Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Nyheter ABF

Tjejgänget fyller 30

Vad är det som gör att en cirkel kan hålla på i 30 år? – Jag tror det är viktigt att inte vara en besserwisser, säger cirkelledaren ELISABET SKOGLUND som har haft samma deltagare i sin handarbetarcirkel i tre decennier.

Elisabet Skoglund vill inte kalla sig cirkelledare.

– Jag var väl det i början, men nu kan vi alla lika mycket så vi delar på arvodet och köper material för pengarna, säger hon.

Osannolika 30 år har gått sedan hon satte sig i bilen och körde de två och en halv milen från Vilhelmina till Meselefors i Västerbottens inlands djupaste skogar. Några kvinnor från byn ville gå den där cirkeln i tygmåleri som hade annonserats ut av ABF.

– Vi höll på att måla på tyg i hur många år som helst, men nu gör alla vad de vill. Några stickar, en del broderar och en syr armband av pärlor, säger Elisabet Skoglund.

Till en början var ytterligare några deltagare med, men sedan länge består cirkeln av ett järngäng på sex kvinnor.

– När vi började var vi småbarnsföräldrar, min yngsta bara ett år. Då tog man med sin bebis och vi hjälptes åt att passa lillbarnet, minns hon.

I dag har flera av deltagarna hunnit få barnbarn. De har gjort flera studieresor, åkt till större städer för att titta i handarbetsaffärer för att få inspiration. För 10 år sedan reste de till Lanzarote tillsammans.

– Och så har vi haft ett gemensamt fadderbarn i 20 år, säger Elisabet Skoglund.

Med ett skratt minns hon en cirkelledarutbildning för några år sedan.

– De skulle lära oss hur vi behåller deltagare. Då sade jag att jag måste lära mig hur jag blir av med deltagare!

Vad har du för tips till de som vill ha kvar sina deltagare lika länge som du?

– Jag tror inte man ska vara så att ”nu är det så att jag kan det här”. Jag brukar säga att jag kunde inte heller det här förut, jag har själv känt precis som ni.

– Sedan är jag öppen för nya idéer. Jag har hela tiden lärt mig nya saker medan jag håller kursen. Ibland kan någon komma på att man kan ju göra så här också i stället och det är ju bara bra.

Och viktigast av allt – glöm inte att fika!

– En del är lite tystare och när vi fikar är det lättare att öppna sig för varandra. Till en början var vi i Folkets hus, men nu ses vi hemma hos varandra och då träffar vi varandras familjer också.