Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Förr

Frikänd!

– demokratisk milstolpe när

Strindberg vann över Kyrkan

Det kan vara farligt att kritisera religioner. Men den som gör det i Sverige får åtminstone inte staten efter sig. Det kan vi till en inte obetydlig del tacka AUGUST STRINDBERG för, enligt Fönstrets STIG-BJÖRN LJUNGGREN.

GIFTASPROCESSEN

När: 1884.

Därför att: Rättegången kan ses som starten på slutet för förekomsten av blasfemilagar i Sverige, dvs straff för den som ”hädat” religionen.

1884 FRIKÄNDES August Strindberg för sina, enligt åklagaren, ”hädiska” ord om konfirmationen, publicerade i novellsamlingen Giftas.

De åtalade formuleringarna kom från en av novellerna, Dygdens lön, och är antagligen en av svensk litteraturs mest citerade rader. De lyder:

”Så blev han konfirmerad på våren. Det uppskakande uppträdet, då överklassen tog ed av underklassen på Kristi lekamen och ord, att den senare aldrig skulle befatta sig med vad den förra gjorde, satt länge i honom. Det oförskämda bedrägeriet som spelades med Högstedts Piccadon å 65 öre kannan och Lettströms majsoblater å 1 kr. skålp., vilka av prästen utgåvos för att vara den för över 1800 år sedan avrättade folkuppviglaren Jesus av Nasarets kött och blod, föll icke under hans reflexion, ty man reflekterade icke den tiden, utan man fick ’stämningar’.”

Denna ironiska beskrivning av hur kyrkan försökte lura i folk att bröd och vin kunde vara Kristus kött och blod var således något som vid denna tid ansågs så förkastligt att författaren hotades av ett par års straffarbete.

Men August Strindberg frikändes alltså. Starka opinionsyttringar till hans försvar hördes från den växande skara av liberala och socialististiska debattörer, som liksom Strindberg tröttnat på att kyrkan skulle avgöra vad som får yttras och inte yttras i vårt land.

I dag kan Giftas-processen tyckas totalt obegriplig. Hädelse, eller blasfemi, är inte längre olagligt. Dåtidens lagstiftning var däremot ett eko från den tid då Gamla testamentet hade stor betydelse för rättsskipningen. Lagen från 1734 var exempelvis mycket kategorisk när det gällde hädelse. Här handlade det inte om ett par futtiga års straffarbete, utan döden: ”Vilken som av uppsåt, med ord eller skrifter, lastar och smädar Gud, hans heliga ord och sakramentet, miste livet.”

Men den stränga inställningen mjukades med tiden upp. Brytpunkten kan sägas ha varit frikännandet av Strindberg. Men det dröjde fram till 1970, då avskaffades lagen om ”trosfrid” (tidigare lagen mot hädelse). Det ansågs då att den nya lagen om ”hets mot folkgrupp” räckte för att skydda från kränkningar av religiösa värden.

Men när Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning Ecce homo turnerade runt i landet 1998 blev frågan om vad religionens företrädare tål och inte tål högaktuell igen. Fotografen utsattes för stenkastning, mordhot framfördes till domprosten Bylund som släppte in utställningen i självaste Uppsala domkyrka. Fotografierna var iscensättningar av kända bibliska händelser, exempelvis nattvarden, där lärjungarna var transor.

Men – några rättsliga konsekvenser blev det inte. Den enda faran en hädare i dag löper i Sverige är med andra ord är att någon religiös fundamentalist anser sig att på frilansbasis ha rätt att angripa den som skymfar något ”heligt”. Vilket bland annat konstnären Lars Vilks fått erfara efter sina rondellhundar.

De som argumenterar för att lagen om hädelse bör återinföras menar att medborgarna har en legitim rätt att slippa kränkningar av sin tro eller trosutövning. Men frågan är förstås om rätten till fredad religiös zon i så fall ska gälla i bägge riktningarna. Om exempelvis en kristen eller en muslim ska ha rätt att slippa skämt om Jesus eller Muhammed, ska då en centerpartist slippa höra elakheter om partiets ledare? Och bör inte då också det uppväxande släktet ha motsvarande rätt att slippa tvingas in i en religiös tillvaro. Slippa såväl omskärelse som dop? Vi kan konstatera att den märkliga särbehandling som religionen haft, alltjämt lever kvar. Men det är åtminstone inte som förr, innan Giftas. Tack vare Strindberg, och andra – frikända eller straffade

– försvarare av att det fria ordet även ska omfatta kritik av religioner.

Publicerad i nummer 1, 2021

Fler av Stig-Björn Ljunggrens artiklar i tidningen Fönstret: