Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Förr

Släpp (inte!) fångarna loss

År 1975 kom filmen Släpp fångarne loss, det är vår, i regi av Tage Danielsson. En komedi som kan betraktas som höjdpunkten för en romantiserande syn på brottslingar och brottsoffer i Sverige, enligt Fönstrets STIG-BJÖRN LJUNGGREN. I dag låter debatten annorlunda. För i gängkriminalitetens tidevarv har de allra flesta av oss ett stort intresse av att förbrytaren faktiskt sitter inne.

År 1975 kom filmen Släpp fångarne loss, det är vår, i regi av Tage Danielsson och med toppskådespelare som Lena Nyman, Gösta Ekman, Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård. Filmen kan betraktas som höjdpunkten för en lång trend inom den svenska kriminalvården där förbrytaren betraktas lika mycket som ett offer som den som drabbats av brottet.

I filmen odlas en empati med skurkarna, vars mänsklighet bland annat leder till kärlek mellan inbrottstjuv och drabbad – det som kallas för ”Stockholmssyndromet”. Och vi kan se att denna fängelsefars står i rätt skarp kontrast till dagens debattläge om kriminalvården, med ett samhälle drabbat av sprängningar, skjutningar och gängbrottslighet.

Lite tillspetsat kan vi sammanfatta två riktningar i synen på kriminalitet:

Det ena synsättet säger att förbrytarnaturerna måste bemötas handfast redan i småskolan. Ställas i skamvrån när de pratar på lektionerna, få smäll på fingrarna när de bråkar med kamrater på rasten, samt tas i örat av Farbror Blå när de snattar första gången. Öga för öga, tand för tand, så kommer de flesta att rätta in sig i leden.

Mot detta står uppfattningen att juvenilerna behöver kärlek, inte örfilar. Bara vi kramar alla psykopaterna tillräckligt mycket kommer kärleken att klara upp de grumliga hörnen av deras själar. Även förbrytare har en god sida, som under rätt omständigheter kan utvecklas till det bättre.

Det är lätt att hitta rötterna i denna senare tankelinje ner till den franske upplysningsförfattaren Jean-Jacques Rousseau och dennes Emile, boken som handlade om att en naturlig uppfostran skulle göra oss fria. Föra oss tillbaka till människans harmoniska ursprung. Övertygelsen att vi med en okonstlad tillvaro kan skapa ett lugnt och tryggt samhälle i balans. Medan den förra tuffa uppfattningen är besläktad med en annan av den politiska filosofins storheter, Thomas Hobbes och hans Leviatan. I den beskriver han hur viktigt det är att en hårdför stat håller folk i herrans tukt och förmaning, så att det ”naturliga tillståndet mellan människor”, allas krig mot alla, inte skapar en värld där livet är kort och brutalt.

Kort sagt: några ser rottingen som lösning, andra fler ungdomsgårdar.

På senare tid har dock dessa två ytterligheter smält samman till en rätt tydlig insikt om att bägge perspektiven är rimliga och inte utesluter varandra. Det går att se de långsiktiga vinningarna av att på ett tidigt stadium identifiera samhällets problemmiljöer och försöka åtgärda dem – utan att för den skull se mellan fingrarna när någon begår elakheter.

Att en förbrytares försyndelser kan härledas från en besvärlig uppväxt är ju ofta fallet. Men det förklarar inte speciellt mycket, eftersom det finns många med svår barndom som inte blir kriminella. Det är något mer som spelar in. Många gör också dumheter i ungdomsåren, men det är få som ”trillar dit”, på allvar. Det kan vara slumpen. Men det kanske också kan vara så att några helt enkelt vill vara kriminella. Det är ju jobbigt, för de flesta av oss, att slita ihop vårt levebröd på hederligt vis. Då kan det förefalla enklare att gå mer okonventionella vägar till sin försörjning. Så länge det går, utan att åka fast, ses det som en mindre komplikation att det är olagligt.

Men de ”livsstilskriminella” är också påfallande ofta möjliga att diagnostisera med diverse ”bokstäver”, och elakt beteende tycks också korrelera med en viss ålder och ett visst kön. Eller på ren svenska: Förbrytare är unga män med en skruv lös.

För den lilla gruppen verkligt extrema är den minst dåliga lösningen att hålla dem inlåsta tillräckligt länge för att deras nätverk och position ska hinna föråldras. Samt de själva förhoppningsvis lugna ner sig en smula.

Eller som professorn i rättskunskap Bo Wennström uttryckt saken: ”Vi måste förstå vikten av att skilja ut och behandla de svåra fallen på särskilt sätt. Och det tidigt.” För övriga gäller: alla som kan arbeta ska arbeta.

Det hela kokar ner till att det romantiska temat från filmen Släpp fångarna loss nu är ett avverkat kapitel. Vi har nu högt på den politiska dagordningen en kamp om vem som skriver ut det tuffaste receptet: Håll fångarna inlåsta så att vanligt folk får vara i fred!

Publicerad i nummer 3, 2021

Fler av Stig-Björn Ljunggrens artiklar i tidningen Fönstret: