Fönstret

Poltava – ja, vad hände där?

Få svenskar bryr sig ett smack om vad som hände i Poltava. Eller för all del, om något annat heller från den svenska stormaktstiden. Det beror inte bara på bristande historieundervisning i de svenska skolorna, skriver STIG BJÖRN LJUNGGREN. Utan – på att vi lyckats så bra med annat, att vi struntar i historiska oförrätter och nederlag.

SLAGET VID POLTAVA
När: 1709.
Konsekvens: Det svenska stormaktsväldet faller samman och vi får drygt 200 år av fred och glömska.

Det händer att ryssar irriterat frågar svenskarna ”har ni glömt Poltava?” På temat att ”när ni försöker ge er på oss går det inte så bra”. Poltava står för något symboliskt för ryssarna. Givetvis på mycket svagare sändning än vad slaget om Stalingrad eller belägringen av Leningrad gör. Men ur rysk synvinkel hänger allt detta samman. Poltava är en markör.

I rysk historieskrivning handlar Poltava om att de lyckades avvärja ett försök av en inkräktare att erövra landet och tvinga det till underkastelse. Som när svenskarna på 1600-talet faktiskt intog Moskva och gjorde anspråk på att tillsätta en ny tsar. Något som senare Napoleon och Hitler försökte göra, med känt resultat.

För svenskarna däremot är Poltava vändpunkten för Sveriges försök att skapa ett stormaktsvälde runt Östersjön. Men det kan också ses som en påminnelse om en lång gemensam historia. Om att svenskarna sedan långt tillbaka haft ärenden hos ryssarna. Det brukar till och med påstås att namnet ”Ryssland” kommer från samma ord som ”Roslagen”, och därmed berättar vilka som en gång i tiden grundade ett sammanhållet rike i öst.

Vad var det då som hände i Poltava?

Det är sommar 1709. Under flera års kampanjande har svenskarna och krigarkungen Karl XII lyckats knyta upp svansen på sina fiender – det är sachsare, polacker, danskar och framför allt ryssar under tsar Peter I (”den store”). Svenskarna har vad som då betraktas som Europas bästa armé, vältränade och effektiva.

För att göra en lång historia mycket kort: Svenskarna tänkte marschera mot Moskva, men kör fast, ändrar riktning för att söka stöd söderut, men vid Poltava, en stad som ligger i dagens Ukraina, blir det drabbning. För en gångs skull kommer den svenska armén i oordning, besegras, eller rentav tillintetgjörs. Drygt 10 000 svenska soldater dör eller tillfångatas. Allt medan Karl Xll själv, med några tusental soldater, lyckas fly söderut, in i det osmanska riket. Återstoden av krigarkungens historia blir ett enda långt pinsamt nederlag.

Det brukar påstås att det är nyttigt att kunna historia. Det är sant. Men det hindrar inte att ett historiskt minne också kan bli en belastning om det leder fram till självförståelsen blir orealistisk, långsint eller irrationell. Som när nationella kretsar ännu ältar ett förlorat slag på ett trastfält på 1300-talet, anklagar judar för att ”ni dödade Jesus” eller likt Basil Fawlty gå i spinn över vem som startade andra världskriget. En historisk händelse kan, om den biter sig fast som ett trauma, färga samtidsförståelsen på ett skadligt sätt.

Men hur är det då med Poltava? Är det en händelse som påverkat svenskarnas självsyn – och därmed också hur vi ser på det internationella läget i dag? Knappast. De flesta svenskar har rätt dimmiga föreställningar om vad våra förfäder hade för sig på den tiden ”ärat vårt namn flög över jorden”. Vi krigade, ställde till med elände för andra, men också på hemmaplan. Några kungar dog på slagfältet, men framför allt tusentals i fälttåg eller av andra umbäranden som en krigsekonomi förorsakar. Det troliga är dock att fler svenskar känner till vad en Gustaf Adolf-bakelse är, än kan redogöra för varför kungen befann sig i Lützen den där gången 1632, förutom att han kom vilse i dimman.

Vår samlade okunskap gör att vi får svårt att anamma någon större entusiasm för att återupprätta det svenska stormaktsväldet. Det finns förvisso en liten grupp personer som aktivt odlar minnet av när karolinerna skrämde övriga Europa. Det är personer som kan recitera Tegnér: ”Hur svenska stålet biter, Kom, låt oss pröva på! Ur vägen, moskoviter! Friskt mod, I gossar blå!” Men det är ingen större uppslutning när de firar minnet av Karl XII.

Och det finns knappast någon längre som hävdar att hade inte Poltava hänt, och Karl XII lyckats inta Moskva, hade Sverige befäst sin stormaktsstatus. Det var ändå bara en tidsfråga, menar historikerna, vårt land var för litet för att kunna bibehålla sin ledande position.

Det som möjligtvis finns kvar hos svenska folket av denna tid är ett ”historiskt minne” i form av rysskräck. Inte minst utefter den svenska Östersjökusten existerar alltjämt en genklang av ”rysshärjningarna” kvar, och detta understöds av bokutgivningar och artiklar som skildrar dessa händelser för ett par hundra år sedan.

Undertecknads hemby brändes exempelvis 1721 och det var något som gavs en levande beskrivning i skolundervisningen, liksom det alltjämt är manifesterat i ortsnamnet Rysskroken (där den ryska styrkan klev i land). Men det är inget vibrerande rysshat som lever sig kvar i bygderna, något ”trauma” går inte att uppbåda.

Att vi har så lite ångest över Poltava kanske kan förklaras med att skolundervisningen inte prioriterat svensk historia. Men framför allt – av att Sverige haft stora framgångar som välfärdsnation. Det har inte funnits anledning att älta våra motgångar eller söka efter syndabockar, svek eller odla misstänksamhet mot vår omgivning. Tvärtom, vi erövrade stormaktsstatus som välfärdsnation. Framför allt har den långa freden gjort att krig är något vi ser på tv, medan det i övriga Europa är något som i de flesta befolkningar nyligen haft under naglarna.

Således. Poltava var slaget som satte punkt för den svenska stormaktsdrömmen. Vi fick en lång 200-årig fredsperiod som alltjämt varar. Vi har glömt, eller rent av förträngt, det mesta av stormaktstiden.

I andra länder har folk ett mer aktivt minne, som ges näring av att de har haft en betydligt mer dyster samhällsutveckling. Som i Ryssland.

Publicerad i nummer 1, 2023