Miljön, ja tack!
Nästa år firar miljöfrågorna 50 år på den politiska dagordningen. Här skriver Fönstrets STIG-BJÖRN LJUNGGREN om miljörörelsens många framsteg 1972, som även gav miljön sitt första internationella toppmöte – FNs miljökonferens i Stockholm.
AV Stig-Björn Ljunggren
STOCKHOLMSKONFERENSEN
När: 5–16 juni 1972.
Därför att: Det var det första internationella toppmötet om miljöfrågor
Startskottet för miljörörelsen brukar sägas ha varit Rachel Carsons Tyst vår som kom 1962. Men även om den boken var betydelsefull, hade det långt innan kommit böcker som varnade för att mänskligheten var på väg att föröda sina livsvillkor. Här brukar Elin Wägners Väckarklocka från 1941 nämnas, liksom boken Vår plundrade planet (1948) av Fairfield Osborn Jr.
Det verkliga genombrottet för miljöfrågorna kan dock förläggas till år 1972. Då genomfördes en lång rad olika manifestationer som kom att befästa detta politikområde.
Det året kom Romklubbens rapport Tillväxtens gränser. En av poängerna i den boken var att med den befolkningstillväxt och konsumtionsnivå som fanns i världen, skulle resurserna inte räcka till.
1972 ägde den första stora cykeldemonstrationen rum i Paris, ”La Velorution”, som protesterade mot en motorväg som planerades längs Seine. De franska aktivisterna fick efterföljare runt om i världen, även i Sverige. Cyklisterna propagerade dels för detta hälsosamma och miljövänliga sätt att transportera sig, dels ställde de krav på cykelbanor och andra trafiklösningar.
Detta år bildas också det första nationella miljöpartiet i världen, The Values Party (”Värdepartiet”), som sedan omvandlades till Green Party of Aotearoa New Zealand, Unesco tog ett viktigt steg mot att inrätta sin ”Världsarvslista”, en mexikansk miljöaktivist börjar använda ordet ”ecocide”, som ursprungligen betecknade USA:s krigföring i Vietnam genom att förstöra naturen, till att också beteckna civil miljöförstöring, DDT förbjuds i flera länder, liksom många andra ”miljögifter” och den berömde naturforskaren Konrad Lorenz är med och publicerar Ekologiska manifestet.
1972 hade också filmen Home premiär. Få kommer ihåg den miljöaktivistiska filmen, men däremot dess reklamaffisch. Den föreställde hövding Seattle och citerade ett tal denne ska ha hållit till den amerikanska regeringen, med bland annat det berömda citatet ”Vi äger inte jorden, det är jorden som äger oss”.
Att perspektivet i dag är annorlunda påminns vi om av att veta att det fram till 1972 sågs som en fullständig självklarhet att dumpa överblivna kemikalier i havet. Men detta år kommer bland annat USA och Storbritannien överens om att lista ett antal olika kemikalier som inte längre ska tillåtas att sänkas i havet.
Men crescendot 1972 är FNs stora miljökonferens i Stockholm. Det var det första stora internationella mötet där frågan lyftes på allvar. Konferensen bojkottades förvisso av Sovjetblocket (eftersom Östtyskland inte fick vara med, då de inte platsade i FN), men å andra sidan deltog Kina för första gången i ett sådant här sammanhang, och passade på att ifrågasätta kritiken mot ”överbefolkningen”. Storheter som Indira Gandhi och Olof Palme höll tal. Noterbart är också att Bert Bolin, den svenske meteorologiprofessorn som 1988 var med och skapade FNs klimatpanel IPCC, hade betydelse för att få upp klimatfrågan, även om konferensen mest kom att handla om andra miljöfrågor. Slutresultatet blev en 26-punktsdeklaration som fick stor betydelse för det fortsatta internationella miljöarbetet.
Det var alltså 50 år sedan. När vi nu står mitt i en nyindustrialisering på global nivå för att möta klimatförändringarna, när vi fått miljöfrågan under naglarna, kan vi med denna blick bakåt konstatera att samhällsförändringar ibland sker långsamt, sakta, och sedan, plötsligt efter ett halvt århundrade, leda fram till en kaskad av åtgärder och insatser. Eller mer fyrkantigt uttryckt: Vi ser en omvändelse under galgen. Vilket ger en vink om att politiskt arbete kräver ett visst tålmod.
Publicerad i nummer 4, 2021
