Ålandsmodellen

– en svensk stolthet

Det finns geografiska områden som trotsar de geopolitiska ”lagarna” om att gränsområden riskerar att skapa olösliga konflikter. Sveriges och Finlands hantering av Ålandskrisen under första världskriget är ett exempel på berömvärd internationell konflikthantering, enligt Fönstrets STIG-BJÖRN LJUNGGREN.

ÅLAND
När: 1921.
Därför att: Det är då Sverige går med på att ge upp alla anspråk på Åland för freden.

Runt om i världen finns små avvikande områden vilka inte följer den geopolitiska mallen. De är anomalier, borde enligt vårt rationella sätt att tänka inte finnas, utan vara inordnade i mer normalt geografiska sammanhang.

Exempelvis: Transnistrien – en liten landtunga utefter floden Dnestr på gränsen mellan Moldavien och Ukraina. De har runt 400 000 invånare som under ryskt beskydd tycks fortsätta leva i Sovjetunionen. De har inlemmat det fallna sovjetimperiets symboler som hammaren och skäran i sin nationella heraldik.

Sen har vi det nästan helt okända Bir Tawil, ett litet landområde mellan Egypten och Sudan som inget land gör anspråk på. Det är i grunden ett resultat av de traditionella kolonialmakternas ogenomtänkta gränsdragningar. Men i skrivande stund är området att betrakta som fritt att annektera. Till listan av avvikande territorier kan vi lägga Gibraltar, Madeira, Hongkong och de franska öarna Saint-Pierre och Miquelon utanför Kanadas ostkust.

De folkspillror som hamnat lite fel i den geografiska logiken kan vara en utmärkt utgångspunkt för ett krig. Så har exempelvis Ryssland använt sig av områden, exempelvis Krim, och andra delar av Ukraina med ryskspråkig befolkning som ursäkt för sin invasion.

Sverige då? Sverige har Åland. Eller snarare, Finland har nästan Åland, som egentligen är svenskt, men av historiska omständigheter och svensk storsinthet tillhör Finland. För att reda ut detta måste vi ta ett kort språng i historien.

Fram till början av 1800-talet var Sverige och Finland samma land. Men vid rikssprängningen 1809 kom Finland och därmed Åland att falla i ryssarnas händer. Men Sverige lyckades genomdriva att öriket skulle vara en demilitariserad zon. Närheten till Stockholm gjorde detta till en viktig säkerhetspolitisk fråga.

Detta kom också att i princip gälla fram till första världskriget då ryssarna befäste Åland. Vilket ledde till politisk oro som dock avbröts av den ryska revolutionen 1917. De ryska soldaterna evakuerades dock inte, utan började plundra öborna som kallade på hjälp. Från Sverige. Som också skickade trupper som såg till att den kvarvarande moskovitiska kontingenten skickades hem och de militära installationerna demolerades.

Efter detta krävde ålänningarna (1918) att få tillhöra Sverige. En petition underskrivet av 96 procent av Ålands myndiga befolkning ville tillhöra Sverige. Dessa siffror anses visserligen vara överdrivna, men säger ändå något om folkmeningen.

På den svenska sidan var socialdemokraten Erik Palmstierna drivande för att Sverige skulle ta över Åland. Men Finland motsatte sig bestämt detta. Frågan kom till slut att hamna hos Nationernas förbund (dåvarande FN) som utsåg några rapportörer att närmare undersöka frågan. Sverige förklarade att det skulle acceptera deras ställningstagande. Sverige fogade sig därför när rapportörerna kom till slutsatsen att Åland skulle tillhöra Finland. Det blev också 1921 Nationernas förbunds beslut. Men villkoret var att Åland skulle ha en mycket hög grad av självständighet.

Det fanns flera förklaringar till den svenska fogligheten. Dels hade det kostat oerhört mycket att befästa Åland. Dels fanns också den positiva erfarenheten från unionsupplösningen med Norge, 1905. Vi separerade under samförstånd, vilket underlättade fortsatt samarbete. Än i våra dagar är således Åland ett eget slags oberoende örike i Östersjön. Åland har egen lagstiftning och är till skillnad från Finland endast svenskspråkigt.

I dessa tider kan det finnas goda skäl för oss svenskar att räta på ryggen. Här har vi visat världen – tillsammans med Finland och de internationella institutionerna – att det går att lösa territoriella konflikter på ett fredligt sätt. ”Ålandsmodellen” har blivit ett internationellt begrepp i konflikthantering. Den kräver dock flera förutsättningar för att lyckas:

Till att börja med måste de inblandade stormakterna ha ett intresse av en fredlig lösning. Det internationella samfundet har noll betydelse om någon av de stora spelarna har starka säkerhetspolitiska intressen.

Det är därför ingen är bekymrad över Bir Tawil, medan Krim är explosivt.

För det andra måste det finnas politiskt ledarskap som vågar riskera att få en nationell opinion emot sig för att ha vikt ner sig gentemot utländska herrar. För det tredje. Som alltid när det gäller politiska frågor: Det gäller att ha tur också.

Under andra världskriget hamnade åter Åland i centrum för den svenska utrikespolitiken. När Sovjetunionen anföll Finland var det några som ville att Sverige skulle befästa ön. Bland annat Richard Sandler – ABFs grundare – drev som utrikesminister i samlingsregeringen åsikten att Sverige mer handfast skulle bistå Finland i kriget. Bland annat genom att befästa Åland.

Men – många händelser fram och tillbaka, och genom att krigets vindar vände, har Åland sedan dess inte varit någon stor svensk utrikespolitisk fråga. Vi vet dock inget om framtiden. Ett eventuellt försök från finsk nationalism att ”förfinska” Åland skulle ställa frågan i en nygammal dager. Det var inte ett villkorslöst offer som Sverige gjorde 1921.

Publicerad i nummer 4, 2023