Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Ledarskap

Klassiker för cirkelledare

Det finns vissa övningar som följt mig alla de snart 40 år jag verkat som cirkelledare. Till dessa hör RUNDAN, en riktig klassiker.

Den bekräftar för mig tesen – det enkla är det sköna!

Det är inte mer märkvärdigt än att väcka en fråga och sedan låta alla få ge sin synpunkt. En efter en. Inte i ordning, utan jag fördelar ordet. Detta för att undvika känslan av att alla vet sin tur och den som är sist plågas av den vetskapen. För jag vet att det är många som inte gillar rundan. Alla gillar inte att få ljuset på sig och ”tvingas” säga något.

Men jag envisas med mina ”rundor”, för jag tycker att de ger resultat.

Alla blir sedda. Alla kommer  till tals. Och rundan är fri från prestation. Det räcker att instämma med föregående talare eller vädra sin osäkerhet, att helt enkelt säga ”jag vet inte”.

Bara inte sätta sig längst bak, göra sig osynlig och lite avvaktande delta. Övningen hjälper till att skapa en grupp.

Det är lätt som ledare att följa minsta motståndets lag. Svårare att våga göra sig obekväm och insistera på sin runda. Men jag tycker att det ingår i cirkelledarskapet att utmana människors rädslor, så länge uppsåtet är utveckling och växande.

Den enskilt viktigaste faktorn för att lyckas med sitt mål är utvecklingsbenägenheten. Viljan att utvecklas, lära sig, erövra nya färdigheter.

Det är oftast rädslan som sätter käppar i hjulet, som gör att deltagaren tvekar, inte vågar pröva, prata, ta plats.

Då blir ”rundan” som en ritual, en manifestation av vi är gruppen.

Ibland är det också bra att avsluta den med frågan:

Vad lärde vi nu då, av att lyssna på varandra?

En envis ledare får till slut det obekväma att kännas bekvämt.

Det otrygga att bli tryggt.

Publicerad i nummer 3, 2018