjärta och smärta, men också om min och många människors rädsla för framtiden. Om det som händer i världen, sådant som vi skapat men som vi inte kan styra över. Både vad gäller miljön och klimatet och politiskt blåser vindar som är så starka, för starka, för att vi ska kunna kontrollera dem.

Vad skiljer dina nya låtar från dina tidigare?

– Att skapa musik är lite som att skriva dagbok och jag tycker jag har tagit musiken till en ny nivå. Jag har landat och blivit tryggare som person och som artist. Det kommer att höras. Jag skriver om min ständiga jakt på lycka och frihet, det jag strävar efter. Att bli lycklig OCH känna mig fri, det är inte helt enkelt.

Hon skrev tidigare krönikor på nu vilande vänstersajten Politism och då ofta om bland annat tecken på att solidariteten bland människor håller på att försvinna. Bland annat har hon skrivit om den gången hon och en annan förbipasserande drog upp en ung kvinna som ville ta sitt liv från ett tunnelbanespår – medan många tittade på, och flera filmade händelsen. Och hur folk ryggade tillbaka när hon ensam hjälpte en hemlös som ramlat och slagit sig upp på fötter – och hur folk ryggade tillbaka, lämnade plats och höll för näsan när hon hjälpte honom ombord på rätt tunnelbana.

– Visst är det mörkt på många plan nu, men det finns en stark motrörelse. Jag försöker lyfta fram kontrasterna. Att vi samtidigt lever i en fantastisk tid, när folk som inte bor mitt i smeten har tillgång till en massa saker de inte hade förut. Nu finns det större möjligheter för att förverkliga drömmar och att tjäna pengar utan att komma från ”rätt” bakgrund. Det finns så mycket positivt.

Maxida Märak är inte bara artist och aktivist, hon är mamma till en sexåring också.

– NikeSunna heter hon och hon är grym. Jag har aldrig tyckt det är jobbigt att vara förälder, så tvekar man att skaffa barn ska man prata med mig. Alla varnade mig för hur jävligt det skulle bli … ”och snart kommer trotsåldern”. Men hon har aldrig fått ett utbrott på mig.

I tv-serien Sapmí sisters som gick på Svt play 2015 är NikeSunna med mamma i turnébussen till Karesuando och Övre Soppero där Maxida uppträder med en musikföreställning tillsammans med sitt syskon Mimi. När det inte finns någon barnvakt får NikeSunna hänga mamma i byxbenen under föreställningen, som ofta spelades i ortens gympasal.

– Hon är en riktig turnéunge, säger Maxida Märak stolt.

Maxida har pendlat mellan Jokkmokk och Stockholm sedan barnsben och när hon separerade från NikeSunnas pappa flyttade hon tillbaka söderut. Under några år reste hon mer än 100 mil för att hämta och lämna NikeSunne hos hennes pappa.

– Han är renskötare, så ingen av oss lever något vanligt liv. Nu har jag suttit i studio i Stockholm dygnet runt i två veckor, då löser han det. När han drar till fjälls så löser jag det. Om vi skulle sitta instängda på kontor så skulle det nog vara svårare att pussla.

I höstas flyttade Maxida Märak tillbaka till Jokkmokk för att NikeSunna skulle kunna börja samisk skola. Hon köpte en villa av sin kusin och berättar om 215 kvadrat i utkanten av samhället, i skogen nere vid sjön och en tomt som är så stor att det finns plats för hage till de renar hon ibland tar hem för att tämja, tillsammans med dottern.

– Det är lyx att kunna ha dem utanför dörren. Det är lite speciellt att hantera dem, det krävs handlag och tålamod. En del sparkas mer än andra.

På sitt Instagramkonto lägger hon ut naturbilder som är så vackra att man undrar om hon fotat på uppdrag av den lokala turistbyrån (det har hon inte). Och hon fortsätter pendla till Stockholm – för att hon trivs med det.

– Jag får ofta frågan om jag inte blir stressad. Men jag älskar Stockholm. Och jag blir inte lycklig om jag inte får flytta på mig, då tappar jag inspiration och energi. Jag blir stressad när jag INTE ska i väg, jag tycker det är jobbigt att vara på samma plats i flera veckor då kan jag lätt gå in i en depression. Jag är väl en nomadsjäl.

100-milspendlingen ger perspektiv. I sina låttexter kan Maxida Märak vara lika skoningslös mot ”PK-maffian på Södermalm” som mot småstadsmentaliteten i landsorten.

– I Stockholm träffar jag folk som tar på sig en Che Guevara-tröja och kallar sig aktivister. Men jag är aktivist på riktigt, jag har utsatt mig för risker och tagit skit på en nivå som INTE är glassig.

Hon tror många i Stockholm inte har en aning om vad det innebär att sticka ut hakan och stå upp för något om du i stället bor på en liten ort.

– Här i Stockholm har du din klick, det finns alltid någon som väntar på dig på pizzerian när du har skrikit klart. Här kan du byta dagis om din unge blir utsatt för något du har sagt, du kan handla i en annan affär.

Det är inte möjligt i Jokkmokk, ett litet samhälle med knappt 3 000 invånare som Maxida Märka beskriver som ”en stor dysfunktionell skolklass”. I och för sig inte värre än många andra svenska småstäder. Hon tar biofilmen Jägarna (1996) där Rolf Lassgård spelar polis som jagar tjuvjägare som exempel på hur det sociala trycket tvingar människor att göra nästan vad som helst för att inte bli utstötta.

– Jägarna är inte fiktion, det är så det går till. Ska du anmäla ett brott, säg en våldtäkt, i en småstad så vet du att hans morsa jobbar på kommunen och är chef över den eller den. Att anmäla kan bli lika med socialt självmord.

I Jokkmokk finns dessutom en djup och urgammal misstro mellan svenskar och samer. Att i det läget sminka ansiktet vitt, klä sig i en kolt av svart sopsäck och med en SVT-kamera i släptåg gå genom vimlet av turister och ortsbor på Jokkmokks årliga marknad med en tamren som drar en akka med ett skelett på en bädd av svart kol som Maxida och en grupp aktivister gjorde 2015, det är att utmana starka krafter.

– Efter det spottade vissa efter mig på mig på stan, jag kunde knappt handla på Ica och en gång välte de min barnvagn när ungen satt i. Det var vuxenmobbning.
De senaste åren har det blivit lite bättre. Hon tror att det har hjälpt att samernas kultur nu hyllas på galor på bästa sändningstid och får allt större plats i populärkulturen. Att allt fler börjar förstå den mörka rasistiska historia som drabbat och fortfarande drabbar samerna. Förmodligen har det också bidragit att Maxida Märak då och då får sitta i TV4s morgonsoffa och prata om varför Sverige inte skriver under FNs konvention om ursprungsfolk, sommarprata i P1, uppträda på (men inte tävla) på Melodifestivalen och stå på scen med popbandet Mando Diao på Idrottsgalan.

De senaste åren har det blivit lite bättre. Hon tror att det har hjälpt att samernas kultur nu hyllas på galor på bästa sändningstid och får allt större plats i populärkulturen. Att allt fler börjar förstå den mörka rasistiska historia som drabbat och fortfarande drabbar samerna. Förmodligen har det också bidragit att Maxida Märak då och då får sitta i TV4s morgonsoffa och prata om varför Sverige inte skriver under FNs konvention om ursprungsfolk, sommarprata i P1, uppträda på (men inte tävla) på Melodifestivalen och stå på scen med popbandet Mando Diao på Idrottsgalan.

– Många vindar har vänt och nu finns det två läger. Många stöttar mig på ett fint sätt. Andra gillar inte att man tror att man är något. Man får inte vara stor på sig.

Och riktigt som andra Jokkmokksbor blir hon aldrig.

– Jag väljer mitt umgänge, jag är i fred med mitt barn och mina äldre, som min morfar. Och det är helt okej, jag är både ensamvarg och ett socialt djur.

Säger Maxida Märak – och kastar ännu en känga mot 08-aktivisterna.

– Det är skampåle på dom som har en halv miljon följare och så raljerar de med att de inte visste att det finns ett vänsterparti eller att de trodde han hette Gustav Frigolit. Det är oansvarigt och farligt.

Hon tycker det är sorgligt när vissa inom hbtqi-rörelsen och feminister strider om småsaker inbördes hellre än att lägga energin på det som är viktigt på riktigt, som att stå enade mot Sverigedemokraterna.

– Små, elaka grupper som slåss mot varandra. Så fort någon tycker en millimeter annorlunda går allt åt att slakta en tjej som skrivit något ”fel” i sin blogg eller sagt något i sin pod. Att ha så mycket makt och utnyttja den på fel sätt, det är därför SD bara kan knalla rätt in!

Du ska inte bli politiker?

– Nej. Då måste jag göra en massa saker jag inte står för.


Samernas mörka historia

1542 – Gustav Vasa förklarar att ”alla ägor som obyggda ligga” ska tillhöra kronan, vilket innebar att samerna förlorade sin hävdvunna rätt till sina jakt-, fiske- och betesmarker.
1600-talet – Svenska nybyggare använder samer som slavar. Många samer tvingades konvertera till kristendomen.
1913 – Statliga nomadskolor inrättas. Eleverna förbjuds tala samiska och undervisningen är medvetet sämre än i vanliga skolor för att ”lapp ska vara lapp” och inte ”bli” svensk.
1921 – Sverige inrättar världens första rasbiologiska institut, vars chef Herman Lundborg efter flera resor till Lappland för att mäta samers skallar förklarar att de tillhör en underlägsen ras.
1989 – Sverige driver på för FN-konvention ILO169 om urfolksrättigheter – men har fortfarande inte skrivit under den.
2018 – Sverige kallas till förhör av FNs kommitte mot rasism för att förklara varför man ännu inte har skrivit under ILO169. En underskrift skulle begränsa möjligheter att utvinna järnmalm för nära 2 000 miljarder kronor.

Källor: Wikipedia, Svenska nyheter (SVT) avsnitt 5, 2018.


Veta mer?

– för dig som vill lära mer om svenska samer

• Sameblod (2016) Amanada Kernells hyllade biofilm om hur koloniseringen av Sapmí och rasbiologiska mätningar får 14-åriga Elle Marja att fly sin kultur för ett nytt liv i Uppsala.

• Lappjävlar (2015) Nyhetsdokumentär om hur de som hatar samer och hetsar och plågar renar till döds ofta går fria. TV4 play.

• Lappskatteland (2006, W&W) av Annika Wennström. En släktkrönika som börjar på 1860-talet då svenska nybyggare tar renbetesmarker i anspråk och hur rotlösheten hos dem som tvingas förneka sitt ursprung går i arv.

Publicerad i nummer 2, 2019

Fler intervjuer från tidningen Fönstret: