Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Förr

Stanken av slum

Från ruckel i slumområden till moderna funkislägenheter med varmvatten, ljus och luft. Sveriges bostadspolitik satsade länge på att ge ett anständigt boende för alla. Men i dag överlåter politikerna drömmen om den goda bostaden till marknaden. Och därmed växer trångboddheten och ojämlikheten igen, skriver Fönstrets STIG-BJÖRN LJUNGGREN.

SVENSK BOSTADSPOLITIK
När: 1894.
Därför att: Det var då Stockholms kommunfullmäktige gav författaren Gustav af Geijerstam i uppdrag att undersöka boendesituationen för stadens arbetare i slummen på Södermalm. Geijerstam chockerades av vad han såg, och hans rapport, Anteckningar om arbetarförhållanden i Stockholm, kan ses som det första fröet till en bostadspolitik i Sverige.

I slutet av 1800-talet hade industrialismens framfart gjort bostadssituationen ohållbar – ja rent miserabel – i många växande städer och bruksorter. I ett dokument vi har från den tiden, Gustaf af Geijerstams rapport från arbetarkvarteren på Södermalm, noteras att bostäderna är gravt undermåliga. Och att de boende samtidigt betalar skyhöga hyror för sina ruckel. Det var säljarnas marknad, med trängsel och elände som resultat. Eller i Geijerstams ord:

”Från hela denna kasern av fattiga, slog det emot mig en obestämbar lukt, vars vidrighet var ohygglig. Denna lukt finner man överallt, där nöden hopat människor tillsammans.”

Makthavarna – stat och kommun – formulerade nu för första gången vad vi kan kalla en bostadspolitik. Det revs för att få luft och ljus. Byggdes nytt – med riktlinjer för hur folk, även de fattigaste, skulle kunna få ett mer anständigt boende.

Parallellt med detta kom också enskilda företag och folkrörelser att göra sitt för att förbättra bostadssituationen. Det främsta exemplet, förutom en del välbyggda arbetarbostäder kopplade till fabrikerna, var ”egnahemsrörelsen”. Folk fick hjälp av kommunen med tomtanskaffning och egnahemslån för att sedan själva kunna bygga sig ett eget hus. Det förbättrade levnadsstandarden, skapade samhällslugn och motverkade den dragningskraft som Amerikaemigrationen hade haft, då en miljon svenskar under de föregående decennierna, i en protest mot ofrihet och dåliga framtidsutsikter, lämnat hemlandet för gott.

Men lika betydelsefullt var byggandet av nya moderna lägenheter där de boende åtnjöt lyx som rinnande vatten (varmt!), vattenklosetter och rejäla kök. Drömmen om en ny människa kopplad till boendet växte sig stark. Den nya moderna människan skulle danas i stora rationellt arrangerade boendekomplex som fungerade ungefär som en Atlantångare som självsäkert strävade mot framtiden.

Efter andra världskriget kom en ny våg av byggande. De sista resterna av gamla uttjänta träkåkar i städerna togs bort i det som kallats ”rivningsraseriet”. Vi fick ett ”miljonprogram” som i dag är symbolen för hur bostadspolitik kan gå till överdrift. Folk ser framför sig statarlängor på höjden, förortstrista betongkomplex utan möjlighet till ett anständigt liv. Men ändå, de som flyttade in i dessa själlösa bostäder lämnade vanligtvis något sämre bakom sig.

Dessutom var subventioner och avdrag mycket generösa som gjorde att det på 1960- och 70-talet var billigt att hyra. Och samtidigt förknippat med stora fördelar att köpa sig en egen bostad.

Så kom 80- och 90-talet när staten tvingades sanera ekonomin. Bostadssektorn sågs som en ”järntringel” av särintressen som vaktade sitt eget område från försök att rationalisera och förenkla. Staten satte därför yxan i bostadspolitiken. Förutom avregleringar och borttagna subventioner avskaffades bostadsministern, för att förhindra lobbyisternas framfart.

Därför har vi ännu i dag ingen bostadspolitik att tala om. Drömmarna om boendet som en del av det goda livet bärs i dag fram av marknaden. Bostaden är främst en förmögenhetsmaskin, den enda vägen att skaffa sig en slant över för vanligt folk. Vilket också kräver en bostadsbrist som hela tiden driver upp priserna.

Januariöverenskommelsens 73 punkter berör knappt svenskarnas boende. Jo, för all del, en av punkterna slår fast att det ska bli lättare att bygga en veranda till sitt hus … Svensk bostadspolitik går i dag alltså ut på att staten retirerar och låter folk sköta sig själva i högre grad. Konsekvensen är ökad trångboddhet, fortsatt segregation och minskad jämlikhet. Något som vi med egen kåk kan reflektera över när vi sitter på vår nybyggda veranda av tryckvirke från Byggmax, snickrad med understöd av rotavdrag, med ett glas rosé i handen.

Publicerad i nummer 2, 2021

Fler av Stig-Björn Ljunggrens artiklar i tidningen Fönstret: