Fönstret

”Jag är inte politisk i första hand utan religiös”

JONAS GARDELL fyller 60 i höst och firar med både ny roman och ny scenshow. Fönstret träffade landets mest folkkäre gayaktivist som berättar varför vissa bögar inte tycker om det han gör, varför han som 15-åring skrev ett självmordskontrakt med sig själv, och varför han nu – när de egna barnen blivit äldre – börjat leva ut sin excentriska homoidentitet igen.

JONAS GARDELL
Ålder: 59 år.
Född: 1963 i Täby norr om Stockholm.
Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm och sommarhus på Vindö i Stockholms skärgård.
Aktuell: Med nya romanen Fjollornas fest och med nya scenshowen Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är grejen. (Premiär den 21 september på Intiman i Stockholm.)

Jonas Gardell lutar sig fram över bordet.

– En sak ska du veta …

Han tar en tugga från den acai bowl som är dagens lunch medan han håller upp fingret på det där sättet som betyder tyst-säg-inget-jag-tuggar-och-ska-fortsättasnart.

– … det finns inte en demokratisk frihet eller mänsklig rättighet vi vunnit utan politisk kamp och personligt mod. Och det finns inte en demokratisk frihet eller mänsklig rättighet vi kommer att få behålla om vi inte är beredda att fortsätta den kampen.

Han funderar någon sekund.

– Det där är jag i ett nötskal. Skarp hjärna, stort hjärta … och en fantastisk kuk. Det kommer man långt på. Haha, det kommer du aldrig att våga skriva.

Det känns rätt typiskt Jonas Gardell.

Han har sedan debuten 1979 i böcker och föreställningar mejslat fram en förmåga att med ett ord eller en mening vända något allvarligt till ett gapskratt – eller ett gapskratt till något bottenlöst sorgligt.

Jag börjar säga något om hans egen politiska kamp. Han håller upp fingret igen.

– Stopp. Det där är missuppfattning. Jag är inte politisk i första hand utan religiös och kommer från femte generationens frikyrka där det funnits ett starkt socialt patos. Min kamp, fast jag tycker egentligen inte om det ordet, började med min frikyrkliga uppväxt inom baptistkyrkan.

– Kristendomen förväntar att du ska leva ditt liv som ett vittnesmål på din tro på Jesus Kristus och för mig betyder det att vi måste kämpa för alla de smås rättigheter. Där kommer transpersoner in, homosexuella, förtryckta. Mitt konstnärskap har varit ett försvarstal för alla udda, excentriska och av samhället inte sedda.

Han har därmed mer än många andra bidragit till att det varit en tid av hyfsad medvind för hbtq-personer när det gäller rättigheter och acceptans. Varit, alltså. Sedan några år har en motvind sugit tag i regnbågsflaggorna. Debatten om dragqueens som läser sagor för barn har fått blodtrycket att stiga på ledande sverigedemokrater med Björn Söder i spetsen och blivit en symbolfråga.

Jonas Gardell konstaterar att samhällsutvecklingen går bakåt just nu men att det ändå har gått väldigt mycket framåt sedan han klev in i det så kallade folkhemmet och började röra om som en av landets första öppna, och inte minst väldigt kända, homosexuella.

I någon undersökning 1995 var han Sveriges mest kända person tillsammans med Astrid Lindgren och kronprinsessan Victoria. Och när tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar kom 2012 blev han Årets svensk, Årets homo och årets det mesta.

– Kändisskapet är som att befinna sig på en vridscen. Plötsligt vrids scenen och du försvinner ut från ljuset för där står nån annan. Jag har hållit på så länge nu att jag snurrat ut och in några gånger.

– Men säg så här: Det kommer att bli stort i tidningen när jag dör om jag inte väntar alltför länge. Han kan sin hbtq-historia och hbtqvärld. Det har han visat i succéer som just Torka aldrig tårar utan handskar, En komikers uppväxt och en rad andra verk. Nu ligger en ny bok, Fjollornas fest, på bokdiskarna.

Jonas Gardell förklarar:

– Redan tidigt under den politiska frigörelsekampen uppstod en debatt om ”fjollan”, den feminine homosexuelle mannen, och där kallades fjollorna av andra homosexuella för ”den homosexuella kulturens bottenvrak”. Fjollan stod och står ännu lägst i kurs, bland såväl heterosexuella som homo.

Någon måste rikta strålkastaren mot detta. Och denna någon är Jonas Gardell. Förstås.

Jag säger något om att nya romanen Fjollornas fest var ett välplanerat och vältajmat inlägg i debatten och … Jonas Gardell höjer fingret igen. Nu på det sätt som betyder stopp-du-är-ute-och-cyklar.

– Nej, nej, nej! Vänta, så är det inte alls. Jag har gjort research kring den här boken i mer än tio år. Vår historia har inte ansetts värd att berätta. Förutsättningen för mångas liv har just varit att de inte har berättat.

– Jag insåg därför att den här generationen ju kommer att dö och försvinna utan att ha fått berätta sin historia. Jag började därför annonsera på vinst och förlust efter äldre homosexuella män för att intervjua så att de fick berätta sina liv utan att jag riktigt visste vad jag skulle göra av materialet.

Boken tog sedan fem år att skriva. Han skrattar:

– Och när den kommer hamnar den pladask mitt i det mest aktuella. Är inte det fantastiskt?

I höst fyller Jonas 60 år på jorden. I 40 år av dessa har han befunnit sig i det mediala rampljuset. Och i 36 av de åren med Mark Levengood vid sin sida. När Jonas & Mark som de blivit med svenska folket först separerade, och senare skildes, under 2023 fick det stor uppmärksamhet. Det öppnade också nya möjligheter. Han funderar högt:

– Föräldrars död eller när man lämnar en lång relation är tillfällen i livet när man inser att, jaha, nu kan jag ju börja göra det här. I någon bemärkelse är det en frihet. Mark och jag var 22 år när vi träffades, bara barn, och är jag inte ihop med Mark är allt faktiskt så konstigt och nytt för mig så då kan jag ju göra vad som helst. Jag är fri att prova nya saker.

Som?

– Jag är en rutinmänniska och har ätit samma omelett till frukost i femton år men tänkte en morgon att det skulle vara gott med lite yoghurt och müsli. Min nästa tanke var, oj, vad hände här? Jag har testat sova på fel arm och jag har flugit själv till Berlin. Eller när jag, som aldrig druckit kaffe, åt lunch en dag med Niklas Strömstedt hörde jag mig själv efter maten säga ”och en dubbel espresso, tack”.

– Just nu saknar jag begrepp om vad framtiden ska innebära. Det är både skrämmande och en nåd. I den kristna tron pratar vi om uppbrott och förvandling. Jag försöker se det som en sorts nåd att vid 60 års ålder unnas ett nytt äventyr som jag inte kunde förutse.

Sina 60 år firar han hela hösten med en föreställning på Intiman i Stockholm med titeln Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är grejen.

Vi pratar därför lite om ålder.

60 år innebär att det är 21 år kvar till medellivslängd för män i Sverige. Tiden framåt krymper. Han funderar på frågan om han känner åldersnoja.

– Ja och nej. När jag var 20–25 år dog många av mina vänner under aidskatastrofen. Flera tog livet av sig. Så jag är medveten om att ett långt liv inte är en självklarhet. Min pappa dog dessutom i den vevan, han var 59. Nyligen skrev jag på Instagram att jag nu är äldre än min pappa blev. Jag fick tusentals kommentarer av människor som själva haft det där spöket, att inte bli äldre än sin förälder. Nu finns inte det spöket kvar för mig.

Han käkar lite mer av sin acai bowl och säger:

– Nu kan jag därför bli hur gammal som helst. Varje dag är en bonus. Jag är fri att leva lite till.

I nya föreställningens titel ligger att ta vara på sitt liv. Både genom att låta livet vara en fest och även genom att driva utvecklingen framåt.

Jonas Gardell slår fast:

– Jag vill någonting, vill förändra saker, vill något med mitt liv.

Ibland undrar man hur han orkar. Många av oss andra skulle kanske backa eller ge upp. Han skulle ju kunna flytta till Spanien, ta siesta hela dagarna och leva gott på pengar från sina många succéer. Men han kör på. Nya böcker, nya föreställningar, nya debattartiklar, nya krönikor och nya inlägg på Instagram och Facebook för den halva miljon som följer honom.

Hur sa han nu? Jag vill någonting, vill förändra saker, vill något med mitt liv.

Sin första radiointervju som 18-åring. I samband med den fick han sedan själv sitta i en telefonsluss ”så att lyssnarna fick ringa av sig sin oro och avsmak”.

– Lite lustigt är att Orup och Hannes Holm, som var unga nobodys på den tiden, också satt i telefonslussen. Den första som ringde sa: ”Hitler visste vad man gjorde med såna som dig, jag vet var du bor och ska döda dig med yxa.”

Han suckar lätt.

– Sedan dess har jag varit mordhotad. Men jag är inte rädd. Vill någon döda mig är det enkelt. Det står ju till och med vilken tid jag är på scenen.

Med kändisskapet kom snabbt en insikt.

– Jag trodde lite naivt att alla bögar var jättenöjda med mig. Men jag var ett stort hot för många. De hade inrättat sitt liv trivsamt i tystnad och diskretion. Jag kom och var skränig och ropade på öppenhet. De har aldrig gillat mig. Jättemånga bögar är nöjda bara de får suga lite kuk i skymundan. Det har alltid funnits många homosexuella som starkt ifrågasatt homokampen. Det är samma fenomen som i kvinnokampen. En del kvinnor förstår inte varför det ska bråkas och väsnas …

Pride är en vattendelare. En del menar att Pride spelat ut sin roll, andra som Jonas Gardell tycker precis tvärtom och när vi träffats har han nyss kommit hem från Pride i Göteborg och laddar för Pride i Stockholm.

– Den generation som tar friheten förlorad kommer att förlora den. Titta på USA! Där har det gjorts hundratal inskränkningar för hbtq-personer på bara ett år. Jag går i Pride år efter år av samma anledning som vi firar Internationella kvinnodagen. För att den dagen ska komma då vi inte behöver fira den. Men den dagen är inte här på väldigt länge.

Den mer aktivistiska biten hos Jonas Gardell tog fart när han var 19 år.

– Det var för att jag blev otroligt kär för första gången. Jag tror att många övertygelser inte kommer sig av att man läst böcker utan av att man blir kär.

Kärleken hette Stefan.

– Han var en gruvarbetarson från Kiruna som gjorde vapenfri tjänst och vi träffades på ett gaydisco, det fanns bara två i hela Stockholm då. Han var engagerad anarkist i icke-våldsrörelsen med civil olydnad och direktaktioner.

Jonas Gardell älskade både detta och Stefan.

– Det passade mig och min frikyrkobakgrund perfekt, eftersom jag är uppvuxen med icke-våldet och Martin Luther King och hans tal. Visste du att när Martin Luther King tog emot Nobelpriset i Oslo var han i Stockholm först. I min kyrka! Joel Sörensson, pastorn som en gång döpte mig, tog emot honom.

Jonas Gardell vore nog inte Jonas Gardell om han inte snabbt blev en av de ledande och höll kurser i civil olydnad.

– Jag lärde ut hur man skyddar sig om polisen slår dig. Det handlar om att krypa ihop och skydda ansikte, nacke, njurar, mage, skrev. Min mamma var helt med på noterna. Hon gjorde till och med en lista på saker som det var okej att åka i fängelse för. Vapenvägran och blockad av kärnvapenbas, till exempel.

Jag börjar fråga något om boken när han avbryter:

– Och akta tummarna, de är lätta att bryta av.

Jo, i boken om fjollorna …

Han lyfter fingret igen på det där sättet som nu betyder tyst-jag-ska-bara-berättaen-sak-först:

– Jag har nästan kommit att symbolisera homoaktivisten. Jag var visserligen med tidigt men inte så tidigt som många tror. När homosexuella ockuperade trappan hos Socialstyrelsen 1979 och generaldirektören Barbro Westerholm kom ut och pratade brukar det stå att jag var med. Det tycker jag är lite kul. För det var jag inte. Jag var ju 15 år då och gick på Klara Norra Kyrkogata och raggade gubbar för en billig peng.

Han skrattar och säger att han älskar att bli kallad vänsterextremist.

– Det blir jag ofta. Hallå, jag är ju gammal Folkpartikristen! Och RFSL har aldrig varit ett vänsterprojekt. De progressiva krafterna var tidigt folkpartister, liberaler. Någon var höger, moderat. Men sedan blev det mycket Röda bögar, Homosexuella socialister och så vidare för 1970-talet var ju ett vänsterårtionde.

– Men i samma ögonblick som partiledaren Fredrik Reinfeldt i början av 1990-talet röstade för partnerskap och markerade att det var okej att vara bög och moderat så sprang alla fjollor i sina loafers till Moderaterna. Numera är Öppna Moderater den största och viktigaste homosektionen inom ett politiskt parti.

Han kallar Moderaterna under Reinfeldt för ett frihetsparti. Sedan suckar han lätt.

– Nu med Ulf Kristersson och hans liering med Sverigedemokraterna och Tidöavtalet har det blivit ett begränsande och förbjudande parti. Men jag känner många moderater, liksom liberaler, som är oerhört ledsna för det. Häromdagen åkte jag hiss med en tjej från Liberala ungdomsförbundet. Hon sa att hon var förtvivlad, skulle byta ungdomsförbund.

Jonas Gardell beskriver sig själv som bitsk. Han är rolig att prata med men vet vad han vill, om man säger så. Om en fråga känns fel säger han det. Att hålla med om något i småprat för att skapa god stämning känns inte riktigt som hans grej.

I nya boken är det mycket snabb och just bitsk dialog.

– Min tanke med boken är att den ska vara rolig, nästan filmisk. För fjollorna är underhållande, snappy och bitchiga. Ju sorgligare det är, desto roligare blir de. Meningen är att läsaren ska fångas av den för att sedan drabbas det sorgliga.

– Boken är lite listig. Den börjar med barnet, Mikael som han heter, som blir varnad för en främmande farbror. Och han vet på en gång att han en dag kommer att följa med den främmande farbrorn, vem det nu är, som föräldrarna varnar för. Han är ett hbtq-barn med bra föräldrar men de saknar orden, kunskapen.

Jonas Gardell är engagerad i Regnbågsfonden (en stiftelse som bland annat arbetar med projekt i länder där regnbågspersoner diskrimineras, förföljs och dödas) och pratar gärna om de osynliga barnen. Som huvudpersonen Mikael i boken. Och som liten Jonas själv var.

– Varje människa behöver speglar för att leva, för att förstå vem man själv är. Har du inte de speglarna måste du till slut ut och leta efter dem. Nästan alla hbtq-pojkar utsätts för övergrepp, kanske inte så grovt som i den här boken. Men de tvingas ut i en sexualiserad vuxenvärld som de inte kan koderna till.

– Och om de anmäler ett övergrepp ifrågasätts de i sin sexualitet och sin maskulinitet. Varför var du på den platsen? Varför hade du kontakt med den mannen? Om det kommit en fantastisk dragqueen till en skola där lilla Mikael gick kanske han hade förstått att så här kan man också vara, sluppit leta speglarna och kanske sluppit bli våldtagen. Många som sökt sina speglar har hittat rovdjuren.

Han pratar om en tystnadskultur som måste brytas och påminner om att det i 65 länder inte ens finns en lagstiftning som reglerar våldtäkt på män.

Jonas Gardell har tidigare skrivit och berättat om att han själv blev våldtagen som barn. Men den nya boken är förstås ändå fiktiv.

– Den stora utmaningen för mig var att sätta mig in i våldtäktsmannen som i boken heter Christer, skildra honom och hans barndom. Pojken i boken säger att hans hämnd är att aldrig nämna våldtäktsmannen vid namn utan bara kalla honom gubben. Jag själv gjorde tvärtom. Jag skriver hans namn. Mannen som våldtog mig när jag var barn hette just Christer. Jag har försökt sätta mig in och frammana honom utifrån de inryck jag fick av honom. De kapitlen skrev jag tidigt.

Vad han nu, med 60 års erfarenhet av liv, skulle vilja säga till liten Jonas?

– När jag var 13 år gav min mamma mig kalsonger och en 50-lapp och sa att jag skulle ”ringa om några dagar så ser vi om du kan komma hem”. Jag växte nämligen upp i en missbrukarfamilj.

Vem var det som missbrukade, undrar jag.

– Det har du inte att göra med. Men det var en av anledningarna till att jag irrade omkring på stan och blev exponerad för rovdjuren. Det som hände mig var att jag efter våldtäkten bestämde mig för att aldrig vara så försvarslös igen. Jag bestämde mig för att aldrig vara offer. Jag hade försökt ta livet av mig ett par gånger, men skrev kontrakt med mig själv när jag var 16 år att inte försöka ta livet av mig på fem år. Det här skitlivet måste få en chans.

Det fick det.

– Fem år senare hade jag fått min första roman antagen och var ihop med min första kille, gruvarbetarsonen. Livet hade blivit bättre, konstaterar han.

Han funderar några sekunder och betonar sedan:

– Nästan alla fjollor har samma erfarenhet. Det som andra sa var fel och fult och motbjudande med dig, det som du mobbades för visade sig vara dina största styrkor. Vad vi som överlevt berättar är att det blir bättre, så stå ut! Det skulle jag säga.

Publicerad i nummer 3, 2023