Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Förr

SDs historiebok är inte sann

Sverigedemokraterna har på senare år lagt stor kraft på att försöka bevisa att Socialdemokraterna har en lika rasistisk historia som dem själva. Detta med hänvisning till hur S-regeringen agerade före och under andra världskriget. Problemet för SD är bara ett – att deras historiebeskrivning inte alls stämmer. Fönstrets STIG-BJÖRN LJUNGGREN förklarar här varför.

”J-STÄMPELN”
När: 1938.
Därför att: Nazityskland börjar då, efter förfrågan från Sverige och Schweiz, stämpla ett ”J” i tyska judars pass. Ett beslut som i dag ses som kulmen på den avoga svenska inställningen till att ta emot judiska flyktingar under 1930- och 40-talen.

Ett viktigt inslag i modern opinionsbildning är att skapa föreställningar hos människor som är så starka att de inte går att undvika, oavsett om de är sanna eller inte. Påståenden som tvingar motståndaren att försvara sig mot något – som egentligen inte finns.

En sådan föreställning som SD-toppen med viss framgång lyckats etablera i samhällsdebatten är påståendet om att svensk socialdemokrati varit rasistisk och antisemitisk. Bevisen som anförs är bland annat: Skapandet av det svenska rasbiologiska forskningsinstitutet på 1920-talet, steriliseringskampanjer på 1930-talet och Sveriges lyhördhet för Nazitysklands krav på Sverige under andra världskriget. Som kronan på verket påpekas att S-regeringen 1938 såg till att judar som flydde från nazisterna fick ett ”J” stämplat i sitt pass, så att de lättare skulle kunna avvisas vid den svenska gränsen.

Med hjälp av den här blandningen av lösryckta historiska fakta tagna ur sitt sammanhang, sprider SD en nidbild som tvingar socialdemokrater att försvara sig mot något som alltså inte finns. Låt oss därför i stället sätta vart och ett av SDs påståenden i sitt rätta historiska sammanhang och ge hela bilden, och inte bara den av SD utvalda.

Det är exempelvis sant att det rasbiologiska institutet skapades 1922 med syfte att vetenskapligt försvara svenska folkets ”rashygien”. Men det är också sant att det var resultatet av en riksdagsmotion från alla partier. Och att institutet – tack vare S – fick en uttalat icke-rasistisk chef 1935, och lades ner 1958.

Det är också sant att det på 1920- och 30-talen fanns en hygglig politisk samstämmighet i värdet av att ha en rasmässigt homogen befolkning, liksom det också var stark uppslutning kring en restriktiv invandringspolitik. Men det är också sant att detta gradvis ändrades efter andra världskriget, och på bred front under 1960-talet. Och då finns ingenting som tyder på att S var de minst förändringsbenägna. Tvärtom, partiet var pådrivande i förändringen.

Det är också sant att det gjordes plågsamma kariesexperiment på mentalpatienter (”Vipeholmsexperimenten”) mellan 1945 och 1955. Liksom att så många som 63 000 utsatta svenskar – varav många romer – tvångssteriliserades från 1930-talet fram till 70-talet.

Men – det går inte att hitta några bevis för att socialdemokrater varit mer drivande än andra i de här övergreppen. När det exempelvis gällde synen på steriliseringar var det snarare så att S var mer återhållsamma än andra.

Det är även sant att Per Albin Hanssons regering under andra världskrigets första tre år var oerhört anpassningsbar till Nazitysklands krav på vad Sverige skulle göra och inte göra. Men det berodde naturligtvis inte på att Per Albin eller den svenska arbetarrörelsen skulle ha känt sig ideologiskt besläktad med Hitler och Goebbels. Utan på att den svenska regeringens mål framför allt annat var att hålla Sverige utanför kriget. I samlingsregeringen 1940–45 var det andra partier än S – framför allt Centern och Moderaterna – som ville att Sverige skulle gå längre i tyskvänlig riktning än vad Per Albin Hansson och hans S-ministrar gick med på. Efter att Hitlertyskland ockuperat Norge 1940 förbjöds norska S som parti och norska fackföreningsledare avrättades. Då om någon gång stod det fullt tydligt för S även i Sverige vilket dödligt hot nazismen var mot arbetarrörelsens själva existens.

Slutligen: Ja, det är sant att den svenska regeringen fick tyska staten att stämpla ett ”J” i judiska pass för att dessa lättare skulle kunna avvisas vid svenska gränsen. Men det är också sant att ett av argumenten bakom detta var att judarna av många vid den tiden inte ansågs vara ”riktiga” flyktingar, utan ”lyxflyktingar”, medan de som hade politiska skäl hade det betydligt lättare att komma in i vårt land. Känns den diskussionen igen i dag?

Det är dessutom sant att Socialdemokraterna på intet sätt var mest drivande i detta. Och – att den direkt antisemitiska hållningen i debatten fördes fram av borgerliga partier med Centerpartiet i spetsen.

Sammanfattningsvis. Den socialdemokratiska historien är naturligtvis inte klanderfri. Men Socialdemokraterna var inte värst när vi i dag blickar tillbaka på vilka politiska läger det var som drev den förkrigstida erans mer eller mindre rasistiska människosyn.

Och alla som anser att vårt land borde ha gått i krig mot Nazityskland i stället för att hålla oss på vår kant har utmärkt möjlighet att visa gott föredöme i dessa dagar när ett odjur till stormakt ännu en gång visar sina huggtänder lite drygt 100 mil härifrån. Där behövs hjälp vid fronten. Det är bara att åka.

Vi ska också komma ihåg att ”J”-stämpeln kom till 1938, när Sverige levde under akut hot att invaderas av Nazityskland, världens då mest skrämmande militärmakt. SD bildades 50 år senare, i fredstid. Av uttalade rasister och nazister. Ett halvt sekel efter det att hela världen tillskansat sig djup kunskap om den avgrund som nazism, rasism och rastänkande leder oss till.

Publicerad i nummer 4, 2022

Fler av Stig-Björn Ljunggrens artiklar i tidningen Fönstret: