Liemannens förödelse och – förtjänster
När Digerdöden kom till Skandinavien 1349 tog den med sig var tredje svensk i graven. Men den fasansfulla pandemin sådde paradoxalt nog också frön till det frihets- och jämlikhetstänkande vi uppskattar i dag, skriver STIG-BJÖRN LJUNGGREN.
AV Stig-Björn Ljunggren
DIGERDÖDEN
När: 1349.
Därför att: Pandemins massiva förödelse fick den tidens undersåtar att ifrågasätta överhetens förklarings- och åsiktsmonopol.
År 1334 bröt digerdöden ut i Kina. Via handelsvägar kom den 13 år senare till Europa, och 1349, när ett fartyg fullt av döda besättningsmän drogs in till hamnen i Bergen, kom även Skandinavien att dras med i farsoten.
Själva sjukdomen finns det inte mycket att säga om. Nästan alla som smittades dog, vilket var ungefär var tredje europé. Hela landsändar utplånades. Det är från denna tid som döden framställs som en lieman. Hela åkern skövlas i ett slag, alla strån på en gång, inte ett efter ett.
Detta stora elände kom dock – konstigt nog kan tyckas – att också medföra vissa positiva konsekvenser. Den Stora Döden förändrade till exempel, tror vi oss veta, människors tankesätt. Den fruktansvärda kraften i pesten lade grunden för mer religionskritiska och humanistiska funderingar. Det visade sig nämligen att traditionella sätt att förklara elände – med att människorna syndat – inte fungerade.
För några försökte bekämpa döden genom att iaktta strängare religiösa regler om intensiva bön, gisslartåg där folk piskade sig själva och intensiv fasta. Utan att det hjälpte. Andra gjorde tvärtom, slängde alla hämningar och idkade lösaktigt leverne. Inte det hjälpte heller. Döden var ju obönhörlig, den slog alla – gudfruktig eller syndare, rik eller fattig.
Den här insikten ledde till att Kyrkans trovärdighet, och dominans, försvagades. Människors självständiga tänkande premierades i stället. En konsekvens var en ökad uppskattning av konst, vetenskap och kunskapstörst. Det blev också mer utrymme för en folklig kultur.
Samtidigt utkristalliserade sig även andra konsekvenser av den stora döden. Överskottet på åkrar och kreatur ledde till en ökad köttkonsumtion och att fler av de bönder som överlevt kunde bli självägande. På arbetsmarknaden vändes maktförhållandena. Godsherrarna hade svårt att få tag på arbetskraft och tvingades behandla sina anställda bättre, med högre lön och anständigare boende.
De fattiga minskade i antal eftersom döden lämnade många ödegårdar för dem att ta över.
Den förstärkta äganderätten gjorde att jordägare hade en bas för att utvidga sina ekonomiska aktiviteter, vilket blev en källa ur vilken industrialismen senare kom att hämta näring. Vi kan säga att Digerdöden därmed var en viktig bakgrundsfaktor för den moderna individualismen och kapitalismen. Den stora döden skapade en ökad självmedvetenhet hos folket. Och reducerade överhetens kontrollmöjligheter.
Även andra konsekvenser brukar lyftas fram, och som vi med lite god vilja kan se spåren av i dag. Till att börja med kom frågor om hygien, städernas utformning och byggandet att förändras. I stället för stora gemensamma rum där alla sov, inklusive kreatur, satsades nu på mindre rum, med innerväggar och mattor i stället för halm på golvet.
Det tycks också som om kvinnors giftasålder sköts upp. I stället för att bli bortgifta vid könsmognaden kom de att bilda familj först senare och fick därmed arbeta fram till äktenskapet. Vilket gav kvinnor förutsättningar att vara mer självständiga gentemot mannen.
Lägger vi ihop allt detta – ökad ekonomisk frihet, förutsättningar för privata initiativ, mer respekt för människors egna tankar, auktoriteternas försvagning, att dödsångestens tungsinne trycktes tillbaka till förmån för livsglädje och sanningssökande, folkligt inflytande över kulturen etc, så inser vi att en hel del av det vi uppskattar i vår livsstil i dag kan ha fått en skjuts av digerdödens fasor för drygt 750 år sedan.
Och slå fast – att inget ont som inte också har något gott med sig. För dem som överlevde, ska väl tilläggas.
Publicerad i nummer 4, 2020
