Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Förr

Väl godkänd!

– betygen skulle befria begåvningsreserven

När Sverige fick sitt första betygssystem var det inte högerns utan vänsterns idéer som låg bakom. Betyg ger ju inte samma utrymme för de talföra samhällsgruppernas förmåga att snacka sig fram. En jämlikhetstanke som gäller än i dag, enligt STIG-BJÖRN LJUNGGREN.

SKOLBETYGEN
När: 1897.
Därför att: Sverige då införde landets första nationella betygssystem i folkskolan.

Sverige är ett meritokratiskt land. Det innebär att vi förväntar oss att människor ska behandlas utifrån sina meriter, inte vilken klass de tillhör, vem de är släkt med eller om de håller på rätt fotbollslag.

När vi kommer till en läkare vill vi veta att den som ber oss gapa och sträcka ut tungan är någon som har den positionen baserat på sina kunskaper, inte på att hen har köpt sin läkarlegitimation på Tradera.

En hörnsten i den meritokratiska utvecklingen är beslutet att införa ett nationellt betygssystem i den svenska folkskolan 1897. Behovet av utbildad arbetskraft hade vuxit explosionsartat när Sverige under 1800-talets slut förvandlades från efterblivet bondesamhälle till modernt industriland.

Men betygen var inte – så som en del kanske kan tro i dag – överhetens favoritreform för att få arbetarungar att veta sin plats. Nej, i stället var det arbetarrörelsen och medelklassens liberaler som drev fram att skoleleverna skulle kunna få bevis för att de faktiskt förvärvat sig nya kunskaper i skolbänken. De enda ungar som enligt hävd fått en gedigen utbildning var barnen till samhällets absoluta toppskikt. Betyg i svart på vitt papper öppnade upp för fler att visa vad de gick för. Kanske till och med leda till det historiskt sett oerhörda – att tvinga mindre begåvade från finare familjer att stå tillbaka.

En hel del inspiration kom från det färska värnpliktssystemet, där militären utarbetat intelligenstester för att placera soldaterna på rätt plats. Det fanns länder där arbetarregeringarna inspirerades av detta och genomförde IQ-tester i skolan för att kunna bryta överklassens utbildningsprivilegium.

Nästa steg i den meritokratiska utvecklingen tog form när arbetarklassens företrädare började argumentera för att det inte räckte med ett betygssystem. Den som hade läshuvud men saknade ekonomiska resurser hade ju ändå ingen möjlighet att söka sig till fortsatt utbildning. Det var budskapet bakom en av Socialdemokraternas mest berömda valaffischer, från 1948 års valrörelse.

Det var ett stort slöseri med Sveriges resurser att en stor grupp människor stod utan utbildning. Det gällde att mobilisera det som kallades för ”begåvningsreserven”. Utbyggda skolor och finansieringsmöjligheter skulle göra Sverige både mer rättvist och industriellt starkare.

I modern tid har vänstern i stället förknippats med betygsmotstånd. Betygen sägs knäcka människors självförtroende, skapa stress och konkurrens, mäta kunskaper kortsiktigt i stället för att bilda eleverna.

Men grundproblematiken är densamma 2019 som 1897 – den elev som kommer från rätt bakgrund kommer alltid att kunna prata sig till lärarens gunst. Den som har svårare att knäcka klasskoderna kan hjälpas av att få svart på vitt på vad hen faktiskt har uppnått.

I dagens arbetsliv ser vi också hur personalrekryteringarna blivit en industri där den som söker kvalificerade arbeten får genomgå tester, psykologsamtal och intervjuer, samt lämna personliga referenser.

Ett sätt att se detta är att betygen kommit att genomsyra hela samhället. Och i kunskapssamhället delas inga slutbetyg ut. Vi måste förkovra oss under hela vårt yrkesliv.

Men vi kan också säga att testerna visar att det inte går att mäta människors kompetens efter enkla betygsskalor där en siffra skiljer agnarna från vetet. Betygen dränks i en uppsjö av tänkbara meriter, varav t ex Högskoleprovet sedan 1977 är ytterligare ett.

Kanske kan vi säga att folkbildningens klassiska ideal nu blivit vägledande för hur ett meritokratiskt samhälle bäst organiseras. Det mest fruktbara är alltså inte att kritisera betygen. Det viktiga är att alla kan få tillräckligt många chanser att nå sin rätta potential.

Publicerad i nummer 3, 2019

Fler av Stig-Björn Ljunggrens artiklar i tidningen Fönstret: