Fönstret

Välfärdsstaten

– inte död men lite grinig

Den berömda svenska välfärdsstaten, är den i kris? Eller rentav skrotad? Det beror förstås på dels vem vi frågar, dels vad vi menar med ”välfärdsstat”. Fönstrets STIG-BJÖRN LJUNGGREN reder ut hur det en gång började, och vad som förändrats sedan storhetstiden under de svenska ”rekordåren”.

SOCKENMAGASINEN
När: 1700-talet.
Därför att: Från och med då tog det allmänna ett försiktigt steg till att dela ansvaret för individens välfärd.

Välfärdsstaten, kanske kan vi säga att det första fröet sattes på 1700-talet när staten bestämde att det skulle upprättas ”sockenmagasin” runt om i landet. Dessa var förrådsbyggnader med säd som skulle stabilisera marknadspriserna och fungera som reserv vid nödår. Med tiden kom dessa magasin också att få andra uppgifter som var knutna till fattigvården och skolan, och så småningom grundade de fonder som användes till att ge fattiga bönder kredit.

Först på 1900-talet tappade sockenmagasinen sin betydelse. Men dessa folkhemmets första markörer kan fortfarande beskådas runt om i landet, bastanta timrade byggnader exempelvis på hembygdsgårdar eller andra centrala platser i gamla samhällen.

Om det var med sockenmagasinen det började beror förstås på vad vi menar med ”välfärdsstat”. En bra grunddefinition på en välfärdsstat är att det är ett samhälle där staten (politiken) sätter upp mål för medborgarnas välfärd på livets alla väsentliga områden – och sedan genomför åtgärder för att dessa mål ska nås. Att det – från vaggan till graven – finns något slags planering för hur människors välfärd ska upprätthållas.

Det som hände på 1700-talet var betydligt mer modest och byggde på principen om ”hjälp till självhjälp”. Men det var ändå ett viktigt steg som togs. Ett steg som betydde att ansvaret för människors välfärd inte längre vilade enbart på den enskilda och dennes familj, kompletterat med kyrkans och andras eventuella välgörenhet. Från och med nu tog det allmänna ett försiktigt steg till att dela välfärdsansvaret.

Det stora genombrottet för tanken på en välfärdsstat kom på 1800-talet när industrialismen – och emigrationen till Amerika – hade slitit sönder gamla sociala nätverk på landsbygden. Städernas stora skaror av industriarbetare stod inför ett akut behov av något slags trygghet i sin nya osäkra tillvaro med hot om sjukdom, arbetslöshet och utsatt ålderdom.

Där familj och släkt tidigare funnits fick människor nu i stället skapa ett slags civilsamhällets försäkringssystem, exempelvis vid sjukdom eller arbetslöshet. En viktig byggsten för den nygrundade fackföreningsrörelsen var just detta. Politiska krav från den växande arbetarrörelsen gav sedan framåt sekelskiftet 1800/1900 viss statlig arbetarskyddslagstiftning och ett elementärt pensionssystem.

Här lades grunden för vår moderna välfärdsstat. Dels folks egna välfärdstryggande arrangemang, dels ökade statliga åtaganden. Med tiden – på allvar under de s k ”rekordåren” efter andra världskriget, då svensk ekonomi växte i hög fart – kom dessa två att gradvis flyta samman till den välfärdsstat som i Sverige och hela Västeuropa i mer eller mindre generös ordning nu tog form.

Grunden för denna reformoptimism var övertygelsen om att världskrigen gjorde det nödvändigt att bygga tryggare samhällen, men också att den fulla sysselsättningen kom att ge materiell grund för generösa välfärdsstatliga garantier.

Expansionen var således tätt sammanvävd med att alla också förväntades arbeta för att få ta del av det offentliga skyddsnätet. Välfärd var inte välgörenhet. Den moderna välfärdsstatens grundprincip är inte att ge ”bidrag” till den fattige – det är den sista utvägen. I stället är idén att ta ut skatt av arbetande skattebetalare – för att sedan ge tillbaka i perioder av behov, för att ge en trygg livsresa från vaggan till graven.

Således. Rekordårens dynamiska utveckling skapade den välfärdsstat vi vant oss vid, där staten står som en garant för att alla medborgare har rätt inte bara till stöd vid ofärd, utan generellt ska förvänta sig att ta del av den industriella livsstilen.

Skillnaden kan lätt illustreras med vad vi uppfattar som ”semester”. Förr var ”att ha semester” rätten för arbetarklassen att ha några arbetsfria veckor under sommaren, medan det nu betyder rätten att kunna åka i väg någonstans, utomlands, och helst bo som ett slags tillfällig överklass i ett soligt land där personal serverar mat och bäddar sängen.

Dessa förväntningar på välfärden har kommit att prägla vår tid. Välfärdsstaten ska garantera oss välfärd. Inte bara finnas där i nödfall.

Det som hänt på senare år, och som gör att en del tycker sig se välfärdsstatens undergång, är tre saker:

För det första har kontrollerna ökat, eftersom fusk och oegentligheter uppfattats som alltmer utbredda och hotfulla mot välfärdssystemets legitimitet. För det andra har nivåerna som det offentliga garanterar sjunkit, varför det blir allt vanligare med privata försäkringar, exempelvis genom fackföreningar eller företaget. För den som har råd, eller ens har ett arbete vill säga.

För det tredje har förutsättningen för det generösa välfärdsarrangemanget, den fulla sysselsättningen, rubbats. Det svenska välfärdssystemet som det byggdes under rekordåren förutsätter att alla som kan arbeta också arbetar. Om så inte är fallet, riskerar också den storsinta, välvilliga och toleranta ordningen bli allt svårare att upprätthålla. Eller: Den svenska välfärdsstaten är fortfarande en välfärdsstat, men en mer grinig sådan. Och då kan enskilda drabbas hårt, när krav och kontroller dras för hårt. Andra kommer inte ens in på banan, blir aldrig del av det löntagarkollektiv som välfärdsstaten i grunden bygger på.

Publicerad i nummer 2, 2023