Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Förr

Skål!?

För 100 år sedan höll mängder av svenskar på att supa ihjäl sig. Men vad skulle göras åt eländet? Partierna var splittrade och ställde frågan direkt till svenska folket: Ska det genomföras ett totalförbud mot alkohol eller inte? Valresultatet blev en rysare.

Rusdrycksomröstningen
När: Den 27 augusti 1922.
Därför att: Det var Sveriges första folkomröstning, och ledde till den första moderna valkampanjen.

Valkampanjen blev mycket hätsk och kan sägas vara våra första moderna. Den innehöll flera nya kreativa inslag. T ex två av de mest legendariska valaffischerna i svensk politisk historia – Albert Engströms berömda Kräftor kräva dessa drycker! och förbudssidans affisch, med en dyngfull karl som försöker kräla uppför hustrappen där en förtvivlad hustru står med två förskräckta barn. Texten: ”Avlöningsafton. Rösta ja!”

Ett slagkraftigt event stod förbudssidan för när de körde runt med en mindre villa på lastbil för att demonstrera vad den nyktre kunde spara ihop i stället för att lägga pengarna på sprit och öl.

Partierna var splittrade internt. Vänsterpartiet var det enda partiet som tagit tydlig ställning – för ett förbud. Splittring har varit skälet bakom även de andra folkomröstningarna som hållits i Sverige: om högertrafiken (1955), pensionssystemet (1957), kärnkraften (1980), EU-medlemskapet (1994) och euron (2003). Kärnkraftsomröstningen och rusdrycksomröstningen har en sak gemensamt, jämfört med de övriga: De drevs fram av en stark folklig gräsrotsrörelse engagerad i frågan.

Alkoholen var verkligen ett akut problem vid det förra sekelskiftet. Det var tydligt för alla vilken social misär som spriten framkallade. Det var också skälet till att ett antal andra länder under samma tid genomförde ett totalförbud – exempelvis Norge och USA. Genom ett totalförbud skulle alkoholgiftet inte längre tillåtas fördärva samhället – ”helvetet skulle tömmas och bli ledigt för uthyrning”, som några nykterhetsapostlar uttryckte saken.

Alkoholen hade efter 1919 börjat fördelas enligt en ”motbok”. Varje medborgare tilldelades ranson efter sin samhällsställning. Alla fick inte köpa lika mycket, utan den bestämdes efter förväntade behov och status. Den vanligaste ransonen av sprit var 3 liter i månaden för en man och en halvliter per kvartal för en kvinna. En direktör fick sig tilldelat 4 liter i månaden. Den som var arbetslös fick inget alls. Detta system kom att finnas kvar ända till 1955.

En viktig aktör i folkomröstningen var näringslivet. Alkoholproducenterna finansierade en motkampanj där bland annat tidskriften Apell spelade en viss roll. Denna drevs av den socialdemokratiske pionjären August Palm, ett faktum som ofta utelämnas från partihistorien. Palm kom nämligen på äldre dagar att dras mer högerut och hans uppgörelse med förbudsivrarnas fanatism var så radikal att det fanns krav på att han borde uteslutas ur partiet.

Den palmska linjen var, när den var som mest nyanserad, åsikten att ett totalförbud inte skulle lösa de sociala frågorna. Även om arbetarklassen slutade supa skulle deras underordnade samhällsposition inte förändras ett dugg.

Förbudsmotståndarnas främsta argument var annars: Staten skulle förlora sina stora inkomster från alkoholavgifterna vilket riskerade höja skatten för småfolket. Hembränning och smuggling skulle skapa kriminella miljöer och förvärra alkoholproblemen, samt förstöra samhällsmoralen genom angiveri, lagtrots och spioneri. Och begränsa individens frihet.

Valet ägde rum den 27 augusti. Den kvällen skedde också vad som sägs vara den första ”elektroniska” valvakan i Sverige. På Hötorget i Stockholm kunde folk stå och följa på elektroniska neontavlor hur rösträkningen rapporterades in. Först ledde förbudsivrarna eftersom de lätträknade mindre orterna i hög grad var förbudsvänner, sedan kom de större städerna, som var förbudsmotståndare, och mot slutet böljade resultatet fram och tillbaka. Resultatet blev att ja till förbud fick 49,0 procent och nej 51,0 procent.

Valdeltagandet var 55,1 procent, ungefär lika många som röstat i riksdagsvalet året innan, vilket också var det första val som kvinnor fick delta i.

Till en av valets kuriositeter hör att valsedlarna märktes utifrån om det var män eller kvinnor som röstade. Det gör att vi i dag vet att kvinnorna var mer ivriga förbudsvänner. 59 procent av männen röstade nej till ett förbud medan endast 41 procent av kvinnorna. Övriga ville ha totalförbud.

Att valsedlarna könsmärktes berodde på att förbudsmotståndarna såg en möjlighet i att avvisa ett förbudsvänligt resultat med hänvisning till att kvinnorna röstat mot något som egentligen var männens angelägenhet.

De regionala skillnaderna var också stora. I norra Sverige var folk för ett förbud – i södra delarna förbudsmotståndare. Liksom storstäderna.

Motpoler var exempelvis Malmö med 80 procent mot förbud, medan det i Västerbotten var lika många procent för förbud.

Men det som avvisats var ett totalförbud mot alkohol. Det var ingen röst för någon låt-gå-politik. Den restriktiva politiska linjen fortsatte, exempelvis förbjöds starköl vilket stimulerade framväxten av ”pilsnerkaféerna” som fick servera det betydligt svagare ölet (2,8 procent).

Och även om restriktionerna i hög grad avskaffats lever vi kvar i ett system som är starkt reglerat av staten. 100 år efter rusdrycksomröstningen fortsätter debatten om var gränsen ska gå för den enskildes rätt att konsumera
rusdrycker.

Publicerad i nummer 2, 2022

Fler av Stig-Björn Ljunggrens artiklar i tidningen Fönstret: