Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Förr

OS-guld i – måleri

När den franske baronen PIERRE DE COUBERTIN drog i gång våra moderna olympiska spel med olympiaden i Aten 1896 var det egentligen två av antikens stora evenemang han försökte återuppliva: idrottens kamp mellan de bästa och – kulturens. Därför tävlades det mellan 1912 och 1948 inte bara i löpning och spjutkastning utan även i – målarkonst, arkitektur och poesi.

Den 20 februari avslutades ännu ett OS. Även de som sträckkollade allting hörde dock aldrig något i stil med; ”Ja, nu är spänningen fullkomligt olidlig! Vilken målning ska vinna? Blir det den sublima landskapsmålningen eller det kubistiskt inspirerade porträttet?”

Så kunde det ha låtit, om OS fortsatt i samma stil som spelen 1912–1948. Bland de olympiska grenarna fanns då även – måleri, skulptur, arkitektur, litteratur och musik.

Den som drivit på att OS inte bara skulle handla om idrott utan även kultur var de moderna olympiska spelens grundare, den franske baronen Pierre de Coubertin (1863–1937). Han inspirerades av den verkliga antika historien: De första dokumenterade olympiska spelen ägde rum 776 f Kr. Men parallellt arrangerades spel i Delphi, till ära för Apollo, som även de hölls var fjärde år, och där tävlades det i dans, musik, poesi, prosa och drama.

Under 1800-talets andra hälft gjordes det flera försök att organisera större internationella idrottsevenemang, men de sprack på grund av att idrottsförbunden inte kunde komma överens. Pierre de Coubertins snilleblixt var att återuppliva de olympiska spelen. Det antika Grekland var, för att använda ett nutida begrepp, ”stekhett” under 1800-talet. Grekland sågs som den västerländska kulturens ”vagga”.

Så när baronen anordnade en stor internationell kongress på Sorbonneuniversitetet i Paris 16–23 juni 1894 i detta syfte togs det på allvar och Olympiska kommittén var grundad. Två år senare, i april 1896, hölls det första moderna OS i Aten.

I Aten hade endast män fått delta. Men redan vid följande spel, i Paris 1900, deltog även kvinnor. 1904, vid spelen i St Louis i USA, utdelades medaljer i guld, silver och brons första gången. Och 1912 var det dags för OS i Stockholm. Det var det första OS med deltagare från samtliga fem kontinenter. Och – det första där det tävlades i konst och kultur. Guldmedaljen i litteratur gick till de Coubertin själv, som under två pseudonymer, Georges Hohrod och Martin Eschbach, skickat in en dikt, Ode till sporten.

Baronen var glad att spelen nu blivit mer fulländade. Men hans entusiasm delades inte av alla. Framför allt inte i Sverige där kulturfolk ansåg det befängt att tävla i konst som om det vore idrott. Den svenska OS-kommittén hade avvisat idén om kulturgrenar. Men de Coubertin hotade att ta sin hand från Stockholms-OS om arrangören obstruerade. Så det blev konst och kultur i OS 1912.

Svenskarna fortsatte dock att opponera mot kulturinslagen även efter OS på hemmaplan. Inför OS i Los Angeles 1932 åkte en representant, Guillaume Lerolle, till Stockholm för att övertala svenskarna att delta. Till slut nådde man fram till en kompromiss. Att Sverige skulle visa bidrag i utställningen men inte delta i själva tävlingen.

Det var ansedda svenska namn som kom att leverera bidrag, bl a Bruno Liljefors, Isaac Grünewald och David Wallin. För att markera att man inte deltog i tävlingen krävde svenskarna att deras verk skulle visas i en egen sal. Men sedan blev det missförstånd. I Los Angeles tolkade man detta som att svenskarna ändrat åsikt och ville delta i tävlingen. Men mest förvånad blev David Wallin som fick telegram om att han vunnit guldmedalj för sin målning Vid Arilds strand.

Detta tycks ha mjukat attityden hos den svenska kultureliten. År 1936 vann Stig Blomberg brons för sin skulptur Brottande pojkar. Och vid första OS efter andra världskriget, London 1948, vann Gustaf Nordahl guld med sin skulptur Hyllning till Ling.

Men det blev sista gången det tävlades i konst och kultur i OS. De skäl som angavs var att de som tävlade inom idrottsgrenarna var amatörer, medan de som deltog i konst och kultur till större delen livnärde sig på sin verksamhet, vilket alltså stred mot OS-stadgarna.

Men kanske hade kommittén också lyssnat på konstvärldens kritik. Den konst som skickades in var inte av det nyskapande, djärva slaget. Det var snarare bakåtblickande klassicism, där unga, starka kroppar visade upp sin skönhet. I många konstkritikers ögon låg detta alltför nära de konstideal som Hitler infört med järnhand efter sitt maktövertagande 1933, en järnhand som det tagit ett världskrig att lyfta bort.

Publicerad i nummer 2, 2022

Fler av Stig-Björn Ljunggrens artiklar i tidningen Fönstret: