Stockholms stadshus 100 år:
”hela huset är som ett konstverk”
AV ELISABET WAHL
Vår guide: Svante Hådell, projektledare för 100-årsjubileet.
Guidens favorit: Att huset har så många funktioner. Man kan ha stora tillställningar här, det är en fungerande arbetsplats och det är ett landmärke.
Fönstrets favorit: De många vackra möblerna, till exempel Ernst Spoléns ekskåp.
Bonus: Det anordnas temavandringar under jubileumsåret om man vill fördjupa sig i till exempel husets textilier eller statyer.
Stockholms stadshus är egentligen inte ett museum, men väl en av Sveriges mest kända byggnader. Och i år fyller det 100 år.
– Vi brukar säga att det här inte bara är ett hus, det är ett konstverk också, säger Svante Hådell.
11.02
Stockholms Stadshus är en byggnad där det finns så mycket att titta på att det är svårt att veta var man ska börja. Det känns som om allt är både genomtänkt och genomarbetat in i minsta detalj. Det är därför kanske inte så konstigt att den här 100-åringen blev arkitekten Ragnar Östbergs mest kända verk.
– Han brukade säga att han förlorade sin själ med huset, berättar Svante Hådell som är projektledare för 100-årsjubileet.
11.05
100 år är ingen dålig ålder för ett hus, men känslan är att huset är äldre än så. Det var också tanken när Östberg hämtade mycket av sin inspiration utomlands – som till exempel när han designade den stora öppna ytan som uppenbarar sig när man går in genom porten. Här ska tanken ledas till Italien med sina gamla torg och slottsgårdar.
11.07
Vi går inomhus och hamnar i Blå hallen. Det här är utan tvekan husets mest kända rum och det är här pristagare, kungligheter och politiker äter Nobelmiddagen. Men en fråga infinner sig genast: Varför heter det Blå hallen när den uppenbarligen är tegelfärgad?
– Tanken var att både väggar och tak skulle vara blå, men när Ragnar Östberg kom hit och såg skiftningarna i teglet så ändrade han sig. Han förmådde dölja detta vackra. Men Blå hallen var redan ett etablerat namn, så salen fick fortsätta att heta så.
11.13
Det finns så många olika detaljer att titta på i Blå hallen. Till exempel kolonnerna som står längs väggarna och bildar pelargångar. Alla är olika och många har ett motiv högst upp – en del skildrar byggandet av huset. Men även själva tegelväggarna är något utöver det vanliga.
– För att få den där känslan av att detta är ett gammalt hus har teglet här inne behandlats så att de skulle se äldre ut. Det vill säga alla enskilda tegelstenar – det väcker en del tankar om hur mycket arbete som lades ner på det här huset.
11.22
Vi går vidare och hamnar i Prinsens galleri. Det är ett avlångt rum som fått sitt namn eftersom de vackra väggmålningarna är gjorda av prins Eugen.
– Här har staden ofta mottagningar och olika tillställningar.
11.34
Så kommer vi in i husets mäktigaste – och samtidigt kanske märkligaste – rum: Gyllene salen. Man blir nästan bländad av allt som glimmar. Och allt det här glimrande är faktiskt äkta guld. Drygt 18 miljoner mosaikbitar skildrar viktiga händelser och personer ur den svenska historien – här hittar vi Stockholms blodbad, slottet Tre kronor och Gustav II Adolf.
11.52
Men det här inte bara ett tjusigt hus med vackra rum. Det är en väl fungerande arbetsplats varifrån Stockholm styrs. Men onekligen fattar Stockholms lokala politiker sina beslut i något mer spektakulära lokaler än många andra. Det gäller framför allt Rådsalen där kommunfullmäktige sammanträder. Här är det högt, högt i tak och mellan takbjälkarna syns viktiga händelser från Stockholms historia.
– Även här ändrades planerna. Det skulle ha varit ett innertak, men när man såg hur vackert det var med bjälkarna byggdes de inte för.
12.01
Vi avslutar med att gå nedför den stora trappan som leder ner till Blå hallen igen, den trappa som serveringspersonalen skrider nedför under Nobelmiddagen.
– Ragnar Östberg tyckte det var viktigt att kvinnorna i sina långa klänningar skulle får göra en fin entré, så han lät sin hustru provgå olika trappstegshöjder och byggde sedan trappstegen efter det. Det är bara ett av många exempel på hur genomtänkt mycket i det här huset är.
Publicerad i nummer 3, 2023
